Nä, inte höst än. Men nu är det nära! Indian- och sensommar är njutbart också. (och sensommar innebär Lotta Lostens sensommarrea. Inte långt kvar nu... Håll utkik på söndag.)

Tisdagsunderhållning på tal om ingenting: Vem vill inte ha ett Celestial soul portrait?
Ehum.

När jag tittar på den här bilden, som jag tog på Systern häromdagen, spelas det musik i mitt huvud. Sån där musik som är besläktad med hissmusik, ni vet. Nåt plinketiplonkigt, lagom soft och onödigt. Jag vet inte om jag någonsin har hört sån musik i mataffärer på riktigt, men i film har jag hört det. Amerikansk film har hjärntvättat mig att sammankoppla mataffärer med långa rulltrappor och hissmusik.
Jag vet inte om jag känner mig helt tillfreds med detta.

Hemkommen från Stockholm men fortfarande semestrande. Och här får ni alla ett vykort från mig i er imaginära brevlåda.
Såhär lyder texten på baksidan:

Hej mina fina läsare!
Jag är på semester och har det toppen! Det har regnat mycket, men nu skiner solen igen.
Jag har cyklat tandemcykel. Det var svårt. I förrgår var jag i ett cirkuskollektiv men jag såg inte en endaste clown. Men jag såg ett rådjur! Hoppas ni har det bra. Det har jag. Kram från Lotta

Jag måste säga det. Jag är sjukt nöjd med de här bilderna. Sjukt. Årets bild? Visst?

Ps: På rutan där människorna står satt det en skylt med texten Visa hänsyn. Knacka inte på rutan. Det stressar djuren. Dumma människor.

Det enda som skilde dem åt var de skrubbade knäna på den ena flickan. Det kanske säger mer om deras personligheter än något annat. För vem kan hindra två personer från att vara egna individer?
Inte ens om man sätter upp deras hår i exakt likadana frisyrer med precis samma sorts hårklämmor placerade på millimetern rätt .
Deras identiteter vill ut. Genom ett litet hål i strumpyxorna.

Minns ni att jag för ett tag sedan nämnde en lavendelblå tröja som försvunnit spårlöst? Minns ni hur jag beklagade mig över detta?
Saken är den att jag har letat i flera månader. Sedan januari, februari någon gång. Jag letade verkligen överallt. I varenda liten vrå. Hos mig själv, hos David, hos mina föräldrar, på jobbet. Vissa dagar letade jag praktiskt taget dygnet runt. Min blick sökte efter skrymslen som jag kanske hade missat. Bakom tvättmaskinen på jobbet, Bakom bokhyllan i sovrummet, i Davids skafferi.
Den fanns ingenstans och jag gav till slut upp hoppet om att någonsin få återse den. Jag tänkte att jag har ju ändå fotografier på den och jag får njuta av minnet hur snygg jag var i den.

Så igår.
Jag skulle tvätta alla stugluktande kläder från semestern och letade upp all smutstvätt jag kunde hitta. Rotade i resväskan och öppnade de där små facken där jag brukar slänga in smutsiga kläder i. Hittade ett nytt fack. Öppnade det också. Och drog fram den jädra lavendelblå tröjan!
Givetvis blev jag hur glad som helst. Jag skrek högt Det var som själva fan! Så skrek jag.

Sedan kom jag på. Den tröjan låg där hela Österlensemestern. Och den fanns där under resan till Prag i april.
Jag tror jag blir galen!
Den har legat där! På varenda jäkla resa jag gjort sedan i julas! Den har hånskrattat åt mig när jag rullat iväg med den bister över att inte kunna packa ner min fina lavendelblå tröja!
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tror jag gör både och. Ja, tack.

