Tjugofyra timmars arbete framför mig. Om nån timme. Jag tar en kopp te till. Eller är det kanske dags för dagens första kopp kaffe?
Min kopp lämnar inte min hand många minuter. Den är alltid nära mig; som en förlängning av kroppen. Jag förstår rökare som när de slutat röka känner att de saknar den delen av sin kropp. Som om man mist en lem. Amputerat en del av sin arm och känner fantomsmärta.
Nu har jag inte tid att skriva mer. Kaffet väntar, och jag dyker återigen ner bakom koppens rand.

Morgnar på tågstationer. Det är nåt visst.
Ofta tänker jag att jag ska stiga upp i arla fucking morgonstund och åka till Centralstationen och gå runt där och fota.
Men det är den där svordomen mellan arla och morgonstund som gör att det aldrig blir av. Jag vill inte vara vaken då, hur vackert ljuset än är.

Förresten så har jag hittat ett jobb på platsbanken som passar mig så vansinnigt bra. Jag är lite överraskad av mitt plötsliga självförtroende, men det känns verkligen som att det är mig de söker. Jag ska givetvis söka. Ja jävlar.

Två svordomar i ett inlägg. Jag ber inte om ursäkt.
Min självkänsla är alldeles för bra idag för att jag ska se det som min skyldighet att be om er förlåtelse.
Ha! Är det såhär det känns att lita på sin förmåga?

Idag fick jag se mitt livs första giraff. Och lejon. Och tiger. Och järv. Och en hel hög med andra fina djur. Vi var på Borås djurpark med jobbet. Sån lyx! att få gå in gratis som ledsagare, och bara grejen att få åka på sådana här utflykter som jag aldrig skulle gjort annars.
Tog givetvis med mig kameran. Och det var min dag idag för jäklar vad många bra bilder det blev! Jag vill inte dränka er i djurbilder, men några får ni allt stå ut med! Och visst blev de fina!?

Ljuset är underbart när jag går hem från journattarbete. Innan jag går från jobbet tänker jag alltid att jag ska störtdyka ner i sängen det första jag gör och sova igen lite timmar. Det är liksom en omöjlighet att sova ordentligt när man befinner sig på jobbet.
Men sen, när jag har promenerat genom skog med morgonljus silat genom skira blad, då är jag plötsligt pigg.
Då väntar jag i alla fall några timmar innan jag somnar om. Fast i soffan istället för i sängen...

Kvällsfika vid hamninlopppet. Brända popcorn och orange saft.
Ett behagligt arbetspass får man säga.

Det vita fluffet av blommor på den lilla ojämna gräsplätten nedanför mitt jobb

blev idag bortblåst av en elak typ.
Det är ju som sommarens version av Grinchens som stjäl julen. Byggarbetaren som stjäl sommarens alla blommor. Kanske är det hans fel att det bara regnar hela tiden också...

I helgen upplevde jag stark samhörighet med andra människor under två olika tillfällen.
Första gången var i lördags.
En av mina kolleger hade köpt med sig ostkaka till jobbet. Frödinge ostkaka. Hon frågade om vi andra två ville smaka lite småländsk efterrätt. Då insåg vi att vi alla var smålänningar inflyttade i Göteborg. Det var ju fint. Medan vi åt säger kollegan att när hon var liten brukade de alltid köpa Vrigstads ostkaka. Då utbrast vi andra unisont: Ja, Vrigstads är ju den riktiga äkta ostkakan!
Vi tittade på varandra, alla tre, och upplevde sann samhörighet. Ingen, utom en äkta smålänning, skulle kunna förstå vad vi kände då.

Den andra gången var igår.
En annan kollega hade blivit frågad hur många cigaretter hon rökte om dagen. Hon hade skrattande sagt att hon röker ju inte! Hon har rent av aldrig ens smakat på en cigarett.
Jag blev helt paff. Inte jag heller!, säger jag, för det är precis så det är. Jag har aldrig någonsin haft en cigarett mot mina läppar och jag tänker aldrig någonsin ha det heller.
Vi såg på varandra och log. Samhörighet.
Hon och jag delade något stort. Ingen av oss hade tidigare träffat någon som aldrig rökt en cigarett i sitt liv.
Det var ett fint ögonblick.

