Jag har en kompis som heter Annie. Vi träffas bara när jag sover. Annie är annorlunda.
Jag kom hem efter nattjobbet. La mig för att sova. Första en och halv timmen hade hela Sveriges telefonförsäljare på schemat att ringa upp mig. Sen somnade jag.
Då ringde det på porttelefonen. Jag steg upp och svarade. En kvittrande röst i luren: Hej! Det är jag! Det är Annie, jag har tagit studenten nu! Jag kommer upp!
Okej, säger jag och trycker på knappen till portlåset. Jag är så trött, kan inte riktigt minnas vem Annie är. Hon sveper in genom min dörr, hennes ansikte är så ljust, jag kan inte riktigt se henne. Bara massa vitt ljus. Jag kisar och sedan ser jag henne! Annie!
Min gamla vän. Hon som inte är som någon annan.
Hon kommer och hälsar på då och då och sedan är hon plötsligt borta igen. Inga telefonnummer, ingen förklaring. Borta.
Nu var det nog fem år sedan sist. Då satt vi i mitt kök i Lund och drack te och hon berättade om allt som hänt i hennes minst sagt galna liv. Nu står hon i min hall med en tjock bunt papper under armen och hörlurar i öronen. Hennes hår är långt, lika långt som mitt men vildare.
Hon säger Vänta, jag ska bara stänga av ljudet. Det är ert repetitionsband jag lyssnar på. Från Spegla dig i flykten. Jag älskar att lyssna på det och följa med i manus samtidigt! Då plötsligt ser jag att det är manuset till folkhögskolepjäsen Spegla dig i flykten hon håller i. Hon fortsätter: Det är så fint det här stycket när ni får regi, när ni lyssnar, tar in regissörens ord och gör om. Det är så bra!
Jag bara tittar på henne. Jag visste inte att hon hade det bandet. Jag visste inte att det fanns ett sådant band.
Hon kramar om mig. Jag ber om ursäkt för att jag är så nyvaken och risig. Inte då! utbrister hon.
Vi pratar om allt som hänt. Hon har varit i Amazonas. Nåt politiskt. Hon blir ivrig, börjar prata om nån aktivistgrej som ska ske. Idag. I Göteborg.
Jag förstår plötsligt: Det är därför hon är här.
Hon vill ha med mig men jag tvekar, blir osäker och lite rädd. Hon säger att jag inte ska oroa mig. Och det är ju sant, jag har aldrig behövt oroa mig tidigare. Annie ordnar allt. Hon klarar sig ur alla knipor. Och det är många knipor, det.
Men den här gången är det annorlunda. Farligare.
Jag kan inte säga nej, jag drar på mig ytterkläderna och vi springer ut. Vi tar oss till bron. Där är det fullt av krigsmaskiner, polisbilar, tanks och full aktion. Jag är så rädd. Pistoler, kanoner, arga människor.
Och ormar. Råttor stora som hundar.
Annie tittar på mig, tar min hand och så springer vi rätt in i tumultet. Jag blundar.
Nu har drömmen börjat spricka tänker jag. Nu håller det inte längre. Nu vaknar jag.

Jag tänker att nu vet jag inte när jag får träffa henne igen. Hur många år innan hon återvänder?
Om hon klarar sig ur den här knipan, den här gången.

Nä, inte höst än. Men nu är det nära! Indian- och sensommar är njutbart också. (och sensommar innebär Lotta Lostens sensommarrea. Inte långt kvar nu... Håll utkik på söndag.)

Tisdagsunderhållning på tal om ingenting: Vem vill inte ha ett Celestial soul portrait?
Ehum.

Ni kanske inte tror det, med det är sant: Jag tog de här bilderna imorse.
Ett tydligt bevis på att hösten, min favoritårstid av dem alla, är nära nu.
Jag längtar efter indiansommaren. Lukterna, smakerna och färgerna.
Och den krispiga luften i lungorna.
Snart!
Ni tycker jag är galen?
Jag tycker ni är galna.
Så det går åt båda hållen.