Gick till stan som vore det 1967.
Förkyldögon. Samma ögon som jag hade på fotona från när jag var typ 5 år och en fotograf kom på besök i den lilla gula villan som var mitt dagis.
Vi gick in till stan över bron idag. Det var inte meningen, ni ser ju att jag har sandaler och inte promenadskor på fötterna, men det hade skett en stor olycka och all trafik var avstängd. Det var märkligt tyst. Det är först när trafiken står still som man inser hur många ljud det brukar vara däruppe.
Efter några svettiga timmar på stan hade spårvagnarna börjat rulla igen och vi åkte hemåt.
Vagnen var full så vi fick stå i mitten, där vagnen har ett dragspel. Det är inte helt lätt att balansera på den där snurrplattan, och precis när jag sa det högt började jag vingla. För att inte ramla rätt in i väggen krängde jag till och råkade hamna på en kvinna som satt på sätet bakom.
Hon blev skitförbannad. Svor en massa. Jag bad om ursäkt. Hon fortsatte muttra och ge mig hatiska blickar. Då blev jag irriterad. Sa Trodde du jag gjorde det med meningen eller?
Hon bara blängde. David påpekade att hon hade hörlurar på sig och förmodligen inte hörde vad jag sa. Hon fortsatte stirra på mig som om jag var djävulens avkomma. Ignorant och elak var hon.
Vi flyttade på oss en bit längre in i gången.

Sen sa David att han läst en studie som säger att folk blir argare och begår fler mord om det är väldigt varmt ute...

Någon uppskattade inte sitthöjden som var.
Man måste tänka på ergonomin!
Tur att det finns människor som tar tag i saker som behöver förändras.
Var skulle vi vara utan dem?!

Det har varit bröllop idag. Visste ni det? Höhöhö...
Jag hade planerat att ignorera allt vad kungabröllop heter men en otäck migränattack förpassade mig till soffan och då blev det som så att jag såg en del av spektaklet. Och tänk, jag blev lite rörd också! Det betyder visserligen inte mycket när det gäller mig, mitt lättrörda skrälle.

Vykortet ovan med pappa Kungen, lilla Vickan och ståtliga pållen är mitt bidrag till dagens bröllopsyra.
Längre än så vill jag inte sträcka mig för även om kärleken är vacker och det är fantastiskt hur kungafamiljen så fint bevarar svensk historia i allt vad tiaror, slöjor, mattor och porslin heter, så är jag inte det minsta förtjust i kungahuset som institution. Människor är människor och bör inte uppdelas i Hovet och Folket. Tänk att inte vara en del av folket? Det är ju en skitäcklig tanke!
Och nu får väl Prins Daniel inte vara med och rösta längre? Ha ha! Där fick du, Daniel!


(Nu ska jag fortsätta vårda mitt arma huvud och förhoppningsvis få sova en prinsesslik sömn.)

Vi gick in till stan. Fick gå om många hårdrockare och smårockare. De går himla långsamt, de där.
Jag köpte svenska jordgubbar för ockerpriser som jag hade med in i biomörkret. Såg A-team. Bara för att. Spännande moral. En av snubbarna odlar ett samvete och vill aldrig mer mörda, men det kommer han givetvis ur lagom till slutet. Till de andra grabbarnas jubel och glädje.
För våld är bra, det har Gandhi sagt.

Lagade indiskt till finbesöket. Idag blev det Paneer tikka masala.
Fantastiskt gott, om man bortser från riset då. Jag är verkligen helt värdelös på att göra ris. Det blir alltid gröt av det. Hur noga jag än är med att skölja innan och allt vad det nu står på paketen att man ska göra. Spelar ingen roll hur jag gör, ris blir ALLTID äckligt när det är jag som lagar det. Funderar allvarligt på att hädanefter sluta försöka och istället gå till indiska restaurangen och köpa med mig ris hem därifrån.
För jag är ett hopplöst fall, och hopplöst betyder att det är omöjligt så varför ens försöka liksom?