En annan spännande sak: Jag har flätor idag. Två stycken. Långa som fan. På var sin sida av huvudet. Säg, när hade jag det senast?
Sketalängesen!

Det är lördag för alla andra utom mig. Jag har typ torsdag idag.
Nu dyker jag iväg till jobbet med Donovan i öronen och lätta steg. Nya sandaler i ryggsäcken och fotriktiga skor på fötterna. Det blir nog sushi till middag idag. Det är stor risk för det.
Det var ju hela 6 dagar sedan liksom!

Fick en beställning på två blingfittor. På sena kvällen när jobbet gått över i journatt kan man behöva ha nåt att pyssla med. Packar ned det viktigaste i ryggsäcken innan jag drar till jobbet och sen fastnar man framför nåt halvtaskigt teveprogram med fingrarna fullt sysselsatta.
Färdigt resultat på bilden. Tillsammans med "reseburken" med pärlor, mina tänger och en nästintill tom rulle koppartråd.

Han var glad att se mig. Ville smaka på min kamera. Fick han junte.

Igår steg jag upp före de andra i lägenheten. Det betyder att resten av husets lägenhetsinnehavare redan var uppe. För de är pensionärer.
Jag promenerade i solsken till affären.
Såg flera vårtecken:
En vante som tappats och placerats högt så den syns för vanteslös människa.
Farbröder utan halsduk med översta jackknappen uppknäppt.Det största av alla vårtecken.
Men jag såg inga snödroppar.
Jag handlade saker som kan förvandlas till pannkakor, och jag log mot solen.
Efter pannkaksfrukost med David och tillfälliga sambon var jag tvungen att gå till jobbet för tjugofyratimmarspass.
När det var dags att gå hem från jobbet idag var jag helt slut.
Vissa dagar alltså.
Så fort något händer ska det hända fyra saker till samtidigt. Just när det börjat ordna sig slänger tv 3s Blåsningen-team in en ny grej som får allt att bli jobbigt igen.
Fast det var inte Blåsningen-teamet. Det var bara en sån där dag.
Så trött att om någon slagit mig i huvudet med ett basebollträ hade jag nog inte märkt nåt. Och med nåt kliigt i halsen som irriterar såväl svalg som sinne. Är det en evighetsförkylning på gång?
Ja, det är ju en SÅN dag.

Min arbetsplats. Ljust, vitt och under arbete. Ni vet vattenläckan som kom och störde mitt i natten. Den ställde till med mer än bara att rubba min skönhetssömn.
Det är en spökstad. Nä, en spöklägenhet får man nog säga. Så liten är ingen stad. Vad jag vet.
Att passera därigenom känns som att göra intrång i spökenas nya lya.
Ungefär.
Och jag syns ju så tydligt i mina färgglada kläder.

Tofu snörar på kängorna. Dags för en öl ute på lokal. Morgondagen innebär tidig uppgång och jobb, men det är ju då. Inte nu.
Fast nu är då. Fast, eh, ja. Det där med tid.

Det är väl inget konstigt med att sova jour på jobbet och bli väckt kl fem och få veta att lägenheten ovanför personallägenheten är översvämmad?
Och att dra på sig klänningen ovanpå nattlinnet och kliva in i en annan värld, en annan plats, en dimmig bergstopp, en turkisk ångbastu med vatten från heta källor som bränner ens fötter när man korsar 15 kvadratmeter vardagsrumssjö?

Det konstiga är hur driftig och lugn man kan vara klockan fem när man ser vattnet rinna längs med innerväggarna två våningar nedanför, i en gruppbostad där man inte kan svara på frågan från brandmän om var skåpet för husets vattenreglering finns.

Och hur fasansfullt trött man är 6 timmar senare när man inser att man faktiskt jobbat nästan en hel arbetsdag innan alla andra i huset vaknat.

