... har googlat på saker i stil med "Loppis friidrottens hus", "Loppis slottsskogen", "GP-loppis".
Det är nu till helgen! Den 4e, 5e september! Jag har skrivit till GP och frågat på flera olika vis utan att de har svarat, men tillslut hittade jag en liiiten notis i en GP-tidning på jobbet.
Så, nu vet ni det.
Denna frustration jag har känt när jag sett er komma hit, och allt ni har hittat var ett inlägg från typ tre år tillbaka om det årets loppis. Nu känner jag mig lugn i vetskapen att ni har får ert svar.
Vi ses väl på loppisen? Jag tänker fynda nåt så kopiöst! (hoppas, hoppas)

/Eder upplysare Lotta Losten.

Ni vet känslan. Hur gick det till liksom? Nyss var kl nio på morgonen och jag gick från jobbet. En äldre herre vinglade längs den konstgjorda dammen. Hans nakna ben stack fram under trenchcoaten. En dagenefterblottare?
Jag stannade för att fotografera hans dans men mobilens kamera räckte inte till.
Ja, och nu är klockan 19.25. Och HUR i hela friden gick det till?

Semestern, del två börjar idag.
Jag var knappt beredd på en uppföljare.
Semestern, den första var ju alldeles nyss.

Jag har inte satt på mig mina strumpbyxor än. Håret är nyduschat. Klockan är 19.27. Snart ska man sova och då ska man klä av sig igen. Varför ens klä på sig? Skulle spårvagnsresenärerna klaga? Kanske. Mina ben är hemskt bleka. De har aldrig fått träffa solen. Jag har inte presenterat dem för varandra än. Tror att det kan bli lite av en chock.
Ja, solen skiner idag. Bakom molnen.

Det känns som att det är som allra grönast ute nu. Har jag rätt?
Det känns också som att gräset får växa väldigt högt nuförtiden innan någon gör nåt åt saken. Jag gillar det. Överallt ser man små improviserade ängar. Växtligheten skjuter i höjden, skyndar att växa så högt det bara går innan deras tid är ute. De strävar efter att nudda träden, som växer åt alla håll. Uppåt och nedåt och åt sidorna. Träden vill härska över världen, de vill nudda allt med sina fingrar.
Jag tycker vi låter dem göra det. Jag är ingen partypooper.

Vi åt på finrestaurang vid vattnet.
Flundra med pepparrot, kapris, betor, potatis och citronsmör. Så gott det kan bli.
Mitt vattenglas immade igen av kondens. Det gjorde inte Davids. Vi har inget svar på varför.
Allt går inte förklara, men det går fotografera.

Har hittat en effekt på min kamera som gör mig cool. Oj! Den måste jag använda ofta. Det har nog lite med brillorna att göra också...
Säger man fortfarande brillor eller är det töntigt? Glajjor?

Regnet dämpar alla ljud. Ett regn som besegrar alla paraplyer. Får mina tår att bli blöta i mina envisa sandaler.
Egentligen är det jag som är envis med sandalerna på.
En genväg över regnvåt, nyklippt, gräsmatta resulterar i en miljon små grässtrån fastklibbade på, och under, tårna. Nu torkar dom in i sandalsulan. De som inte föll ner på hallgolvet, vill säga.
Blir man trött av regn? För jag är fasligt trött.

Sitter och tänker att vissa dagar ser jag så mycket. Andra ingenting.
Det behöver inte vara proppat med händelser för att jag ska fyllas av nya intryck. Det kan vara det lilla i det i vardagliga.
Klart det hjälper om man har dagarna fulla med aktiviteter men det är inget måste för att jag ska finna saker som inspirerar mig.
Något så enkelt som en kort promenad till närbutiken för inköp av en liter mjölk, kan ju ha saker att uppleva.
De här senaste dagarna har dock varit synnerligen oinspirerande. Inte på smyckesfronten, där händer det just nu ganska mycket, men mina ögon och min hjärna saknar inspiration.
Konstigt det där.
Det kanske måste vara så ibland. Om jag har tankarna på smycken och sådant skapande kan man kanske inte se spännande saker eller få intressanta tankar stup i kvarten?

Fast detta kanske ändå var just en sådan -intressant- tanke.

(Ni bör förresten klicka på den här länken om ni vill se att världen ändå har blivit bättre med åren.)

Man kan ju undra, vad stigen heter. Och om det var så långt till en cementgrå tunnel att målaren inte kunde vänta ens några minuter till. Måste. Måla. Nu.

