Sydafrika åkte med i bilen häromdagen. Hon skulle på bröllop och var helt uppfylld av kärleksyra. Hjärtkonfettin yrde runt i framsätet, David fick tycka vad han ville sa Sydafrika för det var Kärlekens dag, sa hon. Mutter, mutter sa David.
Jag sa inget, jag fotade.

Och kolla in den skomakartummen! Den är inte att leka med!

Sydafrika är inte bara en himla bra inneboende. Hon är en fantastisk modell också!
Jag fick låna Davids fotolampor och vi hade fotosession i mitt kök. Det här lär vi göra om! I ett bredare rum nästa gång... Värmen från lamporna var smått olidlig.

På min balkong står det en vissnad bukett blommor. Det är Sydafrika som ställt den där. En gång i tiden (för en vecka sedan) var den i full blom. Jag tror den var fantastisk då, men jag tycker den är sagolik nu.
Färgerna är dova men många, och blommorna har fått vissna efter eget sinne. Falla där de vill, spreta där de vill det. Vattnet i vasen har ett liv för sig själv och stjälkarna.
Jag tror jag låter den stå därute ett tag till. Vem vet hur den ser ut om några veckor?
Kanske lite som den där potatisen som ligger längst ner i min kyl som har odlat ett spröt som är tre decimeter långt snart..

Hon är himla bra att ha faktiskt. När hon åker tillbaks till Sydafrika ska hon köpa en sån där fin svart och vit housekeeper-klänning ni vet. Med huckle och allt. Och sen ska hon skicka den till mig.
Fatta vilken grej! Om man var snuskig hade man kunnat ha den i nåt kinky rollspel. Jag ska mest ha den för humorn i att kunna diska och dammsuga utklädd till piga. Det blir ju som maskerad! Då borde det till och med bli skoj att städa!
Värsta smarta planen ju! (erkänn, ni är lite avundsjuka!)

Jag hör röster nedanför balkongen. Jag smyger ut med kameran, fixar ISO och vitbalans i förväg, beräknar ljuset, och sen kastar jag mig fram och attackfotograferar Sydafrika som just kommit hem från en promenad.
Det är en av anledningarna till att man måste ha en kamera. Attackfotografering.

Mitt halsonda har lättat lite. Jag fick rosévin på balkongen av Sydafrika. Hon lagade mat åt mig också.
Sen ringde David och behövde packåsnehjälp. På väg mot spårvagnen mötte jag nyponrosor som log mot mig och nässlor som smekte mina ben. Tough love, kallar man det. Smeka och bränna. Bränna och smeka.
Sen bar jag kassar medan David plågades av ryggsmärtor.
Nu står han på min balkong i nedgående sol och äter smörgås. Bara det liksom. Fint och så.
Kärleken på balkongen med macka i näven.
Sa jag att semestern börjat?

Den ena lite mer lady än den andra.
Idag i alla fall.

Vi delar en flaska vitt vin från systemet i Gislaved och nötter och torkad frukt från Sydafrika.

Äntligen är hon hemma, min Fia!
Hon anlände med spårvagnen idag samtidigt som ambulansen kom och hämtade en skallskadad man som lämnade en stor blodfläck kvar på marken. Vad som hänt vet jag inte. Man blir ju nyfiken. Undrar hur det gick med Blödande Mannen.
Efter detta dramatiska välkomnande gick vi hem och hämtade en filt, köpte glass och satte oss på en filt i Kiellers park.
Fia insöp svensk sommar, David målade på mina fötter och jag fotade. Och så pratade vi om allt som hänt sedan november, då vi sågs senast. Mycket händer under en vinter och en vår.
Och sen fick vi smaka sydafrikanska tuggummin.

Folk strömmade till min lägenhet igår för att säga hejdå till Fia. Vi tittade på Vänner (säsong 2, om någon skulle undra) och Fia flängde runt och packade, insåg att parfymen inte skulle få plats och gav den till mig, kollade flyginformation på nätet, bjöd på rosévin och samtalade. Jag fotade, gjorde smycken till Fia som hon beställt, skapade Blingfittan, till allas förtjusning, och gjorde X antal kannor te.

Idag. Klockan 05:30 stod jag i mitt vita nattlinne i hallen medan Fia och hennes syster Sara knökade hissen full med packning. Och så kramades vi och jag är usel på avsked och grät förstås massor. Sen vinkade jag och gick och la mig igen.

Imorgon återvänder hon till kärleken i Sydafrika med nyrakade ben. Och tår.

Fia kom förbi för att säga hejdå till David som sticker på filmjobb ikväll och inte kommer vara här när Fia säger Bye Bye, Sverige.
Jag följer min normala förkylningscykel. Den innebär att jag så fort kroppen blir bättre drabbas av överenergi. Toklycka över att inte vara däckad av snor och feber vilket leder till att jag tröttar ut mig på någon timme.
När Fia kom var jag i topp. Som synes.
Ikväll tillfrisknar jag med te och popcorn och fina samtal med en av de vackraste flickorna i världen. Ja ni ser ju själva hur toksnygg hon är, den där Fia.

Flickan på nedersta bilden heter Fia och har en man i Sydafrika. Vi har haft henne hos oss hela sommaren men nu lämnar hon oss snart för kärlek och olidlig värme. Hemma hos mig blev det avskedsfest. Inte för att man riktigt begriper det. Att hon snart inte kommer sova på madrass i mitt vardagsrum, lämna fina lappar åt mig när jag kommer hem från jobbet, skratta åt min ovilja att slänga saker från kylskåpet vars bästföredatum nu är historia.
Kanske känns det mer sen. Nästa vecka. När hon packat färdigt och man ska kramas hejdå. När veckan sedan har gått och hon bara kan nås via facebook.
Till nästa sommar då hon återigen har en plats på min madrass.