Fattar ni att jag vaknade halv tolv idag? Att jag gjorde morgongymnastik innan frukosten som jag åt kl halv två?
Och sen då, undrar ni?
Ingenting. Naaaaadaaa.
Det har regnat ute och jag har lyssnat på regnet.
Det har blåst ute och jag har lyssnat på blåsten.
Jag har tittat på internet. Internet är stort, man kan titta länge.
Det är liksom novemberljus ute. Grått. Träden låter så fint när det blåser i dem, sa jag det?
Bilden ovan är från en dag när solljus bildade skugga under trädgrenarna. Alltså inte idag. Men inget ont om dagens väder, det gör vad det ska.
Jag tror teet har dragit klart nu. Kanske drog det klart lite tidigare.
När jag skrev "liksom novemberljus ute" då blev teet klart.
Nu kommer det vara beskt. Och beskare blir det om jag fortsätter skriva.
David kommer med tekannan nu. Jag behövde inte sluta skriva.
Det är en konstig stämning på dagen. Inte dålig, inte bra. Den är nästan ingenting.

Idag var David och jag i Majorna och kollade på husfasader. Vi letade efter den lilla skylten som säger vilken hyresvärd som äger huset.
Varenda jäkla hus i Majorna verkar ägas av Familjebostäder!
Är de för Majorna vad Gustavsson är för Änglamark i Äppelkriget? Fast Majorna har nog ingen strippklubb som heter Phamiljebostäders Grotto.
Gud vad jag älskar mina Äppelkrigetreferenser!

När vi kom hem regnade det.
Jag satte mig att googla hyresvärdar.
När man som de två första sökalternativen för en hyresvärd får upp meningar i stil med "Familj från Bosnien inlåst i två år i lägenhet", "hemska förhållanden" och "Fasa och terror", då blir i alla fall inte jag jättesugen på att kontakta henne. Om man är hyresvärd borde man nog googla sitt eget namn då och då. Och kanske skriva lite falska positiva artiklar om sig själv. Om det nu inte var så att hon inte VILLE ha några hyresgäster. I så fall är det ett genidrag!
Internet är mäktigt vet ni.

Och sedan. Ett fastighetsbolag som heter IG lockar inte mig.
Kom tillbaks när ni heter VG eller MVG.
Här är vi kräsna.


Vi kommer aldrig få nån fin lägenhet.

Färjenäs heter det här finfina stället. David ramas in snyggt. Och jag får givetvis tankar om photoshoots igen.

Idag är en sån dag när jag trixar och fixar med alla foton från semestern. Beskär och gör svartvitt och plockar fram fotots själ.
Allteftersom jag grejar kryper fotolusten fram. Jag har på känn att det blir en ordentlig fotopromenad sen. I skymning. Det bästa ljuset av dem alla.
Fram tills dess ska jag göra så lite det bara går. Jag har inte ens kommit ur nattlinnet än.
Det är söndagsfeel på den här måndagen.

Förra veckan badade jag i havet. Simmade ut till en sten som jag vet exakt var den finns. Den har alltid legat där, förstås. På samma ställe med perfekt sittyta när inte vågorna drar i en. Då kan man stå upp, känna vattnet mot höfterna och titta ut på havet. Det är en väldigt speciell känsla att stå där, till synes mitt i havet, och endast se vatten och himmel. Och bara höra vågskvalpet och inget annat. Och så får vi inte glömma doften. Den ska vi alltid minnas.

Det är som två världar ändå. Förra veckan, det vidsträckta havet. Denna dagen, storfilm på bio och indisk mat i stan där det kryllar av turister och semesterfirande. Inget lugn där inte, men inte dåligt för det. Bara annorlunda.

Vi fick låna en bil med Ac (Tack, Gösta!) som tog oss hem till Göteborg.
Fota genom bilrutan, i farten, kan man göra.
Varje år när vi åker från Österlen tänker jag: Uppbrott behöver inte vara jobbiga om man vet man kommer tillbaks snart. Då är det inget uppbrott, då är det bara en kort paus. Men ett år, det är ett uppbrott. Och det är jobbigt.
För jag hör liksom hemma där. Hela jag hör hemma.
Men så är det så skönt att komma hem. Till en plats där det enda som luktar stuga är David och jag. Där soffan är precis så skönt nedsutten som den ska. Där det finns en soffa.