Spelevinken David Sandberg har varit i farten igen.
När jag precis skulle till att promenera hem från jobbet igår dök detta mmset upp.
Det där är min byrålåda och mina nytvättade kläder.
I sitt tvättsorterande hade David fått tråkigt och behövde underhålla sig lite. Han menar att byrån kräktes upp alla mina kläder på golvet. Jag tror han hittar på.
Inte kan väl byråer kräkas?

När jag kom hem var kläderna väl nedstoppade och munnen, jag menar lådan, var ordentligt stängd.

Man kan ju undra vad David har för sig när jag inte är hemma, som han väljer att inte skickar bilder på...

Klockan 11.30 en solig dag i juni bör man inte gå ner till Sushi Eriksberg för att "lite snabbt" hämta med sig en låda sushi.

Det vita fluffet av blommor på den lilla ojämna gräsplätten nedanför mitt jobb

blev idag bortblåst av en elak typ.
Det är ju som sommarens version av Grinchens som stjäl julen. Byggarbetaren som stjäl sommarens alla blommor. Kanske är det hans fel att det bara regnar hela tiden också...

Det är ju rojalistfeber i Sverige nu. Jag hakar givetvis på trenden.
I högen bland mina vykort, kategorin roliga sådana, har jag ett gäng kort föreställande kungafamiljen.

Så i denna, minst sagt, galna kungafamiljshysterin bidrar jag till vansinnet med Veckans vykort - Bröllopsspecial!
Pappa Kungen har rufsigt hår, uppknäppt skjorta och ingen vigselring på fingret. Silvia har en fantastiskt fin klänning som jag hemskt gärna skulle vilja ha. Och Vickan har en trulig min.

Vandrade genom stan, proppmätt på indiskt och färdig att stupa i säng efter ett dygn på jobbet. Passerar en liten verkstad. Jag kikar in i förhoppning att se skinnbitar, lödverktyg, tänger och sånt. Nästan känna doften av metallspån genom fönstret.
Möts istället av bebisar i cellofan.
Kan inte komma på något mer makabert än detta, tror jag. Eller, det skulle vara om det var RIKTIGA bebisar i cellofan då...

Ibland undrar jag verkligen hur min hjärna tänker!
Jobbade natten och skulle åka därifrån till stan för att lämna in mina smycken i en butik (Ni undrar vilken? Håll ut, jag avslöjar snart). Hade mailat dem igår och sagt vilken tid jag skulle komma och att jag skulle skicka foton på smyckena imorgon, så att de kan lägga upp dem i webshoppen. Visst, det låter ju bra.
Förutom att jag glömt fota smyckena då.
Hur sjutton hade jag tänkt ta kort på mina smycken efter att jag lämnat in dem?
Oj oj, småpanik, hur gör jag NU?!
Kollade kameran. Givetvis var batteriet slut.
Fick ytterligare en gnutta panik.
Kom på att jag ju har en mobil med en hejdundrande fin kamera i. Kom på att jag ju jobbar precis vid hamninloppet vid Eriksberg. Kom på att vad kan egentligen vara härligare än en photoshoot kl 08:30 en tisdagsmorgon?
Så fick det bli.
En fransk frukost senare gick jag lugnt och sansat till d.n.a och lämnade in mina smycken, som avtalat.
Så om ni vill kan ni kika in i deras finfina butik och köpa mina smycken.

(start Skryt: Nu har jag ett sånt där lyckligt och stolt ögonblick igen. Yaaaayy! d.n.a är ju toppenfint ju! Och de vill ha miiiina smycken där! Whoooop! Åååååh! :slut Skryt)

Passerade Hemvärnet som stod placerade utanför Storan idag för att fira sin 70åriga födelsedag. De hade med sig alla sina leksaker i form av maskeradutstyrsel och vapen. Uppe på ett militärfordon satt två män och siktade glatt med sitt gevär mot folk som stod nedanför och fotograferade dem.
Jag mådde illa. Det är ju obehagligt!
Ett vapen är för mig aldrig nåt som kan vara roligt, det är bara skrämmande och jag vill inte bli siktad på när jag är ute och lördagsstrosar. Inte ens om det är av Hemvärnet som firar födelsedag genom att dela ut svarta ballonger till förbipasserande!

