På spårvagnen över älven vänder jag huvudet åt höger och ser den tidiga kvällssolens strålar silas genom punkarens tuppkam.
Jag korsar sedan ett torg och ser ungdomar plocka förortsäpplen.
Jag hör en pojke ropa till en annan på bruten svenska Ahmed, du är dummare än tåget! och jag tänker imponerat: Undrar hur många svenska pojkar under tretton som ens känner till det uttrycket? Vem är det egentligen som förstör vår svenska kultur?

Värmen i min kropp och leendet på mina läppar när jag går genom en särdeles fin Göteborgsförort på årets första officiella höstdag.

Igår hann jag med massor. Idag gör jag inget.
Skrev en lista, men vill inte.
Klädde mig i dova färger tills jag insåg att det var färg jag behövde. Nu sitter jag här i en starkt cerise tröja och känner mig mycket mer tillfreds.
Behöver hitta på nåt idag. Ville fota, men inte i regn. Ville gå på bio, men det finns inget jag vill se. Ville äta sushi på ett ställe som lagt ner. Dumma dag.

Nåt måste jag göra. Nåt annat än Måsten.
Åker en sväng. Tar med mig kameran och plånboken. Om utifall att.
Vem vet, kanske hinner göra en massa. Kanske till och med får post idag.

Klockan är 15.02 (piiip) och jag har inte kommit igång.

Idag har jag stannat inne och lyssnat på regnet och haft låtar av Laura Marling spelandes i mitt huvud.
Jag kommer ideligen på mig själv med att tänka på helgens festival och på människorna som besökte den.
Det är så besynnerligt vilka man stöter på när man är på ett sådant evenemang; 25 000 människor, och de man möter är aldrig de man känner väl. De man vet ska vara där och som ögonen ständigt letar efter. Nä, de man ser är den där tjejen man spelade teater tillsammans med på mellanstadiet. Hon som gick på samma folkhögskola som en själv men i en annan klass. Killen man vet är kompis till en kompis som man pratade med på en fest för en herrans massa år sedan. De människorna ser man dessutom inte bara en eller två gånger, utan tre, fyra och ibland till och med fem gånger.
Sedan har vi de där känslorna som oundvikligen uppstår i sådana lägen.
Antingen söker man deras ögonkontakt, ler med hela ansiktet, jagar med blicken tills deras ögon möter ens egna och man ser igenkänningen spridas hos dem.
Eller så hoppas man innerligt att man inte ska bli sedd. Inte för att man tycker illa om personen ifråga, utan för att man inte vet vilket ansiktsdrag man ska placera i ansiktet om man väl skulle få ögonkontakt. Och vilka ord skulle man sedan använda om man kom så pass nära att man skulle bli tvungna att prata med varandra?
Och så har vi de där personerna som inte ser en när man vill att de ska det. De som bara går förbi mitt stora leende och min sökande blick. Sådär som man gör när man går i andra tankar och inte fäster en tanke på människorna runt omkring.
Det är då man borde ropa hej, men inte gör det.
Och så var det ögonblicket förbi, och då vet man inte när man kommer behöva lägga på det där sökande leendet igen.
Kanske aldrig mer.
Kanske imorgon.

Way out west. Åh, Way out west.
Höjdpunkten på hela året! Något jag alltid börjar längta till så fort det är över.
Nu är den här igen, fina festival!
Idag har vi, trötta i benen efter gårdagens underbara à la London, njutit av Beach house, flinat åt Iggy Pop, rört på kropparna till LCD soundsystem. Bland annat. Bland mycket.
Och så slås jag varje gång över hur fina människor är. Hur de går in för att se snygga ut. Hitta sin stil och visa upp den för alla. Folk är snygga. Vissa är mest speciella. Men ALLA är värda att slötitta på från en bänk där man sitter och avnjuter en belgisk våffla med grädde och hjortronsylt på.
Nu är jag så trött så trött. Imorgon väntar mina absoluta favoritband.
Ja, jävlar.
Det kommer bli magiskt, det känner jag redan nu i mina trötta, pirrande fötter.

Jag måste säga det. Jag är sjukt nöjd med de här bilderna. Sjukt. Årets bild? Visst?

Ps: På rutan där människorna står satt det en skylt med texten Visa hänsyn. Knacka inte på rutan. Det stressar djuren. Dumma människor.

Folk klagar på regnet idag hör jag. Varför då? Det behövs ju. Naturen vill ha det. Lotta vill ha det. Det borde räcka.
Folk säger Ni som klagade på värmen, är ni nöjda nu? Va? va? VA?
Ja.
Jag trivs rätt bra inomhus med regnet småsmattrande mot balkongräcket. Det doftar sommarregn genom den öppna dörren. Det är friskt och fritt från klibbig kvavhet.
Och ikväll när jag ska in till stan och träffa fina vänner på ölhak, då gör det inget om jag blir lite blöt i håret för jag kan redan nu känna känslan av att komma in i värmen på puben, skaka av mig regnet, rätta till hårlocken som klistrat sig fast i pannan tillsammans med regnvattnet. Jag kommer slå mig ner tillsammans med bra människor och njuta av att vara inomhus medan regnet blöter upp allt därute.
Det är en bra känsla. Förstår ni det? Inte en dålig.

Det enda som skilde dem åt var de skrubbade knäna på den ena flickan. Det kanske säger mer om deras personligheter än något annat. För vem kan hindra två personer från att vara egna individer?
Inte ens om man sätter upp deras hår i exakt likadana frisyrer med precis samma sorts hårklämmor placerade på millimetern rätt .
Deras identiteter vill ut. Genom ett litet hål i strumpyxorna.

Minns ni att jag för ett tag sedan nämnde en lavendelblå tröja som försvunnit spårlöst? Minns ni hur jag beklagade mig över detta?
Saken är den att jag har letat i flera månader. Sedan januari, februari någon gång. Jag letade verkligen överallt. I varenda liten vrå. Hos mig själv, hos David, hos mina föräldrar, på jobbet. Vissa dagar letade jag praktiskt taget dygnet runt. Min blick sökte efter skrymslen som jag kanske hade missat. Bakom tvättmaskinen på jobbet, Bakom bokhyllan i sovrummet, i Davids skafferi.
Den fanns ingenstans och jag gav till slut upp hoppet om att någonsin få återse den. Jag tänkte att jag har ju ändå fotografier på den och jag får njuta av minnet hur snygg jag var i den.

Så igår.
Jag skulle tvätta alla stugluktande kläder från semestern och letade upp all smutstvätt jag kunde hitta. Rotade i resväskan och öppnade de där små facken där jag brukar slänga in smutsiga kläder i. Hittade ett nytt fack. Öppnade det också. Och drog fram den jädra lavendelblå tröjan!
Givetvis blev jag hur glad som helst. Jag skrek högt Det var som själva fan! Så skrek jag.

Sedan kom jag på. Den tröjan låg där hela Österlensemestern. Och den fanns där under resan till Prag i april.
Jag tror jag blir galen!
Den har legat där! På varenda jäkla resa jag gjort sedan i julas! Den har hånskrattat åt mig när jag rullat iväg med den bister över att inte kunna packa ner min fina lavendelblå tröja!
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tror jag gör både och. Ja, tack.

Igår släcktes ett liv. En fågel flög rakt in i ett fönster och sedan låg den på marken och skakade tills den slutade med det. Låg där alldeles stilla och sedan slöts ögonen långsamt. Där och då i dödsögonblicket.
Jag bevittnade det inte, men jag fick det berättat för mig av David som stod nån meter bredvid olycksplatsen då det hände. Sådant påverkar lite.
Han tog ett kort med sin mobil. En liten fin fågel. Alldeles nydöd.
Man vill klappa. Man önskar att den ska blinka till och ruska fjädrarna och nyvaket flaxa iväg nån sekund senare. Men det gör de sällan.
Vi gick förbi platsen sen men fågeln var redan borta. Förmodligen hittades den av någon katt som nöjt bar iväg på den och låtsades att det var han som tagit fågeln av daga.
För så funkar det. Tror jag.

De är fina att fotografera. De är trötta på mitt fotograferande.
Fast kanske kan jag ana en attitydförändring. Tidigare suckades det en hel del, nu har de kapitulerat. Låt henne hålla på.

Började semesterfärden på ett svalt tåg. Hamnade sedan i en bil utan fungerade AC. Efter inhandlandet av jordgubbar från ett stånd mitt ute i det vidsträckta fastnade vi i en bilkö. En lång sådan. Den tog en timme att ta sig ur. Bästa sättet att börja en semester på. Helt klart.
Men vi hann fram i tid till hamnfest med dans och lottdragning. Jag vann ett hopprep med varvräknare. Se där! Det visste jag inte att jag behövde!

Sötast igår var den lilla flickan vid vinstbordet som helt oprovocerat sa till mig på bredaste skånska: Min pappa jobbar gärna varje dag.
- Jasså, vad tråkigt. Svarade jag då.
- Jaaa, det tycker jag är jättetrist.

Och det får man väl ändå hålla med om. Vem vill jobba när man kan vara ledig?

Gick till stan som vore det 1967.
Förkyldögon. Samma ögon som jag hade på fotona från när jag var typ 5 år och en fotograf kom på besök i den lilla gula villan som var mitt dagis.
Vi gick in till stan över bron idag. Det var inte meningen, ni ser ju att jag har sandaler och inte promenadskor på fötterna, men det hade skett en stor olycka och all trafik var avstängd. Det var märkligt tyst. Det är först när trafiken står still som man inser hur många ljud det brukar vara däruppe.
Efter några svettiga timmar på stan hade spårvagnarna börjat rulla igen och vi åkte hemåt.
Vagnen var full så vi fick stå i mitten, där vagnen har ett dragspel. Det är inte helt lätt att balansera på den där snurrplattan, och precis när jag sa det högt började jag vingla. För att inte ramla rätt in i väggen krängde jag till och råkade hamna på en kvinna som satt på sätet bakom.
Hon blev skitförbannad. Svor en massa. Jag bad om ursäkt. Hon fortsatte muttra och ge mig hatiska blickar. Då blev jag irriterad. Sa Trodde du jag gjorde det med meningen eller?
Hon bara blängde. David påpekade att hon hade hörlurar på sig och förmodligen inte hörde vad jag sa. Hon fortsatte stirra på mig som om jag var djävulens avkomma. Ignorant och elak var hon.
Vi flyttade på oss en bit längre in i gången.

Sen sa David att han läst en studie som säger att folk blir argare och begår fler mord om det är väldigt varmt ute...

En bildsvit från förra sommaren får symbolisera känslan jag bär nu.
En underbar tid som flyger fort förbi? undrar ni.
Nä.
Eller jo, det kommer den givetvis göra men mer en underbar känsla av frihet.
Österleeeeeen!

Förresten: den där tröjan är på villovägar. Jag saknar den å det grövsta. Nån som sett den? Gunilla Pontén. Omlott. Sketasnygg.
Sorg, är vad det är!
Jag vill stå i rågfälten med lavendelfärgad tröja och plocka vallmor i år igen!

Ps. David den jäkeln har smittat mig. Halsont, feber och huvudvärk. Jag låtsas inte om det. Jag har semester. Då är man inte sjuk. Nog om det.

