Man kan åstadkomma väldigt vackra och melankoliska toner med ett halvt piano.

Stod på Dragonfly festival igår. Vansinnigt trevlig festival. Regnet och blåsten bråkade med oss en del och en festival ute i skogen utan någon bankomat, en vecka innan löning är kanske inte det bästa upplägget för försäljning, men fint var det och vissa ställen är liksom värda att uppleva ändå.
Visitkort utdelade, roliga människor att prata med och titta på, och sen musiken som strömmade ut ur det stora tältet. Ja, det var en bra dag.
Körde hemåt på beckmörka vägar klockan halv ett på natten. Trötta. Jag satt bredvid och sjöng och pratade för att hålla både David och mig själv vakna.
Trillade in i lägenheten klockan halv tre. Stupade i säng och vaknade bara två gånger under natten med kramp i vaderna efter att ha stått upp i tio timmar.
Och jag trodde jag skulle ha långt mycket mer än 7 myggbett på benen.

Klockan kvart över midnatt skulle Laura Marling spela i Annedalskyrkan. Klockan 23 skulle kyrkan slå upp dörrarna. Vi gick dit redan tjugo i elva och trodde att vi skulle vara först. Såna puckon.
Kön var hur lång som helst. Vi höll på att tappa modet där ett slag. Helt i onödan, för Annedalskyrkan rymmer många, många människor.
Den som bestämde att Laura skulle spela just där var ett geni. Gud, så vackert.
En tjugoåring som sjunger med en hundraårings vishet. Och så humorn mellan låtarna. En svordom i kyrkan och hon slog händerna för munnen.
Vi visslade tillsammans med henne istället för det fiolsolo som annars fyller upp låten. Hon varnade för att hon var grym på att vissla. Don't be intimidated by my whistling skills.
Det var så vackert. Vi som kunde melodin gjorde vårt bästa för att leva upp till hennes nivå. Det var så häftigt. Det kändes så rätt.
Klockan halv två gick vi därifrån med ett lyckorus darrande under huden.
Ja, jag grät. Det passade.

Som jag hade längtat. Marina and the diamonds på Way out west.
Vi stod längst fram med fjortisarna, syntes på teveskärmarna och allt. Jag såg förmodligen dumlycklig ut. Starstruck. Hon är så fantastiskt cool och bra. Och så satans vacker. David hade sin nya finkamera med sig och fotade. Han också lite starstruck. En omöjlighet att inte bli det.
I november kommer hon tillbaks och det tänker vi inte missa!

Way out west. Åh, Way out west.
Höjdpunkten på hela året! Något jag alltid börjar längta till så fort det är över.
Nu är den här igen, fina festival!
Idag har vi, trötta i benen efter gårdagens underbara à la London, njutit av Beach house, flinat åt Iggy Pop, rört på kropparna till LCD soundsystem. Bland annat. Bland mycket.
Och så slås jag varje gång över hur fina människor är. Hur de går in för att se snygga ut. Hitta sin stil och visa upp den för alla. Folk är snygga. Vissa är mest speciella. Men ALLA är värda att slötitta på från en bänk där man sitter och avnjuter en belgisk våffla med grädde och hjortronsylt på.
Nu är jag så trött så trött. Imorgon väntar mina absoluta favoritband.
Ja, jävlar.
Det kommer bli magiskt, det känner jag redan nu i mina trötta, pirrande fötter.

När jag tittar på den här bilden, som jag tog på Systern häromdagen, spelas det musik i mitt huvud. Sån där musik som är besläktad med hissmusik, ni vet. Nåt plinketiplonkigt, lagom soft och onödigt. Jag vet inte om jag någonsin har hört sån musik i mataffärer på riktigt, men i film har jag hört det. Amerikansk film har hjärntvättat mig att sammankoppla mataffärer med långa rulltrappor och hissmusik.
Jag vet inte om jag känner mig helt tillfreds med detta.

Lyssna på det här! Det är så vansinnigt roligt! Hohoho! Här satsar man på mäktigt och vad får man? -Nåt omäktigt. Men attans så skoj!