Så där gör man väl ändå inte!?
Håll dig till Containrar där fattiga barn inte blir utan kläder för att du hittar saker! Som den här killen, han har fattat grejen.

Men tack ändå, du var rolig att fotografera. Det tyckte tanten som gick förbi också. Hon log mot mig. Så du gjorde faktiskt att jag fick ett leende från en främling idag. Och för det får jag tacka dig.

Lotta: Åh, vad grönt och fint det är ute idag!
David: Det är för att det regnat som det ser grönare ut.
Lotta: Ja, men det har blivit mycket grönare och mer löv idag.
David: Jo, men det är för att allt är blött som det ser ut så. Det är ett vanligt filmknep att hälla vatten på omgivningarna för att få färgerna att bli skarpare.
Lotta: Ja ja, men det är ÄNDÅ grönare idag än det var igår.
David: Mmmm, men det är ÄNDÅ blötare idag än det var igår.

Och så håller vi på tills vi kommer på att vi har rätt båda två.

Jag promenerar till jobbet. En bil kommer åkande mot mig. När den passerar hänger en kille ut genom fönstret och han ropar efter mig. Han ropar: Yiiiihaaaaa!!!
Va? Oj! ser jag ut som en häst!? tänker jag förfärat och handen flyger generat upp mot håret. Är det hästsvansen som gör det?
Eller såg de mina kassar och tänkte på en packåsna? Åsnor säger väl också Yiiiihaaa?
Sedan tänker jag. Vem fan ropar egentligen Yiiiihaaa efter någon man åker förbi?
Inte kan de väl på allvar menat det som raggningstjoande?

Jag var jättejättejättekissenödig. Det var blåsigt och kallt. Vi var nära porten och snart skulle jag kasta mig uppför trapporna, men vänta lite bara - måste fota tulpanen först. Hoppandes på ena foten och med andra benet lindat runt det första.
Och såhär blev det.
Inte illa pinkat.

(Oj. Där blev det skoj.)

Det räcker inte med EN, här behövs tre olika sorters taggtråd för att hålla folk borta.

Får Pragvibbar i Mölndal. Det slitna får finnas kvar. Dock ständigt beklätt med taggtråd. Det nedgångna får ICKE petas på.

Taggtråd. Till för att hålla folk borta.
Själv har jag alltid tyckt det ser ut som girlander med små stjärnor på.

Jag har fredag idag. Vad har ni för dag? En helt vanlig onsdag säger ni?
-Na nana naana sjunger jag på äkta retistickemanér.

Min solbränna förvandlas. Idag är den blåstäckt och med en lätt stekyta.
Det gör ont och jag är rädd för vad ljuset därute kan göra för att förvärra det hela.
Det är en mycket nedslående känsla att inte vilja synas. Att vilja gömma sitt ansikte. Att inte möta folks blickar. Dåligt självförtroende och kass kroppskänsla, visst. Sånt dras man med för jämnan. Men aldrig tidigare en ovilja att visa mitt ansikte. Ovant för mig och lite ledsamt.
Får en att tänka lite. Om någon vecka är mitt ansikte förhoppningsvis återställt och jag kommer modigt möta andras blickar igen. Men vad löjligt det är egentligen. Jag, som alltid är så noggrann, som brukar smörja in mig redan i april, som inte brukar lämna solhatten hemma vid strålande väder, jag har bränt mitt nylle och får nu skämmas för det.
Skämmas inför mig själv i alla fall.

