Åkte på tur till stan. Rusningstid. Köskoj.

Egentligen var det inte det jag ville prata om.
Idag vill jag prata om en helt annan sak.
Idag upptäckte jag att jag har blivit min pappa. Jag ÄR Peder Losten.
Jag ska förklara:
När jag var liten var min far Samarinberoende. Ni vet det där magmedlet som man släpper ner i ett glas vatten och som brusar. Ja, ni är med mig.
Jag minns hur jag kunde höra brusljudet från mitt rum när farkär stod i köket på kvällskvisten och gjorde sig ett glas Samarin.
När han drack det lät han såhär: Aaaaaaahhhh!
Som att det var jättegott!
Jag tyckte alltid det var så himla himla konstigt för Samarin är ju asäckligt! Jag sa ofta så: Uuuuööööee! Äckligt ju!
Då sa alltid min käre fader Det gör gott för magen och då smakar det också gott.
Gud, vad jag aldrig kunde förstå det där. Äckligt är ju äckligt, hur nyttigt och välgörande det än må vara.

Men så idag. Då stod jag där i köket och gjorde mig ett glas Samarin och när jag drack det lät jag såhär: Aaaaaaahhhhh!

Jag ÄR Peder Losten.

Mitt ansikte spricker. Jag går i bitar. Flisa för flisa, snart finns inget kvar.
Aktas. Ömtåligt gods. Behandlas varsamt.

Och grejar visst med håret en del också.

Och kolla in den skomakartummen! Den är inte att leka med!

Någon uppskattade inte sitthöjden som var.
Man måste tänka på ergonomin!
Tur att det finns människor som tar tag i saker som behöver förändras.
Var skulle vi vara utan dem?!

Vi började dagen med frukost på fik i stan. Tre å ett halvt år ihop. Käääärlek.

Väntade viktigt samtal. Spännande samtal. Något som kanske kan bli ett slags genombrott för mig. Det är förbannat kul, ska ni veta! Men vad det är får ni INTE veta. Än. Men jag lovar att berätta sen. Det kommer bli svårt att hindra mig faktiskt.

Strosade på kullerstenar, asfalt, grus, gräs och sand. Gick förbi en kvinna som sa till någon annan att hon inte hann stanna och prata för hon var "Görstressad", men hennes steg var lugna, tog tid på sig och verkade inte ha ett stressat ben i sig. Hon borde träna på det. Att matcha stegen med rösten. Det är viktigt sånt, om man ska vara övertygande.

Jag har nåt i ögonen idag. Nåt pollenigt. Är det nåt särskilt sånt i luften nu? Eller är det kanske migränrester?

Jag har skött mig idag. Beställt saker, skrivit ned saker, tänkt saker och planerat saker. Allt för mitt lilla företag. Och klockan är inte ens tre.

Mina ögon. De vill vila. Ska jag låta dem? Kanske en liten stund, på soffan.

På torsdag firar lottalosten.com två år. Stooort. Ni får inte missa det, det vankas tävling.

Vad tycker ni om lottalosten.com? Fattas nåt? Eller inte?

I min hjärna fattas det mycket idag.

Jag promenerar till jobbet. En bil kommer åkande mot mig. När den passerar hänger en kille ut genom fönstret och han ropar efter mig. Han ropar: Yiiiihaaaaa!!!
Va? Oj! ser jag ut som en häst!? tänker jag förfärat och handen flyger generat upp mot håret. Är det hästsvansen som gör det?
Eller såg de mina kassar och tänkte på en packåsna? Åsnor säger väl också Yiiiihaaa?
Sedan tänker jag. Vem fan ropar egentligen Yiiiihaaa efter någon man åker förbi?
Inte kan de väl på allvar menat det som raggningstjoande?

Jag var jättejättejättekissenödig. Det var blåsigt och kallt. Vi var nära porten och snart skulle jag kasta mig uppför trapporna, men vänta lite bara - måste fota tulpanen först. Hoppandes på ena foten och med andra benet lindat runt det första.
Och såhär blev det.
Inte illa pinkat.

(Oj. Där blev det skoj.)