Det är just vetskapen om att det är ett helt jävla år till nästa gång som är jobbig. Och det hjälper inte att ni säger det går fort, för det gör ju saken ännu mer sorglig. Jag är där två futtiga veckor om året. Jag ser inget av den färgglada hösten, den bistra vintern och den växande våren. Jag ser De. Två. Veckorna.
Jag vill se lite av allt. Och jag vill inte känna det uppslitande varje år efter två små veckor.
Och det ÄR orättvist att alla rika Ståkkhållmare kan köpa hus där utan att ha någon som helst själslig koppling till platsen medan vi, som har varit där varje sommar sedan urminnes tider, inte kan.

En bildsvit från förra sommaren får symbolisera känslan jag bär nu.
En underbar tid som flyger fort förbi? undrar ni.
Nä.
Eller jo, det kommer den givetvis göra men mer en underbar känsla av frihet.
Österleeeeeen!

Förresten: den där tröjan är på villovägar. Jag saknar den å det grövsta. Nån som sett den? Gunilla Pontén. Omlott. Sketasnygg.
Sorg, är vad det är!
Jag vill stå i rågfälten med lavendelfärgad tröja och plocka vallmor i år igen!

Ps. David den jäkeln har smittat mig. Halsont, feber och huvudvärk. Jag låtsas inte om det. Jag har semester. Då är man inte sjuk. Nog om det.

Dramatiska skyar speglas i fönsterrutan.
Min migrän har lättat från mitt huvud och förflyttat sig till himlen istället. Jag är tacksam för det.
Jag ser ut som jag är hämtad från femtiotalet idag. Svosch, sa det. Från nittonfemti till tjugotio.
Någon tjoar nere på gården. Svårt att veta om det är ett glatt eller argt tjo.
Jag tänker på körsbärskladdiga fingrar och asfaltsvarma fotsulor. Och på att mina fräknar gör sig bra på bild. På takåsarna mittemot bråkar tio fiskmåsar med varandra. Människorna håller sig inomhus.

Annars då?

Blommor i håret som aldrig börjar sloka. Blomblad som går att forma som man vill. Allt för att passa håruppsättningen.
Idag har jag tänkt mycket på Österlen. På en fest i hamnen och kvällspromenader på klipporna. Det är ur sådana tankar som den här blomman är sprungen.

Det är helg nu. Hemskt mycket helg. Jag går med matkassen i ena näven, handväskan i den andra och jackan nonchalant slängd över armen. Min tunna, färgglada sjal sveper runt mitt ansikte tillsammans med den varma soldränkta luften. Jag måste stanna. Ja, jag måste. Ställer ner kasse, väska, jacka på backen.
Och sedan plöja fingrarna genom grönt gräs.
Långa strån. Sådana man kan vissla genom. Skuggor av grässtrån i solsken på min hand. Klorofyll i stora mängder mellan fingrarna.
Helgen kan börja.

Jag har ingenting att säga.

Förutom.
Jag längtar efter rågfälten och vallmon.
Och kjol mot bara ben. Och håll i hatten för guds skull!

Ibland gör jag smycken som liksom slår an en särskild ton i mig. Som den här blomberlocken. Den är så skir och ljus och ser både spröd och stark ut. Jag vill rulla runt den mellan fingrarna, känna på den, titta på den ur olika vinklar. Jag vill fota den i softat ljus med tunna, tyger fladdrande omkring den.
Det känns lite olikt mig. Det där softade och ljusa. Men jag kapitulerar inför känslan och kliver ut på balkongen och införlivar allt det där.
I sådana lägen söker jag runt på flickr efter foton med samma känsla. Kolla här, här, här, här, här och här. Förstår ni min känsla?