Lite uppmuntrande är då den lilla flickan som passerar mig och avundsvärt viskar till sin pappa Titta! En Cowboy! om min förklädnad. Och det är nog bara jag som väljer att klä mig i färgstarkt blått, från strumpbyxor och hela vägen upp till hatten, med avsikten att vara osynlig.
Som en modern och korkad version av Plupp ser jag ut idag. Minus det stora leendet.

FAN HELLER! Solsmockad är ordet som jag myntar idag. Det gör så oooooont!! Ni ser ju själva hur svårt jag har att samla mina anletsdrag. Det där ska föreställa ett leende, bara så ni vet.
Och frisyren, vad sjutton har hänt med den sabla frisyren? Suck en sån dag.

I natt drömde jag att jag var med i en pjäs som hade blivit utvald av något slags Europaråd att visas för högt uppsatta personer inom politik och kultur. Pjäsen skulle spelas upp i Domkyrkan i Stockholm som en avslutning på ett stort evenemang som hållits i huvudstaden en längre tid.
Till det intressanta hör att min motspelare i detta dramatiska stycke var ingen mindre än Chris Rock och scenen vi skulle spela upp var en mycket allvarlig kärleksscen.
I min roll ingick det både tårar, skrik och passion. Chris Rock, som ju vanligtvis ägnar sig åt mer komiska roller, var överraskande duktig och vi såg båda fram emot detta mycket.
Jag var givetvis väldigt nervös inför uppträdandet och hade hört att både Gudrun Schyman och Kerstin Dellert (!!??) skulle sitta i publiken. Precis innan vi skulle upp på scen berättade någon för mig att Ja, och Kungafamiljen har anlänt nu och har placerat sig på första bänkraden. Jag blev kissnödig av nervositet men det var bara att hålla sig och gå ut och göra sitt bästa. Publiken var lyrisk över vårt framträdande. Det här var stor konst, fick vi veta. Aldrig förr hade de sett något så vackert, trovärdigt och överväldigande.

Jag förstod att mitt genombrott hade kommit.

Sedan flera år tillbaka lider jag av kroniska nässelutslag. Det uttrycker sig så att vid extrem värme eller kyla, vid stress eller allergi får jag nässelutslag. Speciellt på ställen där jag kliat mig eller om jag haft kläder som sitter åt för mycket eller har såna där irriterande sömmar eller lappar. Just nu är jag allergisk till tusen för nåt jädrans pollen därute och därför blir det såhär när jag provat ett gäng solbrillor där bågarna glidit över kinden på väg mot örat.
Snyggt. Himla snyggt.
David tar givetvis tillfället i akt och fotograferar eländet för att skicka till sin bror, Allergikern, med meddelandet Du kan ju vara glad att du inte lider av det här också.
Kul att mitt lidande kan vara till glädje för andra. Verkligen lajban.

Nä, det ska fanimej inte vara kul att vistas i naturen! Det är blodigt allvar det här. Allemansrätten är ett tungt ok att bära.
Glöm inte det.
För bövelen.

En mycket gammal man skulle ta spårvagnen över bron.
Han frågade en ung kvinna om vagnen han satt på var rätt vagn. Han tyckte det kändes underligt att behöva fråga om vägen när han vuxit upp på denna platsen för många herrans år sen. Den unga kvinnan svarade kort och lite lagom trevligt. Inte mer än vad som behövs. Jag tänkte att jag gärna hade suttit bredvid den gamle mannen och hört honom berätta om fiken som funnits förr där det spelades musik för jämnan. Nu hörde jag bara fragment som inte var menade för mig, utan för tjejen med öron som helst ville ha tyst omkring sig.
En man steg på när en annan steg av. Jag såg honom inte eftersom ryggen inte har några ögon. Med de som satt framför mig hojtade på den nypåstigne. De kände honom. De var ett par med en nyfödd i vagn. Mannen som klev på var en väldigt stor man. Han såg ut som världens bäste ultimate fighter, fick jag höra. Han skröt för pappa mamma och spädbarn hur han inte backade i onödan. Att han häromdagen hamnat i en hederlig gammal fight med fyra idioter på stan. Han har inte mycket till övers för knivar och vapen, men ett härligt bråk, det backar man som sagt inte ifrån.
Sedan går de över till att prata om hans nyfödda flicka som väntar därhemma. Och hans fru. Nä, de ska inte ha några fler barn nu. Men de bor kvar på samma ställe som innan. Jodå.
En hållplats senare svänger dörrarna upp och en annan sorts gangster stiger på. En med ett farligt skägg. Ingen på vagnen känner honom. Han är en ensam gangster. Men inte ensam på vagnen.
Jag ser mig omkring och känner det tydligt. Det är jag, en tant och en spårvagn fylld med gangsters.
Det är tisdag, soligt och stan luktar hästgödsel av ett alldeles särskilt askmoln.