Det hör till ovanligheterna att spårvagnen är tom kl 21 en kväll då regnet vräker ner från en himmel som överrumplat alla.
Jag sitter tyst. På en tom vagn för man inget oväsen.
Jag hinner bli rejält regnvåt på min väg från hållplats till ytterdörr. Min mobil spelar stämningsfull musik för mig men jag kan ändå höra regnet. Det ackompanjerar. Jag går rytmiskt med sandaler som inte är gjorda för regnväder. Hårt går jag. Så att blåsan på min fotsula breder ut sig lite till och svider när det kryper in ett blött litet gruskorn, som en liten påminnelse.
Jag kommer in i trapphuset, hämtar flera dagars post som ser mycket ut men inte är det. För en hög med lokalblad räknas inte som post, tänker jag när jag sparkar av mig sandalerna i hallen.
Jag är hungrig och öppnar kylen. Vet inte alls vad som finns därinne.
Blir mött av ett paket ägg.
Ägg är bra.

Vi började dagen med frukost på fik i stan. Tre å ett halvt år ihop. Käääärlek.

Väntade viktigt samtal. Spännande samtal. Något som kanske kan bli ett slags genombrott för mig. Det är förbannat kul, ska ni veta! Men vad det är får ni INTE veta. Än. Men jag lovar att berätta sen. Det kommer bli svårt att hindra mig faktiskt.

Strosade på kullerstenar, asfalt, grus, gräs och sand. Gick förbi en kvinna som sa till någon annan att hon inte hann stanna och prata för hon var "Görstressad", men hennes steg var lugna, tog tid på sig och verkade inte ha ett stressat ben i sig. Hon borde träna på det. Att matcha stegen med rösten. Det är viktigt sånt, om man ska vara övertygande.

Jag har nåt i ögonen idag. Nåt pollenigt. Är det nåt särskilt sånt i luften nu? Eller är det kanske migränrester?

Jag har skött mig idag. Beställt saker, skrivit ned saker, tänkt saker och planerat saker. Allt för mitt lilla företag. Och klockan är inte ens tre.

Mina ögon. De vill vila. Ska jag låta dem? Kanske en liten stund, på soffan.

På torsdag firar lottalosten.com två år. Stooort. Ni får inte missa det, det vankas tävling.

Vad tycker ni om lottalosten.com? Fattas nåt? Eller inte?

I min hjärna fattas det mycket idag.

Min syster är i stan.
Hon och jag drog med oss picknick och gick till Kiellers park och bredde ut en filt i gräset. Vi satt där så länge att vi fick flytta filten (som egentligen är ett lakan) fem, sex gånger för att fly från skuggan från ett träd som jagade oss.
Picknick är den ultimata sällskapsformen.
Låt oss utnyttja sommaren till detta.

Klädd för promenadvägen.

I helgen upplevde jag stark samhörighet med andra människor under två olika tillfällen.
Första gången var i lördags.
En av mina kolleger hade köpt med sig ostkaka till jobbet. Frödinge ostkaka. Hon frågade om vi andra två ville smaka lite småländsk efterrätt. Då insåg vi att vi alla var smålänningar inflyttade i Göteborg. Det var ju fint. Medan vi åt säger kollegan att när hon var liten brukade de alltid köpa Vrigstads ostkaka. Då utbrast vi andra unisont: Ja, Vrigstads är ju den riktiga äkta ostkakan!
Vi tittade på varandra, alla tre, och upplevde sann samhörighet. Ingen, utom en äkta smålänning, skulle kunna förstå vad vi kände då.

Den andra gången var igår.
En annan kollega hade blivit frågad hur många cigaretter hon rökte om dagen. Hon hade skrattande sagt att hon röker ju inte! Hon har rent av aldrig ens smakat på en cigarett.
Jag blev helt paff. Inte jag heller!, säger jag, för det är precis så det är. Jag har aldrig någonsin haft en cigarett mot mina läppar och jag tänker aldrig någonsin ha det heller.
Vi såg på varandra och log. Samhörighet.
Hon och jag delade något stort. Ingen av oss hade tidigare träffat någon som aldrig rökt en cigarett i sitt liv.
Det var ett fint ögonblick.

En annan spännande sak: Jag har flätor idag. Två stycken. Långa som fan. På var sin sida av huvudet. Säg, när hade jag det senast?
Sketalängesen!

Igår plockade jag förgätmigej i någons rabatt. Förlåt. Jag kunde inte låta bli.
Förgätmigej. Glöm mig aldrig. Det kanske de inte gör heller, rabattägarna.
Många, små, perfekta blå blommor. Jag glömmer bort förgätmigejen när jag ska räkna upp mina favoritblommor. Orättvist. Med ett sånt namn borde den ju stanna i minnet.
Magnolia. Syren. Körsbär. Kastanj. Och så förgätmigej. Förlåt. Jag ska aldrig glömma dig igen.

Köpte jordgubbar på torget idag. Det fanns två olika sorter. En som inte doftade och en som doftade ljuvligt. Jag valde den senare. Köpte med mig ananas och bar under armen medan jag åt av mina jordgubbar. Årets första. Och de smakade på riktigt!
På riktigt!
Kvartersfyllona satt på bänken i körsbärsallén.
Fyllon har antingen lokal dialekt eller finsk brytning. Det verkar vara lag på det. A-lag.
Vi passerar. Jag äter jordgubbar och har bara ben och en ananas under armen. En av de med lokal dialekt utbrister: Jordgubbar och ananas! Det såg somrigt ut!
Ja visst gör det, sa jag glatt och spottade ut jordubbsblast på stigen.

Sitter och tänker att vissa dagar ser jag så mycket. Andra ingenting.
Det behöver inte vara proppat med händelser för att jag ska fyllas av nya intryck. Det kan vara det lilla i det i vardagliga.
Klart det hjälper om man har dagarna fulla med aktiviteter men det är inget måste för att jag ska finna saker som inspirerar mig.
Något så enkelt som en kort promenad till närbutiken för inköp av en liter mjölk, kan ju ha saker att uppleva.
De här senaste dagarna har dock varit synnerligen oinspirerande. Inte på smyckesfronten, där händer det just nu ganska mycket, men mina ögon och min hjärna saknar inspiration.
Konstigt det där.
Det kanske måste vara så ibland. Om jag har tankarna på smycken och sådant skapande kan man kanske inte se spännande saker eller få intressanta tankar stup i kvarten?

Fast detta kanske ändå var just en sådan -intressant- tanke.

(Ni bör förresten klicka på den här länken om ni vill se att världen ändå har blivit bättre med åren.)

Så där gör man väl ändå inte!?
Håll dig till Containrar där fattiga barn inte blir utan kläder för att du hittar saker! Som den här killen, han har fattat grejen.

Men tack ändå, du var rolig att fotografera. Det tyckte tanten som gick förbi också. Hon log mot mig. Så du gjorde faktiskt att jag fick ett leende från en främling idag. Och för det får jag tacka dig.

...slog den här busken ut. Eller den kanske blommade igår också, men det jag vill ha sagt är att det går i en faslig takt nu. Blommandet. Och värmen. Ni som följt mig sedan förra eller rent av förrförra sommaren vet: Lotta klarar inte av värmen.
Hon avskyr den rent av.

Jag förstår faktiskt inte hur folk kan uppskatta klibbet, kvavheten; att inte få ner sval luft i lungorna utan istället kvalmig ljummen luft. Kunde lika gärna vara någons andedräkt ju.
För två år sedan kom jag på att man kunde stoppa in lakanen i frysen innan läggdags. Det har varit en räddning sedan dess.
Men alltså, man är ju inte snygg när det är såhär varmt!? Det är ju en omöjlighet.
Försök se sval och cool ut (no pun intended) när kinderna är blossande röda, håret krullar till sig i konstiga lockar och huden KLIBBAR!
Nä. Usch.

(jag får klaga. För jag älskar hösten. Då klagar alla andra.)

Lotta: Åh, vad grönt och fint det är ute idag!
David: Det är för att det regnat som det ser grönare ut.
Lotta: Ja, men det har blivit mycket grönare och mer löv idag.
David: Jo, men det är för att allt är blött som det ser ut så. Det är ett vanligt filmknep att hälla vatten på omgivningarna för att få färgerna att bli skarpare.
Lotta: Ja ja, men det är ÄNDÅ grönare idag än det var igår.
David: Mmmm, men det är ÄNDÅ blötare idag än det var igår.

Och så håller vi på tills vi kommer på att vi har rätt båda två.

Jag promenerar till jobbet. En bil kommer åkande mot mig. När den passerar hänger en kille ut genom fönstret och han ropar efter mig. Han ropar: Yiiiihaaaaa!!!
Va? Oj! ser jag ut som en häst!? tänker jag förfärat och handen flyger generat upp mot håret. Är det hästsvansen som gör det?
Eller såg de mina kassar och tänkte på en packåsna? Åsnor säger väl också Yiiiihaaa?
Sedan tänker jag. Vem fan ropar egentligen Yiiiihaaa efter någon man åker förbi?
Inte kan de väl på allvar menat det som raggningstjoande?

Igår fick jag tillfälle att minnas hur det var att sitta på föreläsningar och lyssna och klottra i sitt block. Det var en fin nostalgitripp. Jag lyssnar bättre om jag kladdar samtidigt. Det är som att hjärnan spetsar öronen lite extra då. Oftast blir det ett upprepande av samma form på olika vis. Som trekantsmönstret nederst till exempel.
Ett annat vanligt förekommande motiv är löv av alla de slag. Givetvis. Man är ju höstromantiker.
Jag minns den där telefonföretagsreklamen som var för något år sedan. Där kändisar visade upp sitt telefonklotter. Det gillade jag. Inte att de var kändisar, utan själva klottret i sig. Jag vill se mer!

Min logga kom förresten till på det viset. Genom klottrande. Känns fint på nåt vis.
Och väldigt typiskt för mig.

FAN HELLER! Solsmockad är ordet som jag myntar idag. Det gör så oooooont!! Ni ser ju själva hur svårt jag har att samla mina anletsdrag. Det där ska föreställa ett leende, bara så ni vet.
Och frisyren, vad sjutton har hänt med den sabla frisyren? Suck en sån dag.

En sån underbar dag! Majorna market i Plaskdammen vid Mariaplan.
Solen brände på mitt oskyddade skinn, kavajen låg bakom ryggen utan att vara till någon nytta.
Fantastiskt trevlig stämning med musik och en massa omkringspringande barn.
Sötast idag: Pojken som dansade robotdans, helt inne i sig själv och med en oerhörd känsla för rytmer och rörelser.
Och flickorna som var framme vid bordet fyra gånger under dagen. Den ena utbrast Hon har gjort alla dom hära själv!! Den andra svarade OFTA!!?? (Detta måste förövrigt vara det roligaste med dagens unga. På "min tid" sa man Sällan, nu är den ironiska generationen här och då blir det givetvis Ofta man säger när man inte tror nåt är sant.) Och sedan sa den första att hon hoppas att hon blir lika duktig som jag när hon blir stor. Åååååh, jag är en förebild! Jag som alltid velat vara det!!
Och till sist den lilla flickan som länge och väl studerade skylten för mitt smycke Blingfittan som om hon inte kunde tro sina ögon.
Sedan lutade hon sig fram över bordet och frågade tyst med glittrande ögon Vad är det den heter?
När jag berättat sa jag Det är en snippa. Visst är det busigt?
Jaaaa, jätte!