Min solbränna förvandlas. Idag är den blåstäckt och med en lätt stekyta.
Det gör ont och jag är rädd för vad ljuset därute kan göra för att förvärra det hela.
Det är en mycket nedslående känsla att inte vilja synas. Att vilja gömma sitt ansikte. Att inte möta folks blickar. Dåligt självförtroende och kass kroppskänsla, visst. Sånt dras man med för jämnan. Men aldrig tidigare en ovilja att visa mitt ansikte. Ovant för mig och lite ledsamt.
Får en att tänka lite. Om någon vecka är mitt ansikte förhoppningsvis återställt och jag kommer modigt möta andras blickar igen. Men vad löjligt det är egentligen. Jag, som alltid är så noggrann, som brukar smörja in mig redan i april, som inte brukar lämna solhatten hemma vid strålande väder, jag har bränt mitt nylle och får nu skämmas för det.
Skämmas inför mig själv i alla fall.

Lite uppmuntrande är då den lilla flickan som passerar mig och avundsvärt viskar till sin pappa Titta! En Cowboy! om min förklädnad. Och det är nog bara jag som väljer att klä mig i färgstarkt blått, från strumpbyxor och hela vägen upp till hatten, med avsikten att vara osynlig.
Som en modern och korkad version av Plupp ser jag ut idag. Minus det stora leendet.

FAN HELLER! Solsmockad är ordet som jag myntar idag. Det gör så oooooont!! Ni ser ju själva hur svårt jag har att samla mina anletsdrag. Det där ska föreställa ett leende, bara så ni vet.
Och frisyren, vad sjutton har hänt med den sabla frisyren? Suck en sån dag.

Detta är rubbat. Och fantastiskt. Och en hel drös med superlativ i alla former. Lite äckligt också (Ha tålamod, det galna kommer en liten bit in i klippet).
Jag undrar om flickorna hade nytta av detta i sina vanliga liv. Underlätta vardagen liksom.

Mitt födelsedagskort till David. Ni förstår väl att han blev glad!? En sån trevlig surfkille med stora leendet och tighta badbyxorna. Man kan inte bli annat än lycklig.

Vill också påpeka att detta är inhandlat på X-pricebutiken på Vårväderstorget. Där har de allt. Pennor som det står Säkerhetsnål på. Mariakex - originalet. Stora ramar med skepp och sjöjungfrur på. Bara för att ge några exempel.

På min väg in till stan gick jag bakom den här mannen som tycktes njuta i fulla drag av den nyanlända våren. Kappan i vinden och händerna nöjt bakom ryggen. Tummarna till och med mös, gned sig mot varandra och riktigt gnuggade in vårluften i huden.

Mina bara fötter på svalt balkonggolv. De längtar, precis som resten av Lotta, tills de får promenera på solvärmd asfalt och känna havslena stenar under fotvalven. Det är inte långt kvar nu.

Testade nåt nytt.
Har tänkt länge att hårsmycken är underskattat. Och tänk er såna där tjusiga smycken man hade i pannan på 1920-talet! Varför har inte de blivit mode sen dess? Allt annat kommer ju tillbaka efter typ tjugo, trettio år, varför inte pannsmyckena? Det övergår faktiskt mitt förnuft.
Tyvärr har jag världens minsta panna så det finns liksom ingen yta för några smycken.
Men jag tänkte kanske skapa nåt smycke för er högpannade människor därute. Skulle ni gilla det? Behöver modeller med vackra pannor för framtida photo shoot. Ni med höga pannor i min närhet kan ju känna sig varnade nu...
Panna, panna, panna. Finns det några synonymer för panna? Överhuvud? Plattplats? Ljusreflektionsyta?

Solen på min balkong förresten. Herre jävlar. Den är fantastisk! Hur är solen på alla andra balkonger i världen? Berätta!

Ett tåg utan plats för resväskor. Vad är det?
Ett tåg där man blir inmurad av eget och annans bagage utan någon möjlighet till flykt. Med en blåsa som visste redan från början att det skulle bli jobbigt.
Man kunde låtsas att vi byggt en borg. Ett skydd mot omvärlden. Man kunde avskärma sig i sin vrå. Bygga koja med varandras ägodelar. Och knipa.