Kl 07.00 dagen då magsjukan satte in. Vi var på väg till Karlsbron för fotograferande i arla morgonstund. Plötsligt möts vi av minst tio tjecker med lika många sopkvastar, frenetiskt sopande samma lilla yta. Jag fattar inte. Varför tar de inte varsin trottoar istället? Verkar jobbigt, måste vara många snubbelolyckor under ett arbetspass. De sa inget till varann. De bara sopade. Fort.

Prag är ett sammelsurium av kontraster. Fattar ni att jag inte gör annat än fotar, utbrister Åh, vad fint! vid varje sliten port, tjusig husfasad, blänkande knopp? Och alla hus som fått höra Här vill jag bo! De är många.
Sen har vi den mer obegripliga tjusningen i en bar i en limegrön låda vid sidan av högt trafikerad väg. Det gick in folk där! Omöjligt att förstå sig på. Vi väljer att gå på vackra caféer med utsikt, röda pelargoner och crème Brulee.

Världens sorgligaste campingplats.
Kolla bara in Gestapo-vakten som står vid det vita huset som jag förmodar är campingplatsens reception/möteslokal.
Att vara på semester i Slovenien och vilja skicka ett bevis till familj och vänner därhemma för att skryta om sin resa, och välja DETTA vykort.
Hjälp.
Inte ens granarna är ju fina.

Hittade en extremt greppvänlig morot i grönsaksdisken på Hemköp. Känns fel att äta upp den. Hör nu hur David skär den i små skivor ute i köket.
Vad ska man med en ergonomisk morot till? Den ser lite snuskig ut. Kanske därför David hackar sönder den nu.

Eddie Izzard är en galen man. Han bestämde sig för att springa 43 marathon på 51 dagar. Runt United Kingdom. Han har typ aldrig sprungit innan. Galet, it is.
Och roligt. För Eddie har svårt med koncentrationen. Hittar saker som intresserar honom, springer iväg och köper en glass, "Oh Ducks!", iväg till en damm och hej till en gubbe, och lyckas dessutom vara rolig även när han har vansinnigt ont i sin stackars kropp.
Själv ligger jag still i soffan och känner mig lite bättre idag, tror jag, men inte frisk nog att orka gå utanför dörren. David är i stan och lovade att passa på att köpa sushi till mig. Första dagen sedan i söndags som jag längtar efter mat. Det måste ju betyda nåt liksom.
Åh, Sushi.

Idag är nog en dag på bättringsväg.
Ett symptom har dykt upp. Ett som alltid infinner sig hos mig när jag är tokförkyld.
Jag vill äta knäckebröd med öronen.
Det kliar nåt så vansinnigt inne i huvudet, öronen, svalget. Någonstans därinne där man inte kan nå. Det hjälper inte att äta saker med munnen. Det funkar inte att klia med tops i öronen, så långt in får man inte, och kan man inte, peta!
Det slår ned som någon konstig instinkt. Ahaa!, säger hjärnan! Ett knäckebröd skulle råda bot på kliet! Ahaa!!
När det sedan går upp för mig, ungefär på samma vis som när man kommer på att det inte går att ringa David och berätta att batteriet i mobilen tagit slut och att jag inte kommer kunna ringa honom på ett tag, ja då blir det jobbigt. Då skriker jag rätt ut i luften:
JAG VILL ÄTA KNÄCKEBRÖD MED ÖRONEN!!

