Här fastnade jag länge. Fotade en miljon vinklar. Skymningsljuset plockar fram rostens alla färger och nyanser. Så vackert, så vackert. Den har nog aldrig blivit så uppskattad förr, den där ställningen.

Ni vet känslan. Hur gick det till liksom? Nyss var kl nio på morgonen och jag gick från jobbet. En äldre herre vinglade längs den konstgjorda dammen. Hans nakna ben stack fram under trenchcoaten. En dagenefterblottare?
Jag stannade för att fotografera hans dans men mobilens kamera räckte inte till.
Ja, och nu är klockan 19.25. Och HUR i hela friden gick det till?

Semestern, del två börjar idag.
Jag var knappt beredd på en uppföljare.
Semestern, den första var ju alldeles nyss.

Jag har inte satt på mig mina strumpbyxor än. Håret är nyduschat. Klockan är 19.27. Snart ska man sova och då ska man klä av sig igen. Varför ens klä på sig? Skulle spårvagnsresenärerna klaga? Kanske. Mina ben är hemskt bleka. De har aldrig fått träffa solen. Jag har inte presenterat dem för varandra än. Tror att det kan bli lite av en chock.
Ja, solen skiner idag. Bakom molnen.

Idag var David och jag i Majorna och kollade på husfasader. Vi letade efter den lilla skylten som säger vilken hyresvärd som äger huset.
Varenda jäkla hus i Majorna verkar ägas av Familjebostäder!
Är de för Majorna vad Gustavsson är för Änglamark i Äppelkriget? Fast Majorna har nog ingen strippklubb som heter Phamiljebostäders Grotto.
Gud vad jag älskar mina Äppelkrigetreferenser!

När vi kom hem regnade det.
Jag satte mig att googla hyresvärdar.
När man som de två första sökalternativen för en hyresvärd får upp meningar i stil med "Familj från Bosnien inlåst i två år i lägenhet", "hemska förhållanden" och "Fasa och terror", då blir i alla fall inte jag jättesugen på att kontakta henne. Om man är hyresvärd borde man nog googla sitt eget namn då och då. Och kanske skriva lite falska positiva artiklar om sig själv. Om det nu inte var så att hon inte VILLE ha några hyresgäster. I så fall är det ett genidrag!
Internet är mäktigt vet ni.

Och sedan. Ett fastighetsbolag som heter IG lockar inte mig.
Kom tillbaks när ni heter VG eller MVG.
Här är vi kräsna.


Vi kommer aldrig få nån fin lägenhet.

Jag kände mig som Pippi Långstrump på de sju haven! Eller en pirat! Eller, eller, eller HARRY POTTER! Nä. Inte Harry Potter. Han bor i ett slott. Är väldigt sällan ute på havet.
Men Pippi! Ja! Pippi!

Färjenäs heter det här finfina stället. David ramas in snyggt. Och jag får givetvis tankar om photoshoots igen.

Bordsskivan har bildat länder och landsgränser. En karta för rostresenärer.

Inte direkt en punschveranda, men med ett sådant körsbärsträd framför så gör det kanske inte så mycket.

Det räcker inte med EN, här behövs tre olika sorters taggtråd för att hålla folk borta.

En dörr som hindrat fler än oss. Men vi försökte inte ens. Har den stått emot så mycket genom tiderna så är den stark och därmed värd vår respekt. Jag satte mig på en sten och fotade istället.

Koden var för svår. Var det minnet som sviktade eller var det någon som inte brydde sig om siffrorna?

Kikade in i en container på väg till affären och fastnade för detaljerna. Rödflammig rost mot blank vit målarfärg. Brutalt, solitt, kolossalt metallkärl mot hederlig, ordinär, prima hushållsdesign.
Vardagskonst, i mina ögon.

Jag gillar sånt här. Slitet och flagnande. Rostigt och inte plastigt och blankt. Det vackra i det åldrande. Fast inne i duschen? Njae, får jag väl lov att säga.

Och så var det det där med korrugerad plåt. Oftast en styggelse. Ibland så här rostigt och vackert.

David fick ett jobbrelaterat samtal när vi var här. Jag ville visa David denna häftiga plats som jag tog en miljon bilder på förra gången jag var där.
Medan han fastnat i viktigt samtal poserade han så snyggt mot rostig kran och jag sprang återigen fram och tillbaks med kameran i högsta hugg.
Snygg David, höstfärger och en massa rost. Det kan inte bli vackrare än så i mina ögon.

Bredvid vagnen. En lyftkran. Gammal den också. Rostig likaså.

En promenad hem från jobbet i indiansommaren. Det är ju lycka bara det. När man plötsligt hittar en gammal rostig tågvagn vid vattnet då toppas lyckan. Jag skuttar omkring med kameran i näven. Går nära rosten, går långtifrån. Hittar vinklar, skapar vinklar. Fyrtio minuter går snabbt när man hittat rost. Nytt ordspråk.

Ibland inser man precis hur mycket sommarfågel man är.
När jag tycker fiskarens bojar, rep och redskap av alla de slag är vackra där de ligger utspridda på grässlänten. När jag kliver runt i min fina svarta klänning, som är lite för lång så jag måste lyfta lite i tyget på ena sidan för att inte snubbla, och fotograferar bruksföremål som för byns fiskare endast är sådant som behövs för att kunna fiska, uppradat på ett sätt som gör det enkelt att återuppta arbetet.
Då är jag bara en stadsbo som inte vet bättre än att tycka det jag ser är vackert och konstnärligt.

En installation mitt i det eldsvedda landskapet. Bättre än något konstverk. Andlöst, enligt mig.