I natt drömde jag att jag var med i en pjäs som hade blivit utvald av något slags Europaråd att visas för högt uppsatta personer inom politik och kultur. Pjäsen skulle spelas upp i Domkyrkan i Stockholm som en avslutning på ett stort evenemang som hållits i huvudstaden en längre tid.
Till det intressanta hör att min motspelare i detta dramatiska stycke var ingen mindre än Chris Rock och scenen vi skulle spela upp var en mycket allvarlig kärleksscen.
I min roll ingick det både tårar, skrik och passion. Chris Rock, som ju vanligtvis ägnar sig åt mer komiska roller, var överraskande duktig och vi såg båda fram emot detta mycket.
Jag var givetvis väldigt nervös inför uppträdandet och hade hört att både Gudrun Schyman och Kerstin Dellert (!!??) skulle sitta i publiken. Precis innan vi skulle upp på scen berättade någon för mig att Ja, och Kungafamiljen har anlänt nu och har placerat sig på första bänkraden. Jag blev kissnödig av nervositet men det var bara att hålla sig och gå ut och göra sitt bästa. Publiken var lyrisk över vårt framträdande. Det här var stor konst, fick vi veta. Aldrig förr hade de sett något så vackert, trovärdigt och överväldigande.

Jag förstod att mitt genombrott hade kommit.

Vi åkte på utflykt mot vitsipporna. De fanns i Jonsered. Där fanns också denna vy. Där stannade vi en stund.

En mycket gammal man skulle ta spårvagnen över bron.
Han frågade en ung kvinna om vagnen han satt på var rätt vagn. Han tyckte det kändes underligt att behöva fråga om vägen när han vuxit upp på denna platsen för många herrans år sen. Den unga kvinnan svarade kort och lite lagom trevligt. Inte mer än vad som behövs. Jag tänkte att jag gärna hade suttit bredvid den gamle mannen och hört honom berätta om fiken som funnits förr där det spelades musik för jämnan. Nu hörde jag bara fragment som inte var menade för mig, utan för tjejen med öron som helst ville ha tyst omkring sig.
En man steg på när en annan steg av. Jag såg honom inte eftersom ryggen inte har några ögon. Med de som satt framför mig hojtade på den nypåstigne. De kände honom. De var ett par med en nyfödd i vagn. Mannen som klev på var en väldigt stor man. Han såg ut som världens bäste ultimate fighter, fick jag höra. Han skröt för pappa mamma och spädbarn hur han inte backade i onödan. Att han häromdagen hamnat i en hederlig gammal fight med fyra idioter på stan. Han har inte mycket till övers för knivar och vapen, men ett härligt bråk, det backar man som sagt inte ifrån.
Sedan går de över till att prata om hans nyfödda flicka som väntar därhemma. Och hans fru. Nä, de ska inte ha några fler barn nu. Men de bor kvar på samma ställe som innan. Jodå.
En hållplats senare svänger dörrarna upp och en annan sorts gangster stiger på. En med ett farligt skägg. Ingen på vagnen känner honom. Han är en ensam gangster. Men inte ensam på vagnen.
Jag ser mig omkring och känner det tydligt. Det är jag, en tant och en spårvagn fylld med gangsters.
Det är tisdag, soligt och stan luktar hästgödsel av ett alldeles särskilt askmoln.

I den konstgjorda dammen samlas löven i drivor som vore det höst året runt. Molnen kikar in i bild. Ett vitt moln kan väl aldrig bära aska? Det luktar hästbajs i en stad där allas vårt kära askmoln drar förbi över våra huvuden.
Det är inget krig som för jordens länder samman. Det är en vulkan på Island.
Ibland behöver vi påminnas om att länderna hänger ihop. Att vi inte är landsgränser och försvar. Vi är ett och samma klot och något som händer i ett land som vi känner till för deras hästar, en säregen sångerska och folksagors skull, kan påverka människor långt långt bort.
Och det måste ändå vara skönt för himlen att få vila en liten stund. Mot avgaserna som är som cigarettrök för molnens lungor.

Katten har det bättre än sin ägare. Bakom stängslet på marken kunde man se ett litet kyffe, inte högre än en meter, inte längre än en och en halv. Ett hem ungefär lika stort som det han byggt åt sin kisse.
Katten tittade på oss med en blick som talade om svåra erfarenheter. Ett liv utan ljusglimtar. Han tog sig igenom var dag tillsammans med husse, alla dagar likadana, alla dagar en kamp om överlevnad. Men ändå: en glasslåda att äta ur som inte kan blåsa bort, ett skydd mot vind och vatten. Och kärlek från en annan varelse.

Utanför vårt hotell hittade vi den här mannen. Vad han hittade vet bara han.

På en indisk restaurang i Jönköping.
Vid baren hänger kvartersfyllona. En högljudd kvinna, en lågmäld man och en finne. De pratar med den indiske servitören. De har suttit där så många gånger att de blivit stammisar. Stamfyllon.
Kvinnan säger Jag om Wejne brukar gå ut och äta på restaurang men vi kan inte äta indiskt, det kan vi bara inte.
-Nä, vem kan det!??, säger den lågmälde mannen.
-HAN! utbrister kvinnan och pekar på den indiske servitören.

Servitören säger försiktigt att indisk mat inte enbart är starka grytor utan även kan vara grillat kött.
Kvinnan ger svar på tal: Nä, men ni har ju inte de klassiska kryddorna som vi har här i norden. Ni har ju ingen maträtt som Black and White!

Lite senare när servitören gett upp och gått för att ta upp beställningar från andra gäster som faktiskt gillar indisk mat, kommer samtalet in på lite mer privata ämnen.
Kvinnan: Ja, det sexuella det löser sig ju. Det är ju inte så ofta det blir av, men som jag brukar säga - Jag lever inte för sex jag lever för husfriden

Samtidigt sitter David och jag vid ett bord lite längre bort och känner oss olustiga. Tycker det är synd att den fina restaurangen förmodligen kommer få stänga. Det brukar bli så när kvartersfyllona tar över och inga middagsgäster längre vill dyka upp. Och jag tänker att det är hemskt och sorgligt att fyllona själva inte förstår det. Att de inte gynnar den lokala krogen, utan tvärtom sänker den.

Samma galna tjej. Nu i svartvitt motljus.

På spårvagnen in till stan. En fjortistjej i färgglada kläder, och snören i håret pratar högljutt i sin mobiltelefon. Hon pladdrar glatt på om sommarplaner och picknicktankar och så: Jag funderar på att köpa en sån där kassettbandspelare, du vet en sån man hade förr i tiden...

Shit, vad ung hon är, tänker jag. Och shit, vad gammal jag är.

Den här mannen är hämtad från en rökig deckarhistoria på trettiotalet.
Film noir i en gångtunnel på Hisingen.

På min väg in till stan gick jag bakom den här mannen som tycktes njuta i fulla drag av den nyanlända våren. Kappan i vinden och händerna nöjt bakom ryggen. Tummarna till och med mös, gned sig mot varandra och riktigt gnuggade in vårluften i huden.

Detta är jag idag. Så färgglad att hela världen vänder sig om när jag går förbi. Sverige går i dova kulörter men solen har påbörjat sin resa och jag drar plikttroget mitt strå till stacken.
Om naturen saknar klorofyll borde vi människor hjälpa den på traven, men istället verkar det som att vi är rädda.
Ingen vill konkurrera med moder natur. Vem vet vad som skulle kunna hända!
Jag vet: folk ler mot dig när de möter dina ögon.

Idag är nog en dag på bättringsväg.
Ett symptom har dykt upp. Ett som alltid infinner sig hos mig när jag är tokförkyld.
Jag vill äta knäckebröd med öronen.
Det kliar nåt så vansinnigt inne i huvudet, öronen, svalget. Någonstans därinne där man inte kan nå. Det hjälper inte att äta saker med munnen. Det funkar inte att klia med tops i öronen, så långt in får man inte, och kan man inte, peta!
Det slår ned som någon konstig instinkt. Ahaa!, säger hjärnan! Ett knäckebröd skulle råda bot på kliet! Ahaa!!
När det sedan går upp för mig, ungefär på samma vis som när man kommer på att det inte går att ringa David och berätta att batteriet i mobilen tagit slut och att jag inte kommer kunna ringa honom på ett tag, ja då blir det jobbigt. Då skriker jag rätt ut i luften:
JAG VILL ÄTA KNÄCKEBRÖD MED ÖRONEN!!

Sen har vi det här med allt snor. Men den delen ska jag bespara er tror jag.

I helgen satt jag lite otippat och såg repriser av tv-.programmet Stjärnkockarna. Oväntat intressant.
I slutet av tredje programmet händer dock något mer än lovligt galet.
En av jurymedlemmarna, Tom Sjöstedt, är besviken på Team Martina Haags middag och uttrycker sig som följer:
Jag har saknat något i er matlagning från första gången vi åt och nu har jag kommit på vad det är: ni är kvinnor och ni lagar väldigt feminin mat. Det är inte ert fel att ni är kvinnor, men alltså, det finns ingen styrka.

Ha Ha! Allvarligt!?

När sedan Aftonbladet ger honom en chans att be om ursäkt, vad svarar han då? He he. Jo:
– Hjärnan och munnen samarbetar inte alltid. Män och kvinnor lagar självklart lika bra mat. Vad jag ville få fram var att de är mammor, och när man lagar mat till barn hela tiden blir man rädd för att salta och smaksätta.

Och det ska vara hans URSÄKT!?
Ibland överträffar verkligheten sagornas mest puckade historier. Jag anar att Tom Sjöstedt kommer bli kvällspressens nya älskling.
Det lär hoppa fler grodor ur hans mun än ur Anna Ankas.

Igår steg jag upp före de andra i lägenheten. Det betyder att resten av husets lägenhetsinnehavare redan var uppe. För de är pensionärer.
Jag promenerade i solsken till affären.
Såg flera vårtecken:
En vante som tappats och placerats högt så den syns för vanteslös människa.
Farbröder utan halsduk med översta jackknappen uppknäppt.Det största av alla vårtecken.
Men jag såg inga snödroppar.
Jag handlade saker som kan förvandlas till pannkakor, och jag log mot solen.
Efter pannkaksfrukost med David och tillfälliga sambon var jag tvungen att gå till jobbet för tjugofyratimmarspass.
När det var dags att gå hem från jobbet idag var jag helt slut.
Vissa dagar alltså.
Så fort något händer ska det hända fyra saker till samtidigt. Just när det börjat ordna sig slänger tv 3s Blåsningen-team in en ny grej som får allt att bli jobbigt igen.
Fast det var inte Blåsningen-teamet. Det var bara en sån där dag.
Så trött att om någon slagit mig i huvudet med ett basebollträ hade jag nog inte märkt nåt. Och med nåt kliigt i halsen som irriterar såväl svalg som sinne. Är det en evighetsförkylning på gång?
Ja, det är ju en SÅN dag.