Veckans vykort hittade jag i en antikaffär i Prag. Texten är halvt bortnött men bokstavskombinationerna ser franska ut. Vyn ser Schweizisk ut.
Hemma i Göteborg har jag mitt kära Ramberg som jag längtar upp på. Det kräver ingen vandringsstav men om man vill kan man ta en ändå. Utsikten är inte över några små utspridda stugor, utan över en hel stor stad. Känslan i mig är samma. Tror jag i alla fall, för vem vet vad mannen på bilden känner; vi kan ju inte se hans ansikte.
Men hans rygg ser sjukt nöjd ut.

En dag som inleds med keso, kiwi, granatäpple, blandade bär och kokosflingor kan väl inte bli annat än bra?
Och sedan, snart, promenerar jag över bron för att äta sushi med Sonja. Sketans bra!
Våren är här! Jag blir alldeles fnittrig bara jag tänker på det ju!
Och snart, om bara nån vecka, åker David och jag till Prag! Har ni några Pragtips tas de emot med öppna armar! ge mig!
Ska ut och krokusspana nu.
En puss?

Mina bara fötter på svalt balkonggolv. De längtar, precis som resten av Lotta, tills de får promenera på solvärmd asfalt och känna havslena stenar under fotvalven. Det är inte långt kvar nu.

Nu har jag varit sjuk i den här jävla förkylningen i en vecka. Visst har jag börjat få friskvittring (inte fiskvittring som min mamma tyckte jag sa...) men än är det inte över.
Jag tar ut mig helt av ett telefonsamtal. Eller en promenad till mataffären.
Friska vårluften är underbar. Jag längtar till jag också är frisk och kan gå raska promenader med musik i öronen och vind i håret.
Har gjort några fina smycken, men har ingen kamera där jag befinner mig. Shit, vad jag saknar kameran! Mobilen klarar inte så mycket som min kreativitet kan önska. Ni får bilder så fort kameran och jag har återförenats. Det kan jag lova!
I min längtan efter fotograferande tittar jag på massa gamla foton. Denna är från Slottsberget.
Tittade tillbaks i min dagbok. På mars för ett år sedan. Då var det så himla mycket vår och jag hade plockat fram min karamell till vårjacka. Blev så inspirerad av 2009 års Lotta att jag bestämde mig för att hänga in vinterkappan så fort jag blir frisk.
Och innan såg jag en blyg liten krokus i rabatten utanför huset. Den hade legat där och lurat under den tjocka snön och bara väntat på sin entré.

Idag är nog en dag på bättringsväg.
Ett symptom har dykt upp. Ett som alltid infinner sig hos mig när jag är tokförkyld.
Jag vill äta knäckebröd med öronen.
Det kliar nåt så vansinnigt inne i huvudet, öronen, svalget. Någonstans därinne där man inte kan nå. Det hjälper inte att äta saker med munnen. Det funkar inte att klia med tops i öronen, så långt in får man inte, och kan man inte, peta!
Det slår ned som någon konstig instinkt. Ahaa!, säger hjärnan! Ett knäckebröd skulle råda bot på kliet! Ahaa!!
När det sedan går upp för mig, ungefär på samma vis som när man kommer på att det inte går att ringa David och berätta att batteriet i mobilen tagit slut och att jag inte kommer kunna ringa honom på ett tag, ja då blir det jobbigt. Då skriker jag rätt ut i luften:
JAG VILL ÄTA KNÄCKEBRÖD MED ÖRONEN!!

Sen har vi det här med allt snor. Men den delen ska jag bespara er tror jag.

Nä. Det är ingen fräsande fors. Det är snöhögen utanför huset. Men i solsken och töväder kan man drömma sig bort till brusande bäckar med vitsippsklädda sluttningar runt omkring.
Mitt ryggonda är inte fullt så ont idag. Märkbar skillnad. Underbar skillnad.
Jag tror solen hjälper. Faktiskt. För jag har ögon i ryggen.

Ser ni grönskan? Fattar ni? Så lummigt och vackert var det i somras!
Jag plågar mig själv med att titta på bilder från Österlen.
Åh, längtan!