Jag har blivit bestulen på den här dagen. Tjuven heter Migrän. Har legat och ynkat under täcket och slösat bort hela min lediga dag. Lagom muntert.
Klockan halv nio på kvällen ringde dörrklockan och där utanför stod Fia med resväskorna. Hon bor hos mig ibland och nu kom hon direkt från Öland. Jag fick strikta restriktioner att hålla mig borta från köket. Förpassad till tv-soffan. Överraskning på gång.
Och en sån fin överraskning sen då! Från Ölands skördefest till Lottas vardagsrum.

Nu börjar min dag. Det känns som förmiddag. Inte bra för nattsömnen, men skit i den.

En halv flaska vitt vin som vi fått till skänks. Lite melon från Fias kyl och lite från min kyl. Ett lakan och en burk nötter och snacks. Och så Kiellers park.
Så gör man sig en improviserad picknick värd att lägga på minnet.

Hon är mellan bostäder nu. Mellan hennes egna och någon annans. Jag är alltid en räddare i nöden: tar hand om blommor, batterier och vit glanslack som inte ska med. Leva i kappsäck, ska hon. Sedan, när hösten kan räknas som vinter, flyttar hon igen. Till sommaren och kärleken.

Länge har vi längtat efter kvällen då vi skulle dricka rosé på min balkong. Igår var det den kvällen.

Det är fint att se överblommade maskrosor i dikesrenen. Vännen som varit i Sydafrika i åtta månader gick med mig på min promenadväg hem. Och visst är det konstigt att det känns som det var förra veckan vi gick där tillsammans senast. Man säger att tiden är relativ och ibland är den det mer än annars. Livet har pågått i åtta månader, det har hänt allt möjligt i livet, men ändå känns det precis som sist, igen.

I mitten av maj låg körsbärsblommorna som konfetti på marken och jag fick återse en fin vän som varit i Sydafrika i åtta månader. Hon har varit så saknad och vi har nu fem månader av tedrickande, rosévin på balkongen, promenerande och skrattande framför oss innan hon återvänder till kärleken och livet i Sydafrika.

När hon lämnar Sverige är månaden oktober och då kommer marken vara täckt av röda och gula löv.

Idag fick Fia sin avskedspresent. Det hemliga projektet jag skrev om igår. Och visst är det ett fantastiskt vackert halsband!
Det kändes sorgligt att säga hejdå. Jag grät förstås en skvätt, men jag fick med mig tre påsar kikärtor, tomatpuré och sambal oelek hem som hon inte kände för att ta med på resan.
Man får ju hjälpa till liksom.

Det är inte bara första snödroppen, krokusen eller maskrosen som är värd uppmärksamhet. Första klarröda höstlövet förtjänar också en del jubel.
Jag jublade åt dessa vackra blad på väg hem från jobbet.

Ikväll har jag jobbat på ett hemligt projekt till Fina Fian som arbetar sista dagen på jobbet imorgon. Och sen på fredag är det - Vips! - iväg till Sydafrika!

Resten av kvällen spenderar jag i soffan, bläddrandes i en fet modetidning, tillverkandes smycken och tittandes på tv. Med tekannan som enda (men ack, så trevliga) sällskap.

Tjing så länge!

Efter jobbet igår tog kollegan/vännen och jag bussen in till stan för lite After work. Men väl framme vid Järntorget ändrade vi oss. Det fick bli sushi istället. Och kanske lite fyndande på second hand-butiken och kanske en fika på det?
Jo. Så blev det.
Hittade fina byxor för billig peng. Åt god sushi på nyöppnat ställe. Drack kaffe/te på trevligt fik.
Och mitt i allt detta får jag syn på gamla kollegan/vännen från Lund som precis flyttat till Göteborg! Samtalade om pensionärer som fortfarande lever och sådana som inte längre finns i livet. Talade om dans och teater och lyssnade på det fantastiska skrattet som jag saknat i ett år!

Beslutade att ses för en sushidate nästa vecka.
Tänk: En vän/kollega lämnar mig för Sydafrika, en annan vän/kollega återkommer i mitt liv.
Det är ju faktiskt lite vackert.

Hon som ska lämna Sverige följde med hem till mig och fick välja ett par örhängen av mig som avskedspresent. Hon valde de snyggaste, enligt mig.
Hon har fin smak, den tjejen!

Nu är det lördag och jag sov elva timmar. Det är inte bra för dig, men det är ju attans så skönt!

Har gjort mig snygg och ska åka till stationen för lite perrongel med fina David. Kanske äter vi lite sushi.
(Någon som märkt att jag gillar sushi? snart överdoserar jag på wasabi och ingefära.)

Men, hej, så länge!

På jobbet idag städade vi ur förrådet.
Det får plats mycket i ett förråd på ett dagcenter. En miljon pussel som inte alltid innehåller alla bitar det ska, diverse tyger i knepiga material, sågspån, flirtkulor, garn, garn, garn och hur mycket annat tippat och otippat som helst!
Dessa fina garner undslapp med nöd och näppe soppåsen.
Man kan ju bara inte låta 7 så vackra kulörer hamna i soporna.
Jag har fina planer för er snören.

Om exakt en vecka flyttar en fin vän till Sydafrika. Det är ju jättelångt dit.

Och idag kom mina kläder från American Apparel!
Som jag har längtat!
Nyss nämnda vän tyckte jag sa att jag väntade på kläder från "Herr Kantarell".
Är det inte en av de vackraste felhörningarna någonsin?
Jo, jag tror nog det.