I mina föräldrars kök spelas det ofta musik i den lilla stereon i hörnet. Vi har nämligen en regel i familjen Losten: Den som diskar väljer musiken. Detta leder givetvis till att det är huggsexa om vem som ska få diska.
Om man inte får diska hoppas man att den som gör det väljer bra musik. Svängig musik, som man kan dansa till. För om man inte diskar måste man torka. Och då har man ju en diskhandduk i näven som man kan svänga omkring sig i takt till musiken, använda som ett dansredskap, snärta till diskaren på benen med precis när musiken vill att man ska det. Som i Simon & Garfunkels I am the rock. Ni vet vilket ställe jag menar va? Snärtvänligt, är ordet.

Hemma i mitt kök finns ingen stereo. Där dansas det aldrig. Där snärtas sällan, och kökshanduken får som mest viftas lite med mellan torkandet av en kopp och en tallrik.
Det är inte som att mitt kök är odansvänligt, det saknar bara högtalare.

Ikväll dansade jag. I vardagsrummet. Till Florence + the machine och lite annat. Ingen kökshandduk behövdes. Ingen diskade.
Men det var samma känsla.
Det är en känsla som flyger över mig lite titt som tätt och då går det inte på något vis hejda sprittandet i benen.
Det är bara dansa som hjälper.

Och nu lyssnar jag på Donovan Blue is the colour of the sky in the morning when we rise. Jo pyttsan!
Blue is the colour of the pants in the evening when i stand barefoot on the balcony taking pictures of neighbours clothes, more likely.

Men det låter inte lika bra kanske.

Detta är rubbat. Och fantastiskt. Och en hel drös med superlativ i alla former. Lite äckligt också (Ha tålamod, det galna kommer en liten bit in i klippet).
Jag undrar om flickorna hade nytta av detta i sina vanliga liv. Underlätta vardagen liksom.

Jag har fått en liten filmroll. I den här filmen. Det är stort. Rollen är liten, men filmen är stor.
Jag är typ glad. Nu måste jag mäta huvudet så jag kan skicka in min hattstorlek.

-------------------------------------------
Edit:
Har nu mätt. Mitt huvud är 57 cm i omkrets.
Kuriosa: Davids huvud är 61,5 cm i omkrets. Han har ett stort huvud. Inga hattar passar honom. Stackarn.

Tydligen gick det på sextionde försöket. Jag skulle gett upp efter tio, tror jag. Sånt här får mig alltid att bli barnsligt lycklig och fascinerad.

Något att börja ledigheten med. För er som är lediga. Något att pigga upp inför jobbhelgen med för er som har sån otur. Marina and the diamonds funkar till ALLT!

Själv är jag tuffare än SMHI och beger mig med buss till Malmö. Spännande!
På söndag får vi se hur tuffa Sj är. De känns rätt mesiga, tycker jag. Eller vad säger ni?

När jag först upptäckte Suzanne Vega, någon gång i mitten av 1990-talet, fastnade jag direkt för hennes röst och hennes texter. Hon gjorde stora låtar med enkla attribut. Hennes nakna röst, en berättelse som grep tag i en, och ett språk som var enkelt att förstå utan att vara simpelt drog in mig i hennes musik.
Ikväll sände Svt ett program i en serie som heter Hitlåtens historia. Dagens låt var Suzanne Vegas Tom's diner.
Ett väldigt intressant program. Att en låt med en så enkel melodi och vardaglig text kunnat gripa så många människor. Det är fantastiskt. Den utspelar sig i ett så kort ögonblick av ett liv. Den stund det tar att dricka en kopp kaffe på Tom's restaurant (som förövrigt är samma restaurang som den Seinfeld hänger på jämt i serien).

Då, på 90-talet, hittade jag vinylskivan med Tom's diner i min pappas skivhylla. Visste inte att han hade den ens. Jag spelade den om och om igen på min grammofonspelare i mitt ungdomsrum. Vände på skivan så fort ena sidan tagit slut.
Lärde mig vartenda ord utantill.
Tom's diner och Luka blev soundtracket i mitt liv under den tiden. När jag hör de låtarna idag minns jag så mycket.
Jag minns att jag upptäckte saker om mig själv, jag minns att jag började uppskatta texterna i låtar ordentligt för första gången och jag minns en väldig massa känslor som jag hade under den perioden av mitt liv.
Jag lyssnar fortfarande mycket på Suzanne Vega (hon är med på topp fem-listan över mina favoritartister) och fortfarande dyker samma känslor upp i mig.
Lycka blandat med en väldig massa vemod.