Glömde paraplyet. Håret var redan blött efter dusch så det gjorde inte så mycket. Blev bara ännu blötare. Var ute i sista minuten. Varje meter räknas. Även de metrarna som ligger under vatten på en grusplan.
Vattenfyllda fåror från moppeungdomen av idag. Mönstrad mark. Inte av fotbollsskor. Inte av springande fötter.
Av mopedhjul och regndroppar.

Hade journatt på jobbet och slutade passet klockan nio i morse. En buss in till stan och så satt jag på franska bageriet och åt frukost och bläddrade i modemagasin. Fint det.
När personalen började spela en julskiva med inledningslåt So this is christmas kände jag att det var dags att gå. För det är det fan inte än! Jul, alltså.
Det är oktober och hösten mår alldeles utmärkt! Det märks när solen får de gula löven att lysa som guld. Det märks när man sparkar omkring i löv som knastrar på ett fantastiskt krispigt vis. Och det märks på luften.
Jag gick från fiket med shopping i sinnet. Om vi inte ska till Köpenhamn längre så har jag pengar över som ju inte kan ligga oanvända bara sådär!
För en gångs skull hittade jag massor jag ville ha. Så mycket fint!
Bland annat en ovanligt galen 80-talskavaj. Vit med svarta prickar. Fantastisk. Second hand givetvis; en sådan kavaj måste man vara ensam om - där accepterar jag inga masstillverkningar.

Om ni ber snällt så kanske jag visar den här imorgon. (Snälla, be snällt...)

Idag har jag fått lära mig ALLT om synapser. Man måste ta hand om dem, ge dem stimulans var dag, roa dem och låta dem hitta nya vägar.
Jag har också dansat salsa, lyssnat på musik från Kap Verde, sjungit i kör för hälsans skull och fått skratta åt roliga filmklipp. Allt detta på betald arbetstid. Sen åkte jag till vanliga jobbet och arbetade till sena kvällen.
Stegmätaren visar en bit över tiotusen steg och om min kanin hade levt omöjligt länge hade han fyllt arton idag. Lille Ninen. Körkortsmyndig!

Fick stanna och plocka upp kameran när jag såg klotterbekämparna i arbete. För inte visste jag att det såg så snyggt ut. Som rök, fast vatten.

Uppslukad av hårt arbete och vind. Tagen med storm. Allt sånt på en gång.

Eriksberg visar upp en helt ny sida av Hisingen. En nybyggd, välplanerad, in i minsta detalj uttänkt del av Hisingen. Normalt sett anser jag alltid att arkitektur var bättre förr. Här svajar jag dock lite i min åsikt. Jag skulle inte vilja bo här själv men miljön är spännande. Och på väg till och från mitt nya jobb ser jag mig fascinerat omkring. Jag säger alltså Hurra för Hisingen! idag igen.

Kvalitetspaus i arbetet. Hisingen är en bra plats.

Gatlampans sken och balkongens räcke avslöjar tiden. Likt ett solur om natten. Ett månur utan måne. Snart somnar jag i ett rum som varken är mitt eller ditt. Journatt på ett nytt jobb. Sova enligt schema. Sova duktigt. Ska jag göra nu.

Typ här jobbar jag. Fast ändå inte. Därav typ.

Idag städade vi i skåpen på jobbet igen.
Hittade lådor med gamla kommunikationskort i. Det är bilder av saker som man använder i vardagen, till exempel byxor, glasögon, kniv och gaffel etc, som fungerar som en del i kommunikationen för personer med funktionshinder.
Nutidens bilder är extremt tydliga; svart bakgrund, vita föremål med så få detaljer som möjligt ska göra det tydligt och enkelt.
Så verkar de inte ha resonerat på 70-talet.
För kolla bara in bilden på byxorna ovan!
Jag vet inte om jag någonsin har sett några sådana byxor. Jag vet inte heller om jag skulle förstå att det var just Byxor över lag, som kortet betyder, eller om jag måste klä på mig just ett par sådana här byxor.

Roligt är det i alla fall, och jag undrar hur folk om 30 år kommer se på vår tids kommunikationskort.