Sent en fredag och jag sitter och tittar på foton från augusti.
Hemkommen från kväll på stan med tapas och öl. Muffin och kaffe. Inga andra kombinationer är möjliga (tänk er muffin och öl, liksom. Eller tapas och kaffe...).
På fiket satt en man och läste i sin ensamhet. Han åt en muffin. Han åt en bakelse. Sedan, för c-vitaminernas skull kanske, åt han ett äpple.
Jag besökte toaletten med trendiga plastdörrar i lysande orange, och passade på att tömma skorna på grus.
Mina skor samlar på grus. För varje steg jag tar hittar de nya fina gruskorn som de vill ta med sig hem. Jag tycker jag har tillräckligt med grus. Behöver inte mer nu.
Vad jag behöver är vår och torra gator som klarar sig utan småsten.

Jag tycker nog att jag tillhör nördgänget mer än de coola, men på Sci fi-mässan idag fick jag känna på hur det är att vara en av de häftiga.
Jag skämdes lite i kön när en nörd av rang kom gående mot mig iklädd Storm troopers-outfit. Han pekade med sitt vapen mot alla i kön och spatserade "hotfullt" fram och tillbaks. Så fort någon plockade fram sin kamera ställde sig nörden i nån tuff pose, och han verkade synnerligen nöjd med uppmärksamheten. Jag kunde inte titta på honom. Inte för att jag egentligen har nåt emot nördar, som jag sa innan så räknar jag mig själv som en av dem, men jag har svårt för när de blir på sånt allvar. Det känns inte som det får plats nån humor under den glänsande hårda plastkostymen.
Föräldrar knuffar fram sina barn med orden Ska du inte fråga Boba Fett om han vill ta ett kort tillsammans med dig. Och så utnyttjas varenda barn på mässan under 7 år för att pappa hemskt gärna vill ha ett kort på en nörd utklädd till någon karaktär från en gammal film som barnet inte ens har sett. En nörd som säkerligen har beställt dräkten på nätet för att sedan ett par gånger om året få användning för den när han åker land och rike runt och visar upp sig. Få vara den häftigaste av alla nördar.
Man kan inte se människan under plasten.
Förmodligen är han en grå och blyg kille som till vardags aldrig någonsin tar någon plats. Det här är hans chans. Hans chans att glänsa.

Darth Vader blir intervjuad av teve. Alla andra plastförsedda nördar armbågar sig fram. De vill också vara med. En av de få utklädda tjejerna får syn på mig när jag försöker smygfotografera henne. Hon lyfter sitt lasersvärd i krigspose. Då sänker jag kameran och vänder mig om. Jag vill inte ha några sådana bilder. Jag vill fota dem när de inte ser mig.
Jag är både imponerad och illa till mods av deras passionerade intresse.
Det är fint att se polisongprydda, halvfeta män spela medeltidsspel tillsammans med 7 åriga pojkar. De gillar samma saker. De fnissar på samma vis.
Det är charmigt. Men också underligt.

Vid ett bord sitter C-kändisarna. Framför Maud Adams är det kö. Men framför killen som har en liten roll i Twilightfilmen är det tomt. Tonårstjejerna har inte dykt upp än.
Men de kommer, var så säker. När vi lämnar mässan slingrar sig kön fortfarande lång utanför. Många nördar i stan idag.
Själv köpte jag två gamla SEGA 16-bitarsspel. Hittade Finn & Fiffi tidningar också.
Men jag har redan alla...

På systemet.
En ung gänglig man går fram till en mycket biffig, småsur, väktarklädd kille som står och hänger lite slött i Informationsdisken.
Ynglingen slänger ur sig följande:
Praoar du här, eller kan man fråga dig saker?

RESPEKT!!

Då och då tar vardagen ett ordentligt tag om mina axlar, ruskar om mig och får mina ögon att upptäcka det som lyser omkring mig. Det jag har sagt här förr. Det slitna och vackra.
Det som andra människor tycks ha slutat se. Som om det bara är det blanka och välpolerade som är värt vår uppmärksamhet.
Mitt hjärta ömmar idag för den repade spårvagnskuren vid hållplats Rambergsvallen.
Insvept i solsken som gör alla ärren synliga.

Regnet är här!
Som jag har längtat. Och nu menar jag på ett helt oironiskt vis. Det roliga är snöentusiasterna som verkar tro att vi som klagat på vintern ska klaga över regnet också. Att vi ska vara besvikna och att vi nu fått vad vi tål! Va!? Ha!
Jag välkomnar regnet med öppna armar!

Tvärs över torget löper en stig. En uppskottad stig med snövallar på sidorna. En stig som tycks säga Här får ni gå. Om ni ska till andra sidan, så är detta vägen ni ska vandra.
Och det gör vi. Vi och alla andra accepterar Vinterns regler. Vi går där det är uppskottat och rent, vi anpassar oss.
På våren, sommaren och hösten är vi fria att röra oss hur vi vill. Världen är vår! Alla torg är till för att korsas. Du väljer DIN stig, en stig kanske ingen annan före dig har valt.

Häromdagen inne på Nordstan. Torget som normalt sett är fyllt av marknadsstånd, scener och diverse jippon stod nu tomt. Golvet var blankt och utan tillstymmelse till inrutade vägar.
Folk blev som kalvar på grönbete. Alla skulle vi korsa den stora öppna ytan. Även om vi inte tjänade på det. Det kanske till och med blev en omväg, men vad gör det när man själv får välja sina stigar!?
Det är med lätthet i stegen vi släntrar över ett inomhustorg. Lyckliga över den korta stund av frihet innan vi kommer ut i snön och måste anpassa oss igen.
I några veckor till. Innan vi återigen kan röra oss precis som vi vill.

Morgon efter journatt. Sovit oroligt. Drömt om vattenläckor. Vaknat två gånger i timmen och kollat klockan. Drömt att jag har vaknat och kollat klockan. Så onödigt liksom. När oron inte pallar väcka mig helt så låter den mig drömma det istället. Fjantigt.
På franska bageriet sen, med café au lait och deckare. Det tar bort all oro. Bort allt vad oro gör.
Kanske skulle gå i lite affärer tänker jag. Och rätt som det är har jag spenderat en massa pengar också.
Jag som bara hade tänkt kolla på strumpbyxor...

Det är väl inget konstigt med att sova jour på jobbet och bli väckt kl fem och få veta att lägenheten ovanför personallägenheten är översvämmad?
Och att dra på sig klänningen ovanpå nattlinnet och kliva in i en annan värld, en annan plats, en dimmig bergstopp, en turkisk ångbastu med vatten från heta källor som bränner ens fötter när man korsar 15 kvadratmeter vardagsrumssjö?

Det konstiga är hur driftig och lugn man kan vara klockan fem när man ser vattnet rinna längs med innerväggarna två våningar nedanför, i en gruppbostad där man inte kan svara på frågan från brandmän om var skåpet för husets vattenreglering finns.

Och hur fasansfullt trött man är 6 timmar senare när man inser att man faktiskt jobbat nästan en hel arbetsdag innan alla andra i huset vaknat.

Sitter och tittar på foton som jag tog i somras. Förvånas över hur självklar solen och värmen tycks vara. Hur öppna alla ser ut utan mössavantehalsduksnöblåstslaskblask. Hur tacksamma kommer vi inte vara? När allt kommer tillbaks igen.

Har russinfingrar. Inte av överdrivet badande utan av extremstädning. Skulle kunna vara en sport. Min rygg värker efter knäskurande och allehanda disktrasövningar.

När jag var yngre och bodde hemma var min uppgift att städa lägenheten varje fredag, så när jag flyttade hemifrån var jag naturligtvis tvungen att ha en dag i veckan helt förbehållen städning.
Jag vet inte hur länge det höll.
Minns dock den gången det var två veckor mellan städningen. Jag bannade mig själv. Det blir ju värre om man inte städar regelbundet, tänkte Ordentliga Lotta som minsann hade jobbat på hotell i England och lärt sig allt om torkande av golvlister och tavelramar. Det tar inte många sekunder!

Ordentliga Lotta lever inte längre.
Det var eeeevigheter sedan jag städade ordentligt senast. Därför tog det nu två dagar av hårt slit att få det fint. Men nu är det jävlarimej fint här.

I två dagar var Ordentliga Lotta tillbaka. Jag önskar hon kunde stanna för gott.

Det finns en positiv sak med förkylning tänker jag när jag snyter mig för femhundrafemtielfte gången idag och tittar ner på toalettpappret i min hand.
Det ger alltid resultat.
Jag gillar att göra saker som syns på pappret.

Granne i snön med blåjeans och hund.

Förkylning är verkligen aptrist. Tittar på miljoner avsnitt av serien Ed. Lyssnar på musik och spelar idiotiska spel på facebook. Bläddrar runt bland bloggar på internet. Favoritbloggar just nu: Dum, Drömma, den alltid lika fantastiska Sonja, den ständigt briljanta Hanna Fridén, Petters kukblogg

Annars blir det väl en del sovande, stirrande tomt framför sig och påfyllning av tekoppen.

Och så kollar jag statistiken oftare än nödvändigt. Det kan göra en galen. VEM är det från Riksbanken som varit inne på min sida liksom???

Undrar också: var det någon som gillade spotify-listan från häromdagen?

Och en sak till: UNDERHÅLL MIG! Skriv nåt uppiggande, nåt fint, nåt snällt, nåt tokigt, nåt meningslöst. NÅT. Skriv. Nåt.
Puss?

I morse när jag stod och skalade en kiwi formulerade jag en tanke om något som jag gått och grunnat över ett tag. Det finns ett uttryck som gör mig deppig varje gång jag hör det.
Man kan inte få allt här i världen.
Den som uttrycker sig så måste vara alldeles förfärligt bitter. Eller hur?
En människa som velat en massa saker som sedan av olika anledningar aldrig blivit av. En människa som nu har gjort det till sin livsuppgift att få folk omkring dem att sluta hoppas på goda ting. Sluta tro att man kan få det man önskar sig mest av allt.
Aldrig någonsin använder man orden här i världen efter något positivt. Tänk dig själv: Folk är så glada och generösa här i världen. Det låter ju inte som man menar det man säger! Istället för det tankarna till en bitter stackars själ som försöker vara elak och sarkastisk.
Det är väl inget fel i att säga att man inte kan få allt?
Vem tusan vill ha ALLT?
Svininfluensa? Dödliga sjukdomar? Brustet hjärta? Folk som hatar en? Äcklig mat? Ondska? Snöslask?
Vissa saker kan man vara utan här i världen.
Bittra svenska missunsamma uttryck som folk slänger ur sig i ett försök att mästra någon annan - det kan man definitivt klara sig utan!