Sitter och tittar på foton som jag tog i somras. Förvånas över hur självklar solen och värmen tycks vara. Hur öppna alla ser ut utan mössavantehalsduksnöblåstslaskblask. Hur tacksamma kommer vi inte vara? När allt kommer tillbaks igen.

Det knäpper och gnisslar när istapparna spricker och faller mot marken. Inte alla har fullt så bråttom: tar det lugnt och försiktigt, en droppe i sänder.
Jag har stativ och tid. Jag kan vänta.
Tills ni faller och våren kommer. För det gör den, var så säkra.

Ledig måndag och jag hade stora planer på att möta våren redan idag.
Nämligen genom en ordentlig Spring cleaning av min lägenhet. Det är ju ändå första februari. Jag gick ut hårt. Fixade en röjig spellista på Spotify och skruvade upp volymen rejält. Nu jävlar!
Ugnen var värre än väntat. Usch. Och jag måste gå till återvinningen men jag pallar inte idag!!!
Sorterade och slängde en väldig massa lappar som jag undrar varför jag ens beslutat mig för att spara när de väl dök upp första gången, och jag blev väl någorlunda klar med köket men sen helt plötsligt, utan förvarning, stannade min kropp. Nä. Jag tänker då rakt INTE städa mer idag.
Så det blev smyckespyssel i soffan istället. Med kaffe och slät bulle. Hederlig fika. Den BÄSTA fikan. Finns faktiskt ingen fika som slår den. Ingen, säger jag!
Back to the smyckespyssel. Gjorde blingfittorna ovan och en berlock som jag först tänkt visa er nu men när jag kollade på fotona insåg jag att pärlan jag så gärna velat ha med inte alls hörde hemma på just det här smycket. Suck. Som tur var gick det lösa. Foto får ni imorgon.
Ny spellista på spotify nu. Kanske delar med mig imorgon. Kanske blir en riktigt generös dag imorgon helt enkelt!

Förresten bör det bli vår av minst två anledningar.
Nämligen dessa: Jag har fotat tillräckligt med snö nu. Det är tråååkigt. Fingrarna gör ont av kylan, blir inga bilder gjorda då!
Och för det andra så vill jag promenera i rask takt, med lätta kläder som inte tynger mina axlar. Jag vill flaxa med armarna, skrika vårskrik, ha min vinröda sammetskavaj och inte oroa mig för att jag ska halka i mina skor som råkar vara helt blanka på undersidan. Not a single räffla någonstans.
Så. Nu vet ni.

De senaste dagarna har det känts som att jag går och väntar på något. Som att någonstans inne i min hjärna vet synapserna något som fastnat på vägen och inte hittar fram till mig.
Det är nåt bra. Det jag väntar på alltså, inte hjärnsläppet.
Det skulle vara fint att få veta vad det är. Fast förmodligen är det nåt helt meningslöst. Som att jag egentligen vet var jag lagt min nyckel någonstans men att det bara inte har landat än. Och jag vet att jag kommer bli glad när jag hittar den och det är ju värt att vänta på. Typ.
Nä. Det är inte det. Det är nåt större.
Vi får väl se om hjärnan har lust att berätta för mig snart.

Nu väntar jag på bussen så länge. Den är rätt stor. Kanske bara är den jag väntar på...
Jag återkommer.

Jag skulle vilja sitta här alltid.

Håret vill inte knölas in i mössor mer. Håret vill ut i friska luften och få lystern tillbaka.

Är det för mycket begärt?

Ett armband jag fantiserat om länge. Idag blev det till.
Tyll i tre glada färger: cerise, turkos och neongrönt. Koppartråd i turkosblått lurar undertill och sidenband i gulgrönt gömmer sig också i stommen.
Ett armband som får mig att vilja jobba på cirkus och dansa till skeva toner i ett tält som doftar sågspån. Eller leva under den viktorianska eran och vara den tokiga tjejen som tog handledsryschet till nya höjder.
Jag skulle också kunna vara ett månbarn i David Bowies gamla musikvideor.