Jag promenerar till jobbet. En bil kommer åkande mot mig. När den passerar hänger en kille ut genom fönstret och han ropar efter mig. Han ropar: Yiiiihaaaaa!!!
Va? Oj! ser jag ut som en häst!? tänker jag förfärat och handen flyger generat upp mot håret. Är det hästsvansen som gör det?
Eller såg de mina kassar och tänkte på en packåsna? Åsnor säger väl också Yiiiihaaa?
Sedan tänker jag. Vem fan ropar egentligen Yiiiihaaa efter någon man åker förbi?
Inte kan de väl på allvar menat det som raggningstjoande?

Vad menar dom? Hur mycket är Låda :-? och 3/st?
Betyder detta att priset är förhandlingsbart? Eller Din tolkning gäller. Det hade varit fint.

Det bästa stället i hela Mölndal var givetvis låst och tillbommat för allmänheten. Varför är det alltid så? Och varför vågar graffitimålarna klättra in och inte jag? Varför måste jag jämt vara så ordentlig?
Men jag har en plan.
En laglig plan.
No worries.

Klippa 78 visitkort inför morgondagens Majorna market.
Sistaminutendeklarera. (det är en fysisk, psykisk, teoretisk och praktisk omöjlighet att förstaminutendeklarera)
Inte ha kommit ur pyjamasen än.
Titta ut genom fönstret och undra om inte Aftonbladet lurade oss. Var det inte REKORDVÄRME på väg? Skulle inte solen stråla från klarblå himmel? Det trodde jag.
Man tror så mycket.
Körsbärsträden blommar i alla fall. Och häromdagen åkte jag med kollektivtrafiken förbi en vit magnolia. Åh, magnolian som får mig att sakna Lund.
Dagen kommer igång ordentligt snart. Förbered dig för dagen så den inte smyger sig upp bakom din rygg och överrumplar dig. Eller nåt.
Dagens visdomsord brought to you by lottalosten.com.

Kl 07.00 dagen då magsjukan satte in. Vi var på väg till Karlsbron för fotograferande i arla morgonstund. Plötsligt möts vi av minst tio tjecker med lika många sopkvastar, frenetiskt sopande samma lilla yta. Jag fattar inte. Varför tar de inte varsin trottoar istället? Verkar jobbigt, måste vara många snubbelolyckor under ett arbetspass. De sa inget till varann. De bara sopade. Fort.

Testade nåt nytt.
Har tänkt länge att hårsmycken är underskattat. Och tänk er såna där tjusiga smycken man hade i pannan på 1920-talet! Varför har inte de blivit mode sen dess? Allt annat kommer ju tillbaka efter typ tjugo, trettio år, varför inte pannsmyckena? Det övergår faktiskt mitt förnuft.
Tyvärr har jag världens minsta panna så det finns liksom ingen yta för några smycken.
Men jag tänkte kanske skapa nåt smycke för er högpannade människor därute. Skulle ni gilla det? Behöver modeller med vackra pannor för framtida photo shoot. Ni med höga pannor i min närhet kan ju känna sig varnade nu...
Panna, panna, panna. Finns det några synonymer för panna? Överhuvud? Plattplats? Ljusreflektionsyta?

Solen på min balkong förresten. Herre jävlar. Den är fantastisk! Hur är solen på alla andra balkonger i världen? Berätta!

... Det bidde en jäkla massa annat!

Jag har gått och blivit kulturtant vid ringa ålder.
Fick tillgodokvitto för byxorna och var idag inne i butiken för att hitta nåt nytt. Alltså, aldrig förr har jag hittat så mycket fint hos Gudrun Sjödén! Betyder det att deras nya kollektion är extra snygg och ungdomlig, eller att jag blivit tant vid 28 års ålder? Och en massa ränder dessutom!! Jag som aldrig har kläder med ränder. Nåt är det som har hänt.

Fick idag veta att ett smycke jag sålde till en kollega blivit en mycket uppskattad julklapp till hennes mamma. Alltid så roligt att höra. Sedan sa kollegan att hon hört mamman berätta för sina lika begeistrade vänner att smycket var gjort "av en konstnär i Göteborg".

Och konstnären, det är jag.

Snön idag singlade uppåt. Trots det hamnade den på marken. Hur funkar det liksom?
Och vad ska vi egentligen ha snön till nu? Behöver vi den verkligen?
Bakom min orkidé gör den sig fin i alla fall.
Det måste till och med en snömotståndare som jag erkänna.