Ledig måndag och jag hade stora planer på att möta våren redan idag.
Nämligen genom en ordentlig Spring cleaning av min lägenhet. Det är ju ändå första februari. Jag gick ut hårt. Fixade en röjig spellista på Spotify och skruvade upp volymen rejält. Nu jävlar!
Ugnen var värre än väntat. Usch. Och jag måste gå till återvinningen men jag pallar inte idag!!!
Sorterade och slängde en väldig massa lappar som jag undrar varför jag ens beslutat mig för att spara när de väl dök upp första gången, och jag blev väl någorlunda klar med köket men sen helt plötsligt, utan förvarning, stannade min kropp. Nä. Jag tänker då rakt INTE städa mer idag.
Så det blev smyckespyssel i soffan istället. Med kaffe och slät bulle. Hederlig fika. Den BÄSTA fikan. Finns faktiskt ingen fika som slår den. Ingen, säger jag!
Back to the smyckespyssel. Gjorde blingfittorna ovan och en berlock som jag först tänkt visa er nu men när jag kollade på fotona insåg jag att pärlan jag så gärna velat ha med inte alls hörde hemma på just det här smycket. Suck. Som tur var gick det lösa. Foto får ni imorgon.
Ny spellista på spotify nu. Kanske delar med mig imorgon. Kanske blir en riktigt generös dag imorgon helt enkelt!

Förresten bör det bli vår av minst två anledningar.
Nämligen dessa: Jag har fotat tillräckligt med snö nu. Det är tråååkigt. Fingrarna gör ont av kylan, blir inga bilder gjorda då!
Och för det andra så vill jag promenera i rask takt, med lätta kläder som inte tynger mina axlar. Jag vill flaxa med armarna, skrika vårskrik, ha min vinröda sammetskavaj och inte oroa mig för att jag ska halka i mina skor som råkar vara helt blanka på undersidan. Not a single räffla någonstans.
Så. Nu vet ni.

På en stadsbuss igår. En äldre kvinna stiger på. Hon har vackert grått hår i en kort frisyr. Hennes glasögon är klarröda och det är byxorna med. Hon har hållning som en trettioåring. En vältränad trettioåring. Hon är pigg och ser inte gammal ut annat än i frisyren. Kvinnan framför mig har blonderat hår och pälskappa. Det är allt jag kan se från platsen bakom när hon frågar kvinnan som just stigit på om hon vill ha hennes sittplats. Kvinnan med de röda glasögonen tackar nej. Hon ska bara åka några hållplatser.
Jag tänkte för mig själv att en så till synes frisk kvinna skulle jag aldrig erbjuda min plats till. Det vore ju att förolämpa henne, tänkte jag. Hon såg ju minst lika pigg ut som jag!
När hon sedan ska stiga av reser sig kvinnan med pälsen framför mig och ska också kliva av. Då ser jag hennes ansikte. Hon måste vara nästan lika gammal som den andra kvinnan. Mer smink, modernare, dyrare, kläder. Mån att se ungdomlig ut. Men GAMMAL.
DET är väl ett hån om något!
Jag tänker att om jag hade varit kvinnan med de röda glasögonen hade jag blivit förbannad. Vem tror hon att hon är liksom, lika skrynklig i ansiktet men hon anser sig tydligen vara piggare än jag?
Nåt sånt.
Funderar på det här emellanåt. Det händer att jag reser mig upp för äldre, men man får passa sig tycker jag. Kolla lite extra, läsa av tecknen.

Härom natten drömde jag att jag stod och fotade en sliten, men vacker spårvagnskur i magiskt skymningsljus när plötsligt en berusad kvinna rusade mot mig för att stjäla min kamera. Jag trillade omkull och försökte få tag i kameran som glidit ur min hand. Jag fick tag på snöret men kunde inte få något riktigt bra grepp. Jag kände mig så svag. Mina händer orkade inte.

Idag var jag hos arbetsterapeut och fick veta att jag har carpaltunnelsyndrom. Min högerhand är svagare än min vänsterhand. Vilket ju är konstigt när man, som jag, är högerhänt.
Fick med mig ett par sjysta, stela handledsskydd som jag ska sova med på nätterna.
Stackars david om jag råkar vifta till honom i sömnen med dem på...

Jag har tidigare drömt att jag är svag i hela kroppen och inte orkar göra någonting överhuvud taget, men det är ju sånt som alla drömmer. Typ som många drömmer att man ska tappa sina tänder, allt sitt hår, upptäcka att man är naken mitt i köpcentret. etc. etc.
Konstigt när man drömmer en liknande dröm och verkligen har substans för den. Jag vill aldrig bli så svag att jag inte kan försvara min kamera liksom.

(I drömmen lyckades jag förövrigt övertyga kvinnan att jag tjänade mitt leverbröd med hjälp av min kamera och att jag inte var nån rik tölp som kunde köpa en ny kamera direkt efter att jag blivit bestulen på den. Kvinnan lät mig behålla min kamera, nickade bort till ett par som stod lite längre bort och sa "Jag testar med dem istället då" -Ja, gör du det, svarade jag och gick lättad därifrån utan att bry mig det minsta om paret som stod näst på tur att rånas.)

Hon var klädd i märkesjeans och ett slags omlottopp som hölls ihop med en knut i ryggslutet. Under årens lopp hade Banks konstaterat att kvinnor var ganska duktiga på att göra både det ena och det andra med händerna bakom ryggen; de tränade ständigt på att fästa saker som hästsvansar, behåspännen, kläder och krångliga halsband.
-Ur I djävulens sällskap av Peter Robinson


Detta är typ den mest raffinerade sak jag läst, upptäckt, insett, förstått på mycket, mycket länge. Det är ju faktiskt himla spännande. Vad har vi för nytta av detta, evolutionsmässigt? Har vi övat nån del av hjärnan som aldrig annars skulle få nån träning? Jag måste få veta!

På mitt jobb finns det två sorters små vita skålar som passar fint till yoghurten, glassen, oliverna. Det blir sällan några oliver på arbetstid men yoghurt blir det desto mer av.
De här skålarna är väldigt lika varandra. De rymmer ungefär lika mycket, de har samma färg och glasering.
Men jag kan bara äta ur en av dem.
Det är en liten skillnad i formen. På den ena svänger kanten lite utåt, på den andra är formen mjukt rundad inåt.
Det är den med utåtböjda kanter som jag inte klarar av.
Jag har svårt att sätta ord på varför, men den får mig att känna lite obehag faktiskt.
Jag skrattar ofta högt för mig själv när jag står där och ska plocka ned min frukostskål och får rysningar i kroppen när jag ser att jag fått tag på en av de läskiga skålarna. Jag vet ju hur rubbat det är.
Likadant med vissa kaffekoppar. Är de inte mjuka i formen går de fetbort, som man skulle sagt för typ 5 år sen.
Jag vet att många av er nu tänker Shit, den där Lotta Losten är ju galen. Och jo, det är jag. Men jag tror också att flera av er känner igen sig.
Alla har vi våra crazy idéer.
Min kollega till exempel är lite förälskad i brysselkål. David undviker att ha på sig en speciell tröja för att han tror att den ger honom otur. En kompis från folkhögskolan gick omvägar i frukt och grönsaksavdelningen för att han var rädd för bananer.
Folk är galna.

Och nu vill jag veta era galenskaper!
Vad har ni för rent puckade saker för er? Berätta, berätta!
Tillsammans är vi oslagbara!

Jag står på spårvagnshållplatsen och väntar på nästa vagn. Två minuter kvar. På hållplatsen tvärs över spåret står en man som har en rinnande nos. Det vet jag för jag såg honom snyta sig. Sedan slängde han näsduken på marken. Han tittade på den där den låg vitare än snön. Han såg sig omkring. På folket som stod och väntade på vagnen. Ingen tittade på honom. Det var bara jag som gjorde det där från andra sidan, och det märkte inte han. Men han skämdes ändå. Det syntes. Han verkade fundera: Vågar jag böja mig ner och plocka upp den. Tänk om nån ser.
Han tänkte lite till, sen böjde han sig ner, plockade upp näsduken och letade upp en soptunna att skamset slänga den i.

Väl inne i stan. På väg mot ett fik där jag ska äta en semla och samtala i tre timmar med en ny god vän.
Två fjortistjejer skrattar förbi mig. De skrattar så de verkar få andnöd. De går som om de vore berusade men det är de inte. De är bara fjortisar.

En ung man passerar på min vänstra sida. Han säger till sin vän Jag är fortfarande störtkär.

Jag är nu på väg hem efter semla och fika. Fem poliser trycker in en alkoholpåverkad man i en bil samtidigt som en till synes drogpåverkad kille släntrar förbi och med en barnslig röst säger till mig Vi ska döda deras barn. Polisens. Vi ska döda deras barn.

På spårvagnen hem sedan. Det är trångt. Många som ska hem från sina jobb. Bland annat en kvinna som ser precis ut som David Spade.
Ett par gymnasietjejer bakom mig pratar om sina betyg. -Varför fick du vg när jag bara fick g? -För att jag är bättre på att skriva än dig. Jag har en bättre känsla för språket.

Precis innan jag ska gå av ser jag en kvinna jag sett förut. För ca ett år sen på en spårvagn. Jag känner igen hennes frisyr. Det är en fin, stillsam frisyr. Med klämmor och stort hårsvall. Jag minns att jag tänkte Hon har hittat en frisyr som passar henne väldigt bra.
Det tyckte nog hon också eftersom hon hade kvar den ett år senare.

På 16-bussen mot Eriksberg. Ett gäng fjortistjejer i högljudd diskussion.
Den ena till den andra:
Du sa ju att du skulle komma till mig klockan tolv!
Den andra i försvarsläge:
Ja, men jag tog ju bussen tjugo över tolv!
Den första igen, ännu mer upprörd:
Ja, men du sa ju att du skulle komma till mig klockan tolv!!
Den andra ger svar på tal:
Men klockan tolv hade jag ju inte ens plattat håret!!!

Jo, det är ju en rimlig anledning. Funkar säkert lika bra på högstadielärarna klockan kvart över lektionstid på måndagmorgonen, tänker luttrad tjugoåttaårig kvinna i sätet framför.

Becka och jag tog studenten tillsammans för tio år sedan. Tio år.
På gymnasiet satt vi ofta i mina föräldrars kök och drack litervis med te och åt hinkvis med popcorn. Vi lyssnade på Suzanne Vega och Sineád O'Connor som jag då, precis som nu, tyckte mycket om.
Och så skrev vi ner våra mål.
Typ livsmål fast för en mer överskådlig framtid. Typ nån månad. Eller en termin. Fast vi skrev om dem oftare än så. Det var fint att sitta där och tänka över vad vi ville förändra, vad vi ville göra mer av (baka mer bröd), hur vi skulle gå ned i vikt och bli skitsnygga, hur vi skulle bli bättre människor, snällare, ödmjukare, coolare och modigare. Sedan när vi skulle göra nya mållistor plockade vi fram de gamla och så bockade vi av de punkter vi tyckte vi hade lyckats bra med (baka mer bröd).

Ikväll när vi hade ätit vår fantastiskt goda pizza, tittat på en dansfilm med usel story men snygg dans, hällt upp te i våra tekoppar och satt på musik (Suzanne Vega fanns med i spellistan), då plockade vi fram papper och penna och skrev ner våra mål.
Jag kan avslöja att jag år 2010 kommer vara modigare, tro mer på mig själv och mina förmågor, och gå på museum och utställningar oftare.


Fotona ovan visar förövrigt tydligt och klart vilken fantastiskt vacker kvinna den där Becka är.