Eller bara vara fin på 2010-talet. Jag är ju trots allt den galna tjejen som tar handledsryschet till nya höjder.

Jag drömde om ett hus.
Det stod ensamt på en äng. I horisonten spred kvällssolen ut sig och längs sidorna växte stora ekar. Naturen kändes orörd. Oförstörd.
Om man öppnade ytterdörren såg man rätt igenom huset och ut genom höga glasdörrar som vette mot solen.
Jag älskade det här huset. Det var inte mitt men det kändes som det var det; Jag hörde hemma där.
Jag gick genom alla rummen och la märke till detaljer. Jag drog händerna längs med bänkar och andra ytor. Jag var så lycklig.
Det kändes som att jag inte skulle kunna leva vidare utan detta huset. Om någon annan skulle köpa det skulle mitt hjärta brista.
Jag visste redan hur det skulle inredas. Exakt var mina möbler skulle stå. Och jag kände luften från naturen i varje vrå. Glasdörrarna i vardagsrummet skulle alltid stå öppna och släppa in ljus och värme.
Om det var mitt.

Jag drömde om ett hus. Ett hus som köptes av någon annan. Någon som skulle bo där med öppna glasdörrar mot solnedgången.

När allt är gråtonat omkring dig. Om den mörka tunneln skulle öppna sitt tak och släppa in solsken på dina axlar. Skulle inte du bli glad då?

Nu vill vi flytta till Jonsered. På riktigt. Jag menar, engelska tegelhus i Västergötland. Brukssamhälle med mängder av gamla nedlagda fabriker. Rost och underbar natur i en fantastiskt symbios.
Hur kan jag INTE vilja bo där?

Nedanför Slottsberget ligger den äldre delen av Lindholmen och där ska jag bo när jag bli stor.
David och jag bestämde det idag. Ingen annanstans har jag känt mig så fullständigt säker. Det är inte bara ETT hus som ger mig Här vill jag bo-vibbar utan vartenda hus i hela området!
Jag bara måste få lägenhet där. En stor fin där David och jag kan bo hela livet.
Jo, så kommer det bli.

Fastnade i kvällssolen en stund. Bänken var ju redan tagen.

Förmodligen stod jag och fantiserade om en viss butikslokal som jag vill ha.
För tänk vad fint det hade varit. Jag hade kunnat ha det som en utställningslokal. Dela den med någon annan butikslängtande designsjäl. Ha öppet ett par dagar/kvällar i veckan. Hänvisa eventuella kunder dit. Ha fantastiska visningar där och kunna bjuda hela världen (eller i alla fall så många personer som får plats på femtio kvadratmeter).
Det hade varit så fint.
Synd bara att 7800 kronor är så väldigt mycket 7800 kronor.
Men om någon är intresserad av att dela en butikslokal med mig i framtiden så är det bara att höra av sig. Det lär ju dyka upp fler underbara lokaler som jag skulle älska att ha.

De här höstlöven har modellat för mig en gång tidigare.
Ett år senare är de fortfarande vackra. Jag längtar till stans alla träd lyser igen.
Tills dess gör jag smycken i höstiga färger. Min höstkollektion ska bli den bästa!

Skapade med en kopp kaffe bredvid mig och radion på lagom, trallvänlig, volym. Med höst i sinnet. Det kommer bli en fin höst. Det kommer bli en kreativ höst. Det känner jag redan nu. Ni kommer få se.

Jag gillar att det är sensommar nu. Ännu bättre blir det i september när man kan njuta av indiansommar. Är inte det ett väldigt vackert ord? Eller är det bara för att jag kopplar det ordet till gyllengul sol, rödnande löv på träden och frisk luft i lungorna? Jag älskar hösten. Det vet ni redan, men jag kan inte få nog av den! En sensommarpromenad förbi en damm med några uthålliga, blommande näckrosor säger mig att jag snart kommer få plocka fram sammetskavajen och att jag snart kommer vara helt rätt klädd för årstiden. Det är jag inte nu. Nu är jag klädd för indiansommar. I min garderob är det indiansommar året runt.