Denna veckans vykort är stämningsfullt. Inte roligt, som de två tidigare.
Den vitklädda flickan i Tunis. Jag undrar vem hon var. Och varför hon stod där alldeles ensam mitt i den stora ruinen. Hon är lite suddig i kanten. Må hända är hon ett spöke. Det får vi aldrig veta.

Kan vi enas om att det inte är cykelväder nu? Kan vi det?

Förkylning är verkligen aptrist. Tittar på miljoner avsnitt av serien Ed. Lyssnar på musik och spelar idiotiska spel på facebook. Bläddrar runt bland bloggar på internet. Favoritbloggar just nu: Dum, Drömma, den alltid lika fantastiska Sonja, den ständigt briljanta Hanna Fridén, Petters kukblogg

Annars blir det väl en del sovande, stirrande tomt framför sig och påfyllning av tekoppen.

Och så kollar jag statistiken oftare än nödvändigt. Det kan göra en galen. VEM är det från Riksbanken som varit inne på min sida liksom???

Undrar också: var det någon som gillade spotify-listan från häromdagen?

Och en sak till: UNDERHÅLL MIG! Skriv nåt uppiggande, nåt fint, nåt snällt, nåt tokigt, nåt meningslöst. NÅT. Skriv. Nåt.
Puss?

Jag har en finne på min kind.
Den heter av någon outgrundlig anledning Daniel Day-Lewis.

Funderingar över Lotta Lostens mentala hälsa och eventuella galenskaper kanske kan förklaras genom en titt på det här inlägget.

Frågor på det?

Det är svårt att greppa. Igår stod jag på en loppis och bläddrade i en låda med gamla vykort. Hade högläsning för David. Till sjuksköterskan Karin. Skickat 1956 från Mallorca. Färglagda palmer. Äkta fotografi. Som om någon skulle tvivlat. Är det äkta eller oäkta fotografi? Var finns beviset? Här: Äkta fotografi
Okej. Högläsning:
Är på semester med mamma. Trist att åka hem imorgon. Jag har träffat en stilig matador.

Undrar hur hon hade tänkt om hon hade vetat då. 1956. Att 54 år senare står ett ungt par på en loppis i Göteborg och läser om hennes semesterfling med en matador från Mallorca. Det går inte förstå.

Hon var klädd i märkesjeans och ett slags omlottopp som hölls ihop med en knut i ryggslutet. Under årens lopp hade Banks konstaterat att kvinnor var ganska duktiga på att göra både det ena och det andra med händerna bakom ryggen; de tränade ständigt på att fästa saker som hästsvansar, behåspännen, kläder och krångliga halsband.
-Ur I djävulens sällskap av Peter Robinson


Detta är typ den mest raffinerade sak jag läst, upptäckt, insett, förstått på mycket, mycket länge. Det är ju faktiskt himla spännande. Vad har vi för nytta av detta, evolutionsmässigt? Har vi övat nån del av hjärnan som aldrig annars skulle få nån träning? Jag måste få veta!

De senaste dagarna har det känts som att jag går och väntar på något. Som att någonstans inne i min hjärna vet synapserna något som fastnat på vägen och inte hittar fram till mig.
Det är nåt bra. Det jag väntar på alltså, inte hjärnsläppet.
Det skulle vara fint att få veta vad det är. Fast förmodligen är det nåt helt meningslöst. Som att jag egentligen vet var jag lagt min nyckel någonstans men att det bara inte har landat än. Och jag vet att jag kommer bli glad när jag hittar den och det är ju värt att vänta på. Typ.
Nä. Det är inte det. Det är nåt större.
Vi får väl se om hjärnan har lust att berätta för mig snart.

Nu väntar jag på bussen så länge. Den är rätt stor. Kanske bara är den jag väntar på...
Jag återkommer.

Och till er som kommit hit efter att ha googlat på "Hur man kör lastbil på vintern" har jag bara en sak att säga: HAHAHAHAHAHA!!! Hittade ni vad ni sökte?

Dubbel halkrisk?

Nu undrar ni säkert varför jag lagt en väska i väskan. Och det kan man ju undra.
Man kan också fråga sig varför jag ens behöver ha med mig båda väskorna när en helt tydligt räcker. Och det kan man ju förstå att ni finner märkligt.
Jag kan meddela att det finns en jättebra anledning. På båda era funderingar.

Kan det verkligen vara möjligt? Är det magi? Fungerar det på alla ägg? Bruna, vita, svenska, små, stora? Jag måste få veta!