Sen har vi det här med allt snor. Men den delen ska jag bespara er tror jag.

I helgen satt jag lite otippat och såg repriser av tv-.programmet Stjärnkockarna. Oväntat intressant.
I slutet av tredje programmet händer dock något mer än lovligt galet.
En av jurymedlemmarna, Tom Sjöstedt, är besviken på Team Martina Haags middag och uttrycker sig som följer:
Jag har saknat något i er matlagning från första gången vi åt och nu har jag kommit på vad det är: ni är kvinnor och ni lagar väldigt feminin mat. Det är inte ert fel att ni är kvinnor, men alltså, det finns ingen styrka.

Ha Ha! Allvarligt!?

När sedan Aftonbladet ger honom en chans att be om ursäkt, vad svarar han då? He he. Jo:
– Hjärnan och munnen samarbetar inte alltid. Män och kvinnor lagar självklart lika bra mat. Vad jag ville få fram var att de är mammor, och när man lagar mat till barn hela tiden blir man rädd för att salta och smaksätta.

Och det ska vara hans URSÄKT!?
Ibland överträffar verkligheten sagornas mest puckade historier. Jag anar att Tom Sjöstedt kommer bli kvällspressens nya älskling.
Det lär hoppa fler grodor ur hans mun än ur Anna Ankas.

Jag tycker nog att jag tillhör nördgänget mer än de coola, men på Sci fi-mässan idag fick jag känna på hur det är att vara en av de häftiga.
Jag skämdes lite i kön när en nörd av rang kom gående mot mig iklädd Storm troopers-outfit. Han pekade med sitt vapen mot alla i kön och spatserade "hotfullt" fram och tillbaks. Så fort någon plockade fram sin kamera ställde sig nörden i nån tuff pose, och han verkade synnerligen nöjd med uppmärksamheten. Jag kunde inte titta på honom. Inte för att jag egentligen har nåt emot nördar, som jag sa innan så räknar jag mig själv som en av dem, men jag har svårt för när de blir på sånt allvar. Det känns inte som det får plats nån humor under den glänsande hårda plastkostymen.
Föräldrar knuffar fram sina barn med orden Ska du inte fråga Boba Fett om han vill ta ett kort tillsammans med dig. Och så utnyttjas varenda barn på mässan under 7 år för att pappa hemskt gärna vill ha ett kort på en nörd utklädd till någon karaktär från en gammal film som barnet inte ens har sett. En nörd som säkerligen har beställt dräkten på nätet för att sedan ett par gånger om året få användning för den när han åker land och rike runt och visar upp sig. Få vara den häftigaste av alla nördar.
Man kan inte se människan under plasten.
Förmodligen är han en grå och blyg kille som till vardags aldrig någonsin tar någon plats. Det här är hans chans. Hans chans att glänsa.

Darth Vader blir intervjuad av teve. Alla andra plastförsedda nördar armbågar sig fram. De vill också vara med. En av de få utklädda tjejerna får syn på mig när jag försöker smygfotografera henne. Hon lyfter sitt lasersvärd i krigspose. Då sänker jag kameran och vänder mig om. Jag vill inte ha några sådana bilder. Jag vill fota dem när de inte ser mig.
Jag är både imponerad och illa till mods av deras passionerade intresse.
Det är fint att se polisongprydda, halvfeta män spela medeltidsspel tillsammans med 7 åriga pojkar. De gillar samma saker. De fnissar på samma vis.
Det är charmigt. Men också underligt.