När jag promenerar i skogen dyker alltid samma minne upp i mitt huvud. Det är ett minne från skoltiden. Ett minne från en plats som jag aldrig riktigt fick uppleva. En plats som lockade på mig men slank undan från mig och som jag sedan dess saknar, längtar till, önskar jag kunde vara.

Det var egentligen en rätt ospännande dag. Jag gick på högstadiet och vi var iväg på dagsutflykt med Ekobussen. Stadsbarn skickades ut i skogen för att klämma på lavar och lukta på mossor. Ja, ni kanske vet vad jag pratar om, ni kanske själva fått åka med en sådan buss?
I vilket fall som helst så var jag inte särskilt förtjust i Ekobussen-utflykter. Jag tyckte redan om skogen och jag hade aldrig gillat när folk tvingat mig att titta på saker bara för att de tyckte att jag borde det. Jag hittade andra saker jag hellre ville titta på, men då var det alltid dags att gå vidare mot nästa barkborre, nästa barrträd.
Och det var givetvis precis vad som hände den där dagen.
Vi var på väg mot nåt vält träd som skulle inhysa mängder av småkryp. Skogen var tät och mörk. Jag tittade uppåt, följde stammarna och skymtade himlen långt däruppe.
Jag hamnade lite på efterkälken.
Någon ropade att vi där bakom (det var fler än jag som drog fötterna efter sig) skulle skynda oss. Jag sänkte blicken och det var då jag fick syn på den.
En liten, liten glänta öppnade upp sig mitt i mörka skogen. Solen sken in genom flera lager grenar, barr och blad och värmde en yta som jag uppskattade till cirka femton kvadratmeter. Det sken om det gröna gräset som täckte marken. Det var så vackert. Jag ville gå dit. Jag stod och tittade, kanske trettio meter därifrån, och jag visste att jag inte kunde. Att det inte fanns tid att gå dit och lägga sig i gräset och blunda och lukta och lyssna.
Det var en magisk plats. Jag minns att jag tänkte att om det hade funnits älvor och féer och enhörningar så hade de bott där. Jag som inte ens trodde på sånt. Men där fanns de.
Nu var det någon som ropade igen. Jag skakade av mig min längtan och skyndade bort till de andra och det tråkiga trädet.
Nästa punkt på schemat var att vi skulle lägga oss på kalla, blöta mossan, mitt i djupa skogen och blunda, lukta och lyssna. Jag kände hur ilskan blossade upp inom mig. Jag ville ju hellre ligga där borta! I det guldgula ljuset. Där enhörningar skulle ta hand om mig. Jag tittade mig försiktigt omkring. Kanske skulle jag kunna resa på mig och springa dit? Alla låg och blundade, en del skruvade lite på sig; en sten eller en pinne i ryggen kanske? Vår skogsguide satt på en sten och tittade på oss, övervakade. Jag kunde inte smita.
När vi sedan gick tillbaks till bussen insåg jag att jag aldrig någonsin skulle få återse den lilla gläntan. Att jag aldrig fick uppleva den där magiska platsen på riktigt.
Och det är jag fortfarande lite bitter över.

Nu har jag semester minsann. Tre veckor som förhoppningsvis kommer innehålla åtminstone 87 procent av följande saker:

Havsluft
Backgammonspel
Yatzy
Kex och te vid solnedgång, hav och horisont
Kärlek
Loppisfynd
Vänskap
God mat
Ösregn
Sovmorgnar
Långpromenader
Smyckesförsäljning (lyckad sådan)
Fotograferande
Skratt
Kramar
Åska
Kattallergi
Solbränna
Skoskav
Hamnfest
Sand i skorna
Glass
Barfotagång
Solsken
Harmoni
Fräknar
Salt hud
Iskalla dopp i Östersjön
Stockrosor och Kungsljus

Länge har vi längtat efter kvällen då vi skulle dricka rosé på min balkong. Igår var det den kvällen.

Jag längtar till sommar på Österlen!