Uppe på Ramberget vid tolvslaget skålades det, fotades det och ramlades det omkring.
Inte så mycket skjutgalna människor i år. Kanske tycker sådana inte om kyla? Fast det var en galning på moped däruppe. Hur han hade lyckats köra uppför isbacken med den kan man klura sig gråhårig över.
Fyrverkerierna lyste upp himlen överallt omkring berget. Mäktigt, var det.
Två minuter efter tolv åkte första brandbilen och första ambulansen förbi på vägen nedanför. De måste sitta och rulla tummarna och räkna ner till tolvslaget av helt andra, mindre festliga, orsaker än vi andra.

Jag vet inte vad han tänkte när han klev upp i lövhögen, men han verkade nästan lite besviken över att den var lika stelfrusen som han.

Far behövde lätt och glad läsning efter att ha läst färdigt en särdeles obehaglig bok.
Valet var enkelt. Tomtemaskinen. Pettson och Findus.

Det tar på krafterna att äta julmat och öppna paket.
Kissen och pappsen somnar i fåtöljen och från ovan strömmar Holy Light. Eller möjligtvis en lågenergilampa.

De här fina människorna var på Eddie Izzard idag.
Det var inte jag.
Jag satt i min trappuppgång, utelåst. Nycklarna hängde på en krok preciiis innanför dörren. Där satt jag, i trappan utanför min dörr, kissnödig som satan, och väntade på David som dök upp 45 minuter senare.

När jag gjort tre av fem beställda blingfittor dyker de där fina människorna upp igen. Stela i kinderna av skratt, inte minusgrader. Och så sätter de sig i soffan och fnissar åt hur rolig Izzard var och de skrattar åt skämt som "är alldeles för långa och komplicerade för att förklara".
Skitungar.

- Väldigt.

Bilderna talar sitt tydliga språk. När man börjar fota sina strumpbyxor, då är det nog så illa det kan bli.

Koftan. Alltså denna koftan. Den är så fin.
Fyndad på second hand och stickad av en gammal dam sent 60-tal början av 70. Sånt är fint att få veta.
Jag matchar med blågrön scarf, gammalturkosa strumpbyxor och turkosblå, blommig kjol. De två sista plaggen skriver jag endast för att ni ska få fantisera ihop helheten själva.
Det finns människor som menar att om man är rödhårig och fräknig så klär man inte i kalla färger. De människorna kan gå och dra nåt gammalt över sig. Jag är beviset. På att man visst kan. De människorna som måste påpeka. De har inget färgsinne. De tror de har, men det har de inte.
Nu vet ni det.

Hon ler mot tomtarna, tittar på lottvinsterna och försvinner sedan in i en port.
Jag följde med kamerans zoom, varje steg hon tog över torget.

Lättklädda brudar lockar till spel om gulliga gosedjur. Det förstår man ju.
Första advent i Jönköping. Julskyltning på stan. Ett äkta surfingparadis.

Det beror på var man lägger fokus när man sitter på toaletten och sömnigt stirrar framför sig. På fönstret med det trasiga insynskyddet som glittrar i solen. Eller längre bort, ut, på fabriksskorsten och blå himmel.

Jag har alltid tyckt det varit självklart att jag ska kunna promenera orädd genom stan vilken tid på dygnet som helst. Har gjort det också. Våghalsigt, eller hur? Men de senaste åren har samhällets rädsla för mörka gångar och parker smittat av sig på mitt orädda jag.
När klockan var 23.30 på fredagen den trettonde (jag är verkligen inte skrockfull. Bara ibland. Men inte om fredagen den trettonde, sånt är bara fjant) och jag skulle ensam ta spårvagnen hem till David.

Då plockade jag fram mobilen och låtsaspratade med David.

Vi samtalade om min arbetsdag. Han frågade hur jag hade haft det. Jag frågade hur han hade haft det. Jag undrade om det hade varit mycket snö i Borlänge. Om tågresan gått bra. Och så fnissade jag åt nåt roligt som David sa. Han är rolig. Jag brukar fnittra när jag pratar med honom.
Det hela var mycket trovärdigt.

I min vänstra jackficka höll jag om nyckelknippan. Det har jag hört ska vara bra om man är rädd. Fast jag undrar jag. Min nyckelknippa är stor som en vaktmästares. Vilken skada skulle jag kunna åsamka någon med den klumpen? Och VILL jag verkligen vara beredd att skada någon? Absolut inte.
När jag kom fram till spårvagnskuren löste sig allt så himla smidigt.

Jag behövde mobilen till att fota.

Tjugo minuter efter sticket.
Känns det nåt än? Har svinet blandats ordentligt med mig nu? Är jag trött för att jag sov dåligt inatt eller är det sprutan som gör det? Fryser jag för att det är kallt eller för att jag ska bli frusen nu?
Äsch, bäst jag känner efter lite till.

Den vänstra är min. Den högra Davids.

Blev så vansinnigt trött.
Föräldrarna hade åkt. David hade placerat sig framför datorn med jobb i huvudet.
Jag kanske skulle göra ett halsband. Lyssna på musik. Fast, jag ville ju sova.
När måndagen var som en bonussöndag så somnade jag gott under ett täcke i soffan. Lugn och nöjd med helgen som var somnade jag och dreglade lite på täcket som jag var inrullad i.

Nu ska jag göra ett halsband.

På Kungsgatan ca 11:30 idag, tisdag.

Två killar i 14 - 16-årsåldern går förbi mig. De ser hängiga ut.
Den ena killen säger till den andra i en uppgiven ton som liksom fastställer något de pratat om en stund: Nä jag hatar tjejer alltså.
-Jag också, svarar den andra killen lika dystert.

Det var olycksbådande mörkt i Brunnsparken klockan 17 idag. Jag vet inte vad som skulle till att hända, men vi tog första bästa spårvagn hem.
På ett säte vid fönstret satt en ung man. Han pratade i telefon. Berättade att han bråkat med poliser i Malmö. Blivit avklädd och kroppsvisiterad, anmäld för mordförsök och skulle till rätten nu igen den här veckan. Och de hade undrat var alla pengar kommit ifrån. Och sagt Vi VET att du jobbar med narkotika.
Han var nog stolt på nåt vis. För annars ringer man väl inte tre personer och pratar öppet på en spårvagn om att man gjort sig skyldig till hot mot polisman? Ibland sänkte han rösten och lutade sig liksom närmare fönstret för att han inte ville bli hörd av alla som var på väg hem från sina arbeten.. Det var lite roligt, tyckte vi. Och lite tragiskt också.

När vi knatar omkring på gamla brukets omgivning och ignorerar skyltar som det står Obehöriga äga ej tillträde på hittar vi en mer välkomnande skylt: Öppet hus i kaffestugan. Marschaller och ett varmt ljus från fönstren.
Tja, varför inte.
Så vi gick in och hamnade visst hos Jonsereds Hembygdsförening. Där var David och jag udda fåglar bland Jonseredsuppväxta pensionärer. Vi fick berätta att vi inte var från orten. Vi fick kartor över bygden och fick veta att samme Keiller som är upphov till Keillers park på Ramberget granne med mig, även hade ett finger med i Jonsereds historia. Och minsann: om han inte fixade sig ett Ramberg där också!
Mannen som serverade oss påtår ville gärna berätta mer om bruket och omgivningarna och vi kom sedan att samtala om hur mycket vackrare man byggde husen förr. Utsmyckningarnas tid är förbi. Och det är ju som jag alltid har sagt: Människan vill ha det vackert omkring sig så när ska husen börja bli vackra igen?? Det är bara en tidsfråga, enligt mig, innan vi får se mönster runt fönsterkarmar och skruvar i form av blomblad igen.

Kaffet och kakan smakade finfint och nu längtar vi till våren då bokskogen enligt lokalbefolkningen ska vara fantastiskt vacker.

Det är något jag har gått och grunnat på ett tag. En sak jag snappat upp. En känsla jag fått när jag pratat med folk om Hösten. Jag har inte tidigare kunnat sätta fingret på känslan. Har haft svårt att uttrycka i ord vad det är jag uppfattat. Vad jag förstått är en allmängiltig känsla hos människor runt om i landet, ja kanske hela världen.

Idag när jag stod och stirrade ner i lövtäckt asfalt kom det till mig. Det jag har förstått är många människors åsikt.
När ett träd står i grönskande prakt, det är då det är fullkomligt. Löven gör trädet helt för ett par månader om året. När löven sedan faller. Då är dess poäng borta. Löven är förbrukade, om man skulle uttrycka sig så. Då gör de ingen nytta längre och trädet är kalt och ofullkomligt till nästa vår igen.

Hemska tanke! Löven är lika vackra på trädet som på marken.
Jag tänker mig lövtäckt asfalt som ett träd som vänts uppochner. Ett träd vars krona ligger utströdd på hård sten, blött gräs eller knastrande grusgång. Färgerna sprids ut på marken så att vi kan se dem bättre.
Som konfetti dalar blodröda lönnlöv mot våra axlar för att lyfta våra sinnen inför den kalla årstiden som stundar. När det är så kyligt att vi böjer våra nackar, lindar in oss i stora halsdukar och går med bestämda steg genom kylan med blicken fäst ner i backen.
Ner på de vackra löven som tittar upp på oss.

Något att luta sig mot. En färgklick i den grå vardagen. Vakta med både kropp och själ.

Inte vara arg på regnet. Vattnet får alla färger att komma fram ordentligt och världen blir än mer livfull och lysande.

Vissa dagar ångrar man varför man inte satte upp håret i en ordentlig knut innan man gick ut i vädret.

Det är inte var dag man får hänga en lilaglittrig dildo i en fiskelina och snurra runt med den framför en kamera.

När David försöker lyfta ut rullatorn från bussens bagage kommer busschauffören fram och undrar Ska jag hjälpa dig? Nej tack, svarar David och släntrar iväg utan några stapplande steg.
När David springer mot spårvagnen och snubblar över rullatorn som är belamrad med packning, då rusar folk fram och undrar Hur gick det? Behöver du hjälp?
Nejdå, det gick fint, säger David och missar spårvagnen precis, trots språngmarschen.

Folk är hjälpsamma mot folk med rullatorer.

Även om rullatorn ifråga inte behövs som stöd för David utan istället är tänkt att agera kameravagn i en filminspelning.
En kamera kan nämligen behöva fyra hjul för att susa fram över marken tillsynes skakfritt...

Hemma i Jönköping över helgen. På visit, får man väl säga numera.
Jag passade på att gena över barndomsgården.
Den gamla väggmålningen fanns kvar. Minsann.
När jag var liten var den nymålad, speciell, rolig och det finaste på vår gård.
Den är fortfarande speciell och rolig men den är inte längre ny, och om man skulle fråga barnen som lekte i lekparken skulle de nog tycka den nya plaströda lekstugan var det finaste på deras gård.

När jag var fyra träffade jag Johanna där. Hon var bara tre år och hon hade dagmamma i grannhuset. Vi blev bästisar då, på den gröna plätten framför väggmålningen, och vi är bästisar än idag.

Jag hejade på barnen som lekte i den plaströda lekstugan och gick sedan ut genom porten på andra sidan, promenerade förbi parken där jag för länge sedan tappade min mammas barndomsring, och kiosken där jag hittade stöldgods och fick fundera på etik och moral innan klockan ens ringt in till första lektion.
Allt det ska jag berätta mer om någon annan gång.
Idag gick jag hem till mina föräldrar och blev bjuden på världens mest välkomponerade måltid.