Vid ett bord sitter C-kändisarna. Framför Maud Adams är det kö. Men framför killen som har en liten roll i Twilightfilmen är det tomt. Tonårstjejerna har inte dykt upp än.
Men de kommer, var så säker. När vi lämnar mässan slingrar sig kön fortfarande lång utanför. Många nördar i stan idag.
Själv köpte jag två gamla SEGA 16-bitarsspel. Hittade Finn & Fiffi tidningar också.
Men jag har redan alla...

Suddig kärlek mellan två personer som är kusligt lika Agneta Fältskog och Björn Borg i sina mindre skarpa dagar.

Roligare att leva i det förgångna ibland. I alla fall om man drömmer om sommar och gröna blad och varma kvällar som aldrig tycks mörkna.
Fast även en drömmare som jag inser att man nog ändå måste städa ibland och inte fastna helt i dåtiden. Det kan exempelvis vara dags när stearinljuset omfamnats av spindelväv från flera släkten av spindlar.
Dagens tips: Använd bilden ovan som måttstock i ditt eget hem.

Alltså. Det här är så vansinnigt att det inte går att beskriva. Jag mår lite illa. Att inte ens behöva röra sig för att rätta till filten som kanat ner lite: hur fet måste man vara då för att tycka det är en god idé?
Samtidigt som det äcklar mig så måste jag skratta. Mycket. Och fundera på vilken frusna vänner i min omgivning som skulle vilja ha en sån i julklapp...

(lugn och fin, ni behöver inte oroa er)

När jag kommer hem efter att ha jobbat 24 timmar, är trött och lite grinig, och så har David köpt med sig en semla till mig. Gissa om jag blev glad då!
När jag kommer ner i tvättstugan, mätt på semla, och upptäcker att jag tvättat alla mina svarta kläder i 90 och inte 40 grader. Gissa om jag fick panik då!


(Det verkar ha gått bra. Lite konstigheter på vissa plagg, men min fina älsklingsklänning verkar hel, samma storlek som innan - och extremt ren.)

Det finns en positiv sak med förkylning tänker jag när jag snyter mig för femhundrafemtielfte gången idag och tittar ner på toalettpappret i min hand.
Det ger alltid resultat.
Jag gillar att göra saker som syns på pappret.

Ett av mina absoluta favoritvykort.
Är inte detta höjden av svenskhet?
Att känna ett starkt behov av att tacka för senast även efter ett trevligt telefonsamtal?
Vad ska komma härnäst?
Tack för trevligt sms!
Tack för trevlig twittrande!
Tack för trevlig vinkning från andra sidan gatan!

I morse när jag stod och skalade en kiwi formulerade jag en tanke om något som jag gått och grunnat över ett tag. Det finns ett uttryck som gör mig deppig varje gång jag hör det.
Man kan inte få allt här i världen.
Den som uttrycker sig så måste vara alldeles förfärligt bitter. Eller hur?
En människa som velat en massa saker som sedan av olika anledningar aldrig blivit av. En människa som nu har gjort det till sin livsuppgift att få folk omkring dem att sluta hoppas på goda ting. Sluta tro att man kan få det man önskar sig mest av allt.
Aldrig någonsin använder man orden här i världen efter något positivt. Tänk dig själv: Folk är så glada och generösa här i världen. Det låter ju inte som man menar det man säger! Istället för det tankarna till en bitter stackars själ som försöker vara elak och sarkastisk.
Det är väl inget fel i att säga att man inte kan få allt?
Vem tusan vill ha ALLT?
Svininfluensa? Dödliga sjukdomar? Brustet hjärta? Folk som hatar en? Äcklig mat? Ondska? Snöslask?
Vissa saker kan man vara utan här i världen.
Bittra svenska missunsamma uttryck som folk slänger ur sig i ett försök att mästra någon annan - det kan man definitivt klara sig utan!

NÄHÄ!? Och vad är inte hon