Jag har en faiblesse för skymningsljus.
Ett svårfångat ljus. Ja, det är ett flyktigt sken.
Skärpa är det inte tal om, inte heller är det direkt önskvärt. Inte för mig; inte då i alla fall.
Ibland är det skarpa lite för enkelt. Lite för tydligt.
Tolkningsmöjligheterna begränsas i det fullt synliga.
Och begränsningar är ju trist, som vi alla vet.

Sydafrika är inte bara en himla bra inneboende. Hon är en fantastisk modell också!
Jag fick låna Davids fotolampor och vi hade fotosession i mitt kök. Det här lär vi göra om! I ett bredare rum nästa gång... Värmen från lamporna var smått olidlig.

Min arbetsplats. Ljust, vitt och under arbete. Ni vet vattenläckan som kom och störde mitt i natten. Den ställde till med mer än bara att rubba min skönhetssömn.
Det är en spökstad. Nä, en spöklägenhet får man nog säga. Så liten är ingen stad. Vad jag vet.
Att passera därigenom känns som att göra intrång i spökenas nya lya.
Ungefär.
Och jag syns ju så tydligt i mina färgglada kläder.

David hämtade ut fina fotolampor på posten idag. Sedan dess är min lägenhet en lekstuga för David. Han viftar med guld och silverfärgade skärmar och bländar mig med vansinnesstarkt ljus.
Och så terroriserar han mina nallar.
I detta nu fotar han min perukstock med svart Pulp fiction-peruk på.

Solens strålar är som guld som silas genom brandgula löv.
Du får det att låta som poesi, sa en vän.
Men det ÄR det ju också!
Ren och skär poesi för mina ögon.

...lufsar sömnigt iväg mot toaletten, öppnar badrumsdörren och möts av ett ljussken så starkt att man slungas bakåt av dess kraft. Man skyddar ögonen med armen och fortsätter genom ljuset, lyfter på nattlinnet och sätter sig på toaletten.
Ljuset är överallt omkring mig, jag är vaken nu. Och inte längre kissnödig.