Jag tycker att ni ska gå in på Svtplay och titta på programmet. Det är bara en halvtimme långt, och mycket sevärt!

Här kan ni se ett liveframträdande från 1986 med Tom's diner.


Här kan ni se musikvideon till Luka

Och här kan ni höra en av hennes lite nyare låtar, Headshots, som är en fantastiskt fin låt.

Sittandes i soffan, läsandes en deckare iförd pyjamasbyxor, med en skål apelsin i knät och lyssnandes på Micah P. Hinson.
Lördag idag. Yes, indeed.

Är nu i det stadium av min förkylning att jag på allvar funderar på att skriva en svensk text till The Pixies - Here comes your man.
Här kommer din karl.

(Jag vill poängtera att det är min far som har gjort mig sån här. Hans mästerverk Pappa Wilhem Tell, som givetvis är en bearbetning av Lili och Susies gamla dänga Oh, mama can't you tell, har för alltid etsat sig fast i mitt minne och format mig till den jag är idag. Tack pappa.)

Lovade er en spotifylista och då ska ni få det också!
Lotta Lostens sjukt braiga lista med musik

Speciellt förtjust är jag just nu i Marina and the diamonds. Alltså, hon är så satans överjävla bra. Och jo, svordomar ÄR berättigade ibland. Jag kan inte sitta still och dessutom så drar hon i orationella-känslosvall-spaken i min kropp för jag börjar gråta också. Det är bara såååå bra.
Andra finingar i listan: Neko Case, A fine frenzy, Bat for lashes, She & Him och en hel massa annat. 3,3 timmar gamla och nya klassiker. ALLT är bra. För jag har den bästa musiksmaken. Ingen protest!

VASSEGO!

Becka och jag tog studenten tillsammans för tio år sedan. Tio år.
På gymnasiet satt vi ofta i mina föräldrars kök och drack litervis med te och åt hinkvis med popcorn. Vi lyssnade på Suzanne Vega och Sineád O'Connor som jag då, precis som nu, tyckte mycket om.
Och så skrev vi ner våra mål.
Typ livsmål fast för en mer överskådlig framtid. Typ nån månad. Eller en termin. Fast vi skrev om dem oftare än så. Det var fint att sitta där och tänka över vad vi ville förändra, vad vi ville göra mer av (baka mer bröd), hur vi skulle gå ned i vikt och bli skitsnygga, hur vi skulle bli bättre människor, snällare, ödmjukare, coolare och modigare. Sedan när vi skulle göra nya mållistor plockade vi fram de gamla och så bockade vi av de punkter vi tyckte vi hade lyckats bra med (baka mer bröd).

Ikväll när vi hade ätit vår fantastiskt goda pizza, tittat på en dansfilm med usel story men snygg dans, hällt upp te i våra tekoppar och satt på musik (Suzanne Vega fanns med i spellistan), då plockade vi fram papper och penna och skrev ner våra mål.
Jag kan avslöja att jag år 2010 kommer vara modigare, tro mer på mig själv och mina förmågor, och gå på museum och utställningar oftare.


Fotona ovan visar förövrigt tydligt och klart vilken fantastiskt vacker kvinna den där Becka är.

Morgonpromenaden idag var rekordkort. Det blir liksom så när vädret kastar isspikar i ansiktet på en. Man känner sig inte välkommen alls.

Tredje gången jag såg henne idag. Hon var fantastisk som vanligt. Saken är den att det inte finns tillräckligt stora ord för att beskriva hur bra hon är.
Men om jag berättar att jag grät av lycka så fort hon började sjunga? Då kanske ni förstår lite bättre.

Något annat fantastiskt var att vi hamnade på sätena bredvid våra vänner Aili och Jonas trots att vi inte beställde biljetterna tillsammans. Är inte det ett underbart sammanträffande?