På Grönsakstorget kl 16 en fredag.
Ett par i 45-årsåldern kommer gående.
Kvinnan säger ilsket till mannen:
Varför blev du sur på mig för att du är pinknödig!?

Dagen innan löning. Det är idag det.
Och med en överfull tvättkorg.
Om man sätter på sig ytterligare ett par strumpor över som har hål på andra ställen så kompletterar de varandra.
Det är idag det.
Imorgon är en annan dag.

Hon är mellan bostäder nu. Mellan hennes egna och någon annans. Jag är alltid en räddare i nöden: tar hand om blommor, batterier och vit glanslack som inte ska med. Leva i kappsäck, ska hon. Sedan, när hösten kan räknas som vinter, flyttar hon igen. Till sommaren och kärleken.

Varje år vid den här tiden känns det som att behovet efter ett ordnat, strukturerat liv är på sin plats. En nystart. En kalender med oskrivna blad att fylla.
Viktigare än nyår är skolåret. Trots att jag inte går i skolan längre känns det så.
På gymnasiet insåg jag att ingen kalender var perfekt. Någon hade gott om plats för anteckningar vid varje datum men fattigt med anteckningssidor i slutet. En annan hade för lite utrymme för dagarna och en gedigen telefonlista i bak. De flesta var fula att se på.
Jag ville ha allt. Så jag gjorde allt. Själv.
En vacker bok med tomma, vita blad. Några färgpennor som min handstil blev fin med. Och sen satt jag där i timmar och plitade ned datum efter datum. Ibland hade fingrarna fastnat för att skriva september trots att jag nått fram till oktober. Då följde fula ord ur min mun.

De senaste två åren har jag jobbat dagtid. Då behövs ingen kalender. Varje dag samma. Mitt huvud minns rätt bra veckans upplägg.
Med nytt jobb och rullande schema krävs återigen ordning på dagarna.
Det kändes nostalgiskt att gå till bokhandeln och införskaffa snyggt inbunden bok och färgpennnor.
Och som en seger när jag alldeles nyss skrev klart ett helt års datum utan ett endaste fel. Det är första gången och jag har en teori. Jag har blivit bättre på att koncentrera mig. Fokusera på en sak. Jag har mitt smyckesdesignande att tacka. Min hemsida också. Skrivandet, fotograferandet.
Jag tror det är tecken på sådana bra saker.
Och vet ni, jag tror min kalender snart fylls av just sådant. Bra saker.
Det är nytt år nu. Gott nytt på er alla! I år blir ett bra år.

Igår kväll hittade jag till Mysterious letters.
Lenka och Michael är två konstnärer från London som ville skicka ett handskrivet brev till alla i hela världen.
De började med en liten by på Irland.
Cushendall har 467 invånare och alla fick de var sitt unikt, handskrivet brev skrivet till just dem. Det är så fina brev. En del är roliga, en del är fina och tankfulla. Alla skrivna med en sorts barnslig prägel.
Jag har hittat en ny sida att älska! Något nytt att bli rörd till tårar över. Människor är så vackra!

Lenka och Michael verkar vara bra människor med mycket humor och hjärta.
Jag önskar de skickar ett brev till mig någon gång. Jag lovar att vänta tålmodigt.

Även den som inte orkar stå i mitten av publikhavet och hoppa kan njuta av konserterna. På håll, från ett liggunderlag med en ordentlig kikare, klarar man sig utmärkt.

Tjuvlyssnat från en balkong på Hisingen. Två män och en kvinna passerar. Det är högljutt och onyktert. Den ena mannen utbrister:
Jag har suttit i fängelse i 17 år, jag är ingen småpotatis!!

Åh, åh, åh!
Jag har hittat en sån underbar blogg!
Den heter Advanced style och är kort och gott en hyllning till alla välklädda åldringar därute.
Fantastiska bilder på fantastiska tanter och farbröder som färgstarkt och uttrycksfullt klär upp sig varje morgon och förgyller hela världen med sin närvaro.

Så här är det: man måste inte tappa sin stil för att man blir äldre. Man behöver inte klä sig i velour, töj och stretch-material i urtvättade pastellfärger och mjuka, bekväma tyger.
All den livserfarenhet som våra äldre besitter- så även inom kläder och mode- den får inte tappas bort. Tänk alla de underbara kläder som hänger i pensionärers garderober: de måste få synas! Komma ut i dagsljuset!
Allt annat vore ju faktiskt förskräckligt!

Det var därför vi aldrig vattnade den.

Cyklade över bron idag. Göta älvbron. Det har jag inte gjort förut. Har varit feg. Rädd att bli förbicyklad av någon skraltig pensionär på skranglig cykel utan växlar. Rädd för att behöva ge upp och kliva av och gå upp till toppen.

Så töntigt.
Jag glömmer vilka benmuskler jag har. Det var ju inget att oroa sig över. Jag cyklade förbi både pensionär och hurtboll och när jag kom till toppen väntade en underbar, till synes evighetslång, nedförsbacke. Oh, joy!

När jag skulle hem blev det värre. Inte bron - den var lätt som en plätt- men cykelvägarna i innerstan. No joy. Överallt är det spårvagnsrälsar och jag letar febrilt efter närmaste cykelväg, en trottar, vad som helst. Och så när jag befinner mig mitt mellan Brunnsparken och Centralstationen glider mitt framhjul på regnvåt metall rakt ned i ett spår. Och jag välter.
Första tanken: Åh, nej vad pinsamt! Hoppas ingen såg! Jag reser mig upp. Plockar ihop cykeln, ryggsäcken, mobiltelefonen, kroppen. Skrubbsår på knät. Ingen smärta än. Den kommer väl sen.
Andra tanken: Varför är det ingen som ser mig? Ingen som undrar hur det har gått?

Leder cykeln till närmsta cykelväg, trottoar, vad som helst, och cyklar hem med ett brännande skrubbsår på högerknät. Att trilla med cykeln får mig att minnas hur det kändes att vara barn. Att ha skrubbsår på knäna då var vardagsmat. Idag händer det nästan aldrig och jag blir mer rädd nu än jag blev som barn. Jag tänker på det när jag cyklar tillbaks över bron. Hem till Hisingen med trygga cykelbanor.

Mina handflator klarade sig förresten finfint.

Mina muskler värkte efter ett hårt träningspass. Alla muskler. Även de där man allt som oftast upptäcker på nytt efter att de varit bortglömda en tid. Migrän hade plågat mitt huvud under ett dygn. Nu hade regnet kommit och lyft det onda, bort från mig.
Matkassar fyllda med fredagsmat. Vi sneddade över gräsmattan. Genom ett biskopsgården som såg ovanligt grått och ensamt ut.
Värmen som möter en när man kommer in genom dörren, matos och ljudet av stekpannor, skärbrädor, durkslag. Allt sånt som får en att trivas. Kärlek.
Mat i magen och en fin film. Frankie & Johnny. Människoöden, ensamhet, sorg. Och kärlek som värmer upp allt det gråa.

Ibland inser man precis hur mycket sommarfågel man är.
När jag tycker fiskarens bojar, rep och redskap av alla de slag är vackra där de ligger utspridda på grässlänten. När jag kliver runt i min fina svarta klänning, som är lite för lång så jag måste lyfta lite i tyget på ena sidan för att inte snubbla, och fotograferar bruksföremål som för byns fiskare endast är sådant som behövs för att kunna fiska, uppradat på ett sätt som gör det enkelt att återuppta arbetet.
Då är jag bara en stadsbo som inte vet bättre än att tycka det jag ser är vackert och konstnärligt.

Gör sig fint i kvällsljuset.



Ps: Än finns det tid för er som inte har anmält er till tävlingen! Två par örhängen lottas ut till två lyckliga vinnare!
Skriv en kommentar under gårdagens inlägg så är ni med. Tiden går ut 00:00 i natt, efter det räknas inga fler kommentarer. Imorgon klockan 13 tillkännager jag vinnarna.
Spännande, spännande! Uj, uj, uj...

För fem gånger kan man stå i affären och undra "Har jag kaviar hemma?" och komma fram till att den nog måste vara slut.

Och medan han brer sina mackor får han en idé: Varför gör dom inte smör som limstift istället?

En vettig fråga för denna generation där allt ska finnas på tub, uppochnedvända flaskor eller andra tidssparande förpackningar.

Ska berätta för er om något som för mig är obegripligt.
Det handlar om gymbesökare.

Jag har börjat träna på Lundbybadet. Jag fick en ordentlig genomgång av alla maskinerna av en instruktör men eftersom jag är en nervös typ dröjde det ett par veckor innan jag vågade mig på styrketräningsmaskinerna.
Satt på träningscykeln och tittade på alla som var modiga. Tränade duktigt på alla maskiner som inte krävde inställningar av stolshöjd, rygglutning och kilon, samtidigt som jag insåg saker beträffande de andra gymbesökarna. Alla gör hur fel som helst.
Jag, som aldrig har styrketränat förr och är rädd för maskinerna, vet mer än nissarna som verkar tro att de äger gymmet.
Jag är så vansinnigt rädd för att göra fel och på så vis skada min kropp för alltid så nu när jag faktiskt har vågat mig över till den andra sidan av gymmet är jag extremt noga med inställningar, armvinkel, ryggstöd och "räkna två upp, och tre ned".
Och det är ju bra. Det ska man vara.
Men folk överlag verkar inte tänka så. De struntar i allt vad inställningar heter, stressar igenom varje rörelse och sitter till och med på fel håll i vissa maskiner.
När jag idag sprang på crosstrainermaskinen hade jag en man bredvid som sprang så fort att jag faktiskt oroade mig för hans liv. Jag var uppe i en hastighet av åtta kilometer i timmen, vilket gav rätta hjärtfrekvensen för mig. Snubben bredvid mig låg med överkroppen över hela displayen med benen snurrandes runt i en hejdundrande fart. När han lugnade ner sig lite och sträckte på sig, tillräckligt för att jag skulle kunna se displayen, var han uppe i TJUGO kilometer i timmen! Och det var hans lugna tempo!

Jag märkte att jag inte var den enda som oroade mig. Folk tittade bekymrat, men också lite roat, på honom.
Och han fortsatte så i säkert tjugo minuter.
Det är i det här läget som jag börjar känna att jag vill säga nåt.
Typ knacka honom på axeln och säga "Du, jag tror inte det är så bra för din kropp att hålla på sådär" Eller "Äh, ta det lugnt, va!"
Men jag anar att han inte skulle bli så glad på mig. Han verkar ju sjukt nöjd med sig själv och sin fysik.

Detta är så himla typiskt mig. Jag klarar inte av att se någon göra något som kan skada dom själva på ett eller annat sätt. Det kan handla om något så enkelt som att råka höra någon på spårvagnen prata om att de ska till Majorna och sedan vara på väg att kliva av i Haga. Sånt kan jag inte se utan att rycka in. Då brukar folk visserligen vara glada och tacksamma över min hjälteinsats.