Idag öppnar vi luckan till övernattningsprylarna. Bor på hotell minsann. Ikväll ska vi se, höra och avguda Regina Spektor. Tredje gången för mig. Hon är underbar.
Väskan är tydligen menad för herrar. Jag hittade den på second hand förstås. Den rymmer allt jag behöver för en natt på hotell. Och så är den turkosgrön. Precis som mina strumpbyxor.

När jag var elva var jag ihop med samme David som jag är tillsammans med nu. Det tog slut efter ett halvår, vilket är en evighet i den åldern. Då lyssnade jag mycket på Belinda Carlisle. Jag var hjärtekrossad och fann tröst i den glada musiken. Skolan var pissejobbig på alla vis men musiken jag lyssnade på var lycklig.
Idag kom David och jag att prata om låten Heaven is a place on earth och vi vände oss till Spotify för att kolla hennes låtar. Skivan jag lyssnade på då
Heaven is a place on earth fanns där. Nu lyssnar jag och blir lycklig i hela kroppen. Lycklig fast med en viss bitterljuv känsla. Trots att mina minnen från den tiden är jobbiga var musiken det som gjorde mig glad. Det är sån kraft i musik och de minnen de för med sig. Texterna sitter där trots att jag inte lyssnat på skivan sedan dess.
Mitt hjärta tokdansar. Hela jag tokdansar. Jag tokdansade på mig mina kläder, packade min väska för en journatt på jobbet och snart dansar jag nerför trapporna, ut i regnet och iväg mot jobbet.
Nuförtiden är jag lycklig med det mesta i livet.
Belinda Carlisle påminner mig om när det inte var så. Fast på ett lyckligt vis.
Konstigt va?

Hade journatt på jobbet och slutade passet klockan nio i morse. En buss in till stan och så satt jag på franska bageriet och åt frukost och bläddrade i modemagasin. Fint det.
När personalen började spela en julskiva med inledningslåt So this is christmas kände jag att det var dags att gå. För det är det fan inte än! Jul, alltså.
Det är oktober och hösten mår alldeles utmärkt! Det märks när solen får de gula löven att lysa som guld. Det märks när man sparkar omkring i löv som knastrar på ett fantastiskt krispigt vis. Och det märks på luften.
Jag gick från fiket med shopping i sinnet. Om vi inte ska till Köpenhamn längre så har jag pengar över som ju inte kan ligga oanvända bara sådär!
För en gångs skull hittade jag massor jag ville ha. Så mycket fint!
Bland annat en ovanligt galen 80-talskavaj. Vit med svarta prickar. Fantastisk. Second hand givetvis; en sådan kavaj måste man vara ensam om - där accepterar jag inga masstillverkningar.

Om ni ber snällt så kanske jag visar den här imorgon. (Snälla, be snällt...)

Fick mig att tänka på en Kinkslåt med texten There's a crack up in the ceiling, and the kitchen sink is leaking. En mycket bra låt. Huset som finns i Jonsered var fint det också.

Idag har jag fått lära mig ALLT om synapser. Man måste ta hand om dem, ge dem stimulans var dag, roa dem och låta dem hitta nya vägar.
Jag har också dansat salsa, lyssnat på musik från Kap Verde, sjungit i kör för hälsans skull och fått skratta åt roliga filmklipp. Allt detta på betald arbetstid. Sen åkte jag till vanliga jobbet och arbetade till sena kvällen.
Stegmätaren visar en bit över tiotusen steg och om min kanin hade levt omöjligt länge hade han fyllt arton idag. Lille Ninen. Körkortsmyndig!

Måste dela med mig av känslan. Festivalens höjdpunkt var helt klart Andrew Bird.
Mannen som använder en fiol på en miljon olika vis, som visslar som en gud, som sjunger med vacker röst och enorm känsla. Se och hör själva.
Hans musik får mig att gråta. Gråta för att det känns som han har skapat musik för mitt hjärta. Som att han har hittat något inuti mig som aldrig hade kunnat komma fram utan hans musik. Så stora känslor att det är otroligt egentligen.
Och tänk då att höra honom klockan halv ett till klockan två mitt i natten i en vacker kyrka.
Oj oj oj, min själ och hjärta!

Konstigaste, mest plågsamma, konsertupplevelsen på helgens festival. Vi hade gått till Annedalskyrkan för att se och höra fantastiske Andrew Bird. Vi var en och en halv timme tidiga för att försäkra oss om en sittplats. Bandet som spelade på scenen när vi kom hette The Irrepressibles och satsade stenhårt på någon arty grej med koordinerade dockrörelser, skeva toner, en sångare med en stjärngossestrut i pannan och en blond, tufsig peruk på huvudet.
Sånt här får mig alltid att skämmas. Skämmas för de på scenen.
Allt var så inövat, så uttänkt, så pinsamt. Sångaren hade iklätt sig någon slags pompös, clowliknande karaktär som sjöng med falsett på ett släpigt, lite drömmande vis. Bakom honom stod ett gäng dockliknande personer och spelade med påklistrade ansiktsuttryck. Lite cirkus, lite kabaré, lite burlesk, en hel hög vansinne.
Det värsta av allt var att de var rätt duktiga musikaliskt sett.

Jag kom direkt att tänka på en scen ur min favoritserie Spaced. Huvudpersonerna där har hamnat på en teaterföreställning med en konstnär som ser sig själv som världens mest briljanta, konstnärliga geni. Det hela är bara idioti. Det är rent ut sagt genomkorkat. Inget annat än en rad knasigheter staplade på varandra som varken innehåller något djup, mening eller känsla.

Visst kan man göra unika saker med själ och hjärta. Nya tankar, nya stilar. Det är ju det som är det fina med allt konstnärligt arbete, tycker jag. Att finna nya sätt att uttrycka känslor på. Men det MÅSTE genomföras med hjärtat, själen, ända in i märgen
Jag kom på mig själv med att sitta där i kyrkbänken och vara arg. Arg för att de kastade bort sin talang på något så puckat. De var ju duktiga!
Deras musikalitet försvann i all yta och det enda jag tog med mig från den konserten var irritation.

Även den som inte orkar stå i mitten av publikhavet och hoppa kan njuta av konserterna. På håll, från ett liggunderlag med en ordentlig kikare, klarar man sig utmärkt.

Regnet kunde falla hur mycket det ville, inget kunde stoppa glädjen. Regnponchos så långt ögat nådde. På scen stod Vampire weekend och spred solsken genom tunga regnmoln. Musik gör mig rörd till tårar. Jag har gråtit mig igenom två fullspäckade festivaldagar. Gråtit av lycka, förstås.

Jag hade tänkt ta fina foton på vattenledningsdammarna med dess mäktiga fontäner. Till vår bestörtning var vattnet inte på och dammarna var alldeles uttorkade.
Men jag är inte den som surar i onödan; jag vände det till vår fördel istället (usch, så käckt!). Kände vibbar från Vanessa Paradis musikvideo till låten Be my baby som jag älskade när den kom 1992. Där trallar hon i en gammal uttorkad bassäng.
David och jag skuttade fram och tillbaks mellan snustorra dammar och se så fint det blev.
Det är bara musiken som fattas.

Det fina i kråksången är att när den där låten kom var David och jag elva år, vi gick i femman och vi var ihop. Vi satt på hans sängkant och jag sjöng Be my baby för honom. Han sa att han tyckte jag sjöng fint. Sen pussades vi och så fort vi hörde knarret av föräldrasteg i trappan öppnade vi en Kalle Anka pocket någonstans i mitten och låtsades att vi läste.
Typ samma som nu alltså.

Då skulle skivomslaget se ut såhär. Och skivan skulle heta Här känner jag mig fri. Den skulle säkert vara lite smått frireligiös också. Om David var frireligiös vill säga.

Tiger Lillies och deras fantastiskt hysteriska Banging in the nails.
Jag minns för två år sedan i Lund då jag just upptäckt den här låten. Det var långfredag och jag bröt mot gängse regler och putsade fönster och skrålade med i musiken. Det kändes fint.

Varning för hädisk humor; Jesu korsfästelse har aldrig förr varit så rolig.

Klockan 01:44 vaknade jag av oljud. Det lät som om någon festade på gården. Det var musik och röster. Jag gick upp ur sängen, argt, och förberedde mig på att skälla ut ungdomarna.
Men det var ju ingen där.
Ljudet kom inifrån lägenheten. Musik. En kvinnoröst.
Jag följde musiken till hallen. Ahaaa! Davids mobil, tänkte jag och gick in i sovrummet för att väcka David så att han kunde lokalisera, och stänga av, den påträngande kvinnan som sjöng.
David går inte väcka när han sover.
Det kommer ljud ur honom men det är tydligt att han inte fattar ett jota av vad jag så förtvivlat försöker få fram.
Texten i musiken blir plötsligt alldeles tydlig. Kvinnan sjunger upprepande samma fras om och om igen. "In the night, in the night, in the night" Jo, tack, spöklikt precist.
Det tar aldrig slut, kan människan på andra änden inte lägga på snart, har det hänt nåt?
Vid det här laget är jag riktigt uppjagad. Nyvaken, trött, förtvivlad, nästan lite rädd.
Då inser jag var ljudet kommer ifrån. Min ryggsäck.
Det är min Mp3spelare som sjunger. Basia Bulat - In the night.

Men hur sjutton har den gått igång av sig självt flera timmar efter att jag har pillat på den senast? Och knapplåset är ju på.

Jag stänger av spelaren och går och lägger mig igen, muttrandes nåt generat om att det visst var min mp3 som lät, inte Davids telefon. Han grymtar lite, sover fortfarande.

Jag kan inte somna om. Upptäcker att hjärtat slår i dubbel hastighet. Jag är rädd. Livrädd för att min Mp3 ska sätta igång och sjunga igen. Vem vet vad den skulle välja för låt då...
Kanske The Ditty Bops - Wake up?

Detta fick far i brevlådan nu i veckan.
Förstår ni vilken makt han har nu i fyra veckor framöver?!
Min pappa lovar att ta uppgiften på största allvar och försöka peta bort Helene Sjöholm "Du är min man" från topplistan...

För en månad sedan gick min Mp3-spelare sönder. Som tur var kunde jag använda min mobiltelefon som musikspelare tills jag fick råd att köpa en ny.
För två veckor sedan tappade jag ena gummiskyddet på hörlurarna. Påhittig som jag är så virade jag lite plast omkring för att slippa metall mot hud och elektriska blixtar in i öronen.
För en vecka sedan gick min mobiltelefon sönder.
Som synd var har jag inga fler maskiner som jag kan använda istället. Och råd att köpa en ny har jag inte.
Vad gör man då när man ska åka tåg?

Jag vet verkligen inte hur det är meningen att klara sig utan musik.

Tur att höstsolen är vacker idag. Man kan ju alltid titta ut på naturen liksom...

Igår skrattade jag konstant mellan kl 19:30 och 22:00.
Var på Lorensbergsteatern och såg the Ukulele Orchestra of Great Britain. 6 glada britter som är både vansinnigt musikaliska och vanvettigt roliga.
Tänk er Anarchy in the Ukulele.
Och Kate Bushs hit Wuthering heights i en nytappning, framförd av en smått överviktig, brittisk man med mörk stämma. Eller Teenage dirtbag, som har fått sänka tempot rejält och,tillsammans med en underbar kvinnoröst, faktiskt blir riktigt vacker.
Det är så bra. Det är så roligt.

Jag har förresten plockat fram cykeln ur förrådet. Har inte cyklat mycket på 8 år, och inte alls det senaste året. Under gymnasiet följde cykeln mig vart jag än skulle. Det blev lite som mitt signum.
"Inte utan min cykel".
Igår cyklade jag alltså till jobbet. 27 minuters färd med lååånga uppförsbackar och en och annan härlig nedförsbacke. Det var så härligt! Håret fladdrandes i vinden, det är en speciell frihetskänsla i det.
Mindre härligt är träningsvärken jag har i dag.
Och sadeln kändes inte alls lika mjuk imorse.

Men det känns så bra att jag och min "lila springare" har hittat tillbaks till varandra igen!
Som synd var har Rosten drabbat honom. Och inte har jag någon sjukförsäkring heller...