Förr i världen var jag alltid snabb med att rätta folk när de sa fel.
Det uppskattade folk däremot INTE.
Jag förstod aldrig varför folk blev så arga. Jag hade ju uppskattat om folk berättade för mig om jag la betoningen på i-et och inte ö-et i förbise (skulle jag visserligen ALDRIG få för mig att göra!).
Men då har jag också två föräldrar som är journalister och som har rättat mig på ett vänligt och informativt vis hela min uppväxt.
Självfallet är det aldrig trevligt med folk som vill mästra en, och som självgott vill bevisa att de är så mycket bättre än du för att de kan uttala malplacerad på rätt sätt.
Men såhär tänker jag: hellre få veta att man säger fel så att man slipper göra det felet igen än att ständigt gå omkring och använda ord på fel vis och få folk som inte förstår eller tar en på allvar. Likadant på gymmet. Jag hoppades innerligt att en gyminstruktör skulle dyka upp som en skänk från ovan och informera den här hastighetsgalna typen att det inte är bra för honom att skynda så. Att han skulle kunna få en hjärtattack och dö om han fortsatte på det viset.
För JAG kan ju inte säga till honom! Han tycker säkert jag är lat som bara springer i 8 kilometer i timmen.
Han skulle förmodligen inte ens tycka att jag var en besserwisser, utan bara en lat människa som borde öka tempot lite.

När jag skapade de här hade jag rosa fluffkitsch i tankarna. Kitsch som jag trodde dött ut för länge sedan. Idag fick jag erfara att den dåliga smaken lever och frodas. Personen som körde var noga med att poängtera att bilen, och därmed flufftärningarna, inte var hennes och att hon brukade plocka ned dem om hon lånade bilen under längre perioder. För så är det. Vi är rädda för vad folk ska tro. Man vill ju inte bli beskylld för att ha dålig smak, liksom.
Tydligen finns det människor som trots allt vågar.

Man kan ju alltid säga att det är humor.

Den här veckan har det inte hänt något överväldigande direkt.
Det mest spännande hände nog i morse kl 06.55 när jag var på väg till jobbet.
Jag promenerar till spårvagnen genom bostadsområden med smala, mörka gränder. När jag svänger runt ett hörn möter jag en lång, mörk, orakad, lite sliten man med en stor kofot i näven.
-Hmm... är det kanske dags att bli rädd nu?
Innan jag hinner bestämma mig öppnar han munnen och kvittrar med ljus stämma "Gomorron!".

Hans käcka "gomorron" fungerade precis så kofotsavväpnande som han verkat hoppats på.
Jag log och kvittrade tillbaks.
Det kan inte vara helt lätt att som man inse att man ser farlig ut.


Ikväll har jag bättrat på mina spruckna fingrar genom att göra fyra par örhängen.
De vänner och vänners bekanta som dyker upp på min höst/vinterkollektionsvisning på torsdag, får själva känna och titta närmare på dem.

Hade stora planer på att gå ut och dansa ikväll. Men sedan jag börjat arbeta vardagsmorgnar har jag lärt mig nåt nytt.
Fredagströtthet.
Jag trodde det var bluff. Ett påhitt som folk kom med för att de var trötta människor som aldrig är uppe efter midnatt, eller ens halv elva för den delen.
Jag får väl erkänna att jag hade fel.
Är som däckad lagom till eftermiddagssamlingen på jobbet.
Så jag struntade i att gå ut och dansa.
Dessutom visade det sig att vännerna som jag planerat att gå ut och dansa med också drabbats av fredagskoma...
Så det var inte bara mitt fel.

Men se, jag har varit produktiv ikväll.
De här smyckena ska nu skickas till en spexare i Lund och förhoppningsvis kommer de glittra på höstens alla spexfester.

Men! Jag har ju inte druckit nåt te idag!
Det får jag allt ändra på!

PS: Det är helg!!!!

Ja, jag har numera lyxen att jobba tisdag till fredag, vilket gör att jag har haft "söndag" idag. Sov länge, långfrukost med scones, slapp och slö och sen sushi på stan med David innan han tog tåget hem.
Jag tog spårvagnen hem till mig.

Har insett att mitt skrivbord mer och mer faktiskt fungerar som just ett skrivbord. Tidigare har det varit en snygg antik möbel som har förvarat mer eller mindre viktiga saker.
Idag upptäckte jag att kvitton och räkningar svämmade ur lådorna och låg i osorterade högar på bordet. Så när jag kom hem började jag rensa. Slängde räkningar som jag av någon outgrundlig anledning har sparat i 8 år.
Jag har liksom tänkt att det kan vara bra att spara dem. Om till exempel något elakt telefonföretag skulle ringa en dag och skrika på mig att jag inte betalat den och den räkningen, skulle jag kunna vifta med min betalda räkning och triumferande utbrista "men titta! Jag har ju rivit ett hack i räkningen!"
Idag slog det mig, att det kanske inte är någon mer än jag som vet om att jag alltid river ett hack i räkningarna efter att jag har betalat dem...
De kanske inte ser min sönderrivna räkning som ett trovärdigt bevis.

Så de hamnade i papperssorteringen.

Tänk, så mycket plats det är i mina lådor nu!
Och när lönen kommer ska jag ordna, sortera och organisera så mitt skrivbord ser ut som en arbetsplats. Måhända en snygg arbetsplats (vilket förmodligen, och förhoppningsvis, är mer än man kan säga om det elaka telefonföretagets arbetsplatser), men ändock en arbetsplats.

Nu kopplar jag av i soffan med en kopp te, lite tv och pysslande med ett armband.
Nöjd med dagens insats.

Jag har alltid levt med inbillningen att jag kan somna när som helst, hur mycket jag än sovit de senaste 24 timmarna.
Jag vet inte om det är så att man ska börja känna sig gammal, folk säger ju alltid att det blir svårare att koppla av och sova ju äldre man blir, men jag vägrar tro att så är fallet.
Alltså, att jag börjar bli gammal.

För jag har perioder då jag inte kan somna på nätterna. Det löjliga är att det alltid är när jag ska upp tidigt dan efter. Det är så himla löjligt och psykologiskt!
Jag ligger där i sängen och är så trött så det värker i ögonen och om jag somnar inom 15 minuter får jag sova 8 timmar. Om jag somnar om en timme får jag sova 7 timmar och det är ju faktiskt också helt okej.

När det bara är 6 timmars potentiell sömn kvar börjar det bli mer kritiskt...
Och inte kan jag sluta titta på klockjäveln heller!
När jag har provat alla mina vanliga sovställningar börjar jag testa med de mer ovanliga. För, vem vet? Det kanske funkar den här gången?!?
Det gör det förstås inte.
Vem försöker jag lura egentligen? HA HA HA HA (elakt, hånfullt vansinnesskratt)!!!

När jag har chansen att få fyra timmars underbar sömn börjar jag gå igenom en mängd mer avancerade avslappningsövningar; så som gå en imaginär nostalgirunda i min farmors lägenhet. Titta på alla hennes fina saker, lukta på parfymen, smaka på briokaramellerna som alltid stod framme i en skål.
Och det funkar!
Tills min kropp rycker till så till den milda grad att jag blir klarvaken igen.

Kan inte säga att jag känner mig pigg och levande när klockan ringer 06:20 och jag har lyckats få ca 3 och en halv timmars sömn.
Det är så vansinnigt töntigt att jag somnar som en stock när jag vet att jag får sova hur länge som helst på morgonen.

Om man vet vad problemet är, borde det inte lösas av sig självt då?

Det gör det ju inte lättare att David sover så sött bredvid mig, snarkandes så vackert och med en nyutvecklad vana att slå mig i ansiktet i sömnen...

Efter helgens Way out west-festival behövdes det visst ett par lata dagar. Sover bort det mesta av tiden. Ikväll ska det dock bli ändring på det hela. Har ett gäng beställningar på smycken att ta tag i.
Fick dessutom veta att jag är ledig imorgon också.
En sån lyx.
Bonusdag!
Förhopnningsvis blir det många vackra smycken gjorda. David och jag ska också hinna med att sätta oss i klädkammaren och spela in röster till hans nästa animerade kortfilm (klädkammaren råkar vara tystaste stället i lägenheten).

Under festivalen utförde jag en mindre undersökning i ämnet "snygga regnkläder", och kom fram till att det är ytterst sällsynt.
Precis som väskan lockar tydligen regnkläder till humoristiska kreationer; paraplyer i form av grodor och nyckelpigor. Regnjackor i chockerande färger och mönster.
Varför får man inte vara snygg när det regnar?
Jag måste fundera lite på detta, och återkomma när jag har en lösning på problemet.

Folk säger att man inte får klaga på sommarvärmen, men folk klagar ju på hösten och det är min favoritårstid!! Jag är inte gjord för att klara värme. Mitt bleka skinn, mina fräknar och mitt röda hår gör det liksom omöjligt för mig att uppskatta hettan som nu har svept in över landet.
Så, jag klagar.
Helst av allt hade jag velat stanna inne i min aningens svalare lägenhet, eller kanske bosätta mig i den betydligt svalare trappuppgången, men tydligen så mår man bättre av frisk luft och David hyser inte samma negativa känslor för värmen som jag, så igår eftermiddag gick vi ut. Vi promenerade över bron in till stan. Det var varmt. Och jag hade huvudvärk. Och jag längtade tills vi kom upp på bron där det i mina fantasier skulle blåsa friska vindar. Visst, det fläktade mer där uppe men det var inte tillräckligt.
Däremot var det underbart att komma in i Nordstan. Härliga, fantastiska AC!!!
Så kom eftersvettningarna. Tittade på folk runtomkring. Alla såg så fräscha och svala ut. Inte en svettfläck i sikte. Hur gör folk för att hålla sig ständigt svala???
Det fanns bara en lösning på problemet. In på H&M och köpa första bästa svarta linne, in på en toalett och byta om och: oh! känna sig som en ny människa!
I kanske en kvart. Tills vi kom ut i "friska luften" igen.
Satte oss på en uteservering (i skuggan) och åt. Tittade på de en miljon Iron maiden-t-shirts som promenerade förbi och tjuvlyssnade på tjejen och killen vid bordet bredvid som var i startgroparna att starta någon form av manager-hemsida.
Medans vi satt där som sommarslöa flugor och sippade på våra milkshakes gick det förbi folk av alla de slag. De redan nämnda Iron maiden t-shirtarna var förstås de synligaste, men sen hade vi också tjejerna med de besynnerliga väskorna. Folk med skiftande stilar och känsla för mode kan ändå mötas i åsikten att det är kul med en väska som har det där lilla (knasiga) extra. Till exempel en ryggsäck i form av en likkista eller en axelremsväska som ser ut som en silverfärgad elgitarr - i naturlig storlek (bör kanske också nämnas att elgitarrväskan bars av en Iron maiden-t-shirt, så hon slog liksom två flugor i en smäll).

Vad är det med väskan som lockar så mycket till fantasifulla utformningar?

Alla har vi väl någon väska i garderoben som skiljer sig mer eller mindre från den vanliga funktionella väskan. En väska sydd av en gammal, sliten jeansrumpa, en annan tillverkad av uppdruckna juicepaket och en tredje som ser ut som en äldre tiders lunchlåda med tecknade motiv på.

Det fascinerar mig.

Jag har ingen förklaring på detta än men om jag hittar någon så lovar jag att höra av mig.
Tills dess stannar jag inne tills solen gått ned, tittar på Mean girls och duschar oftare än vad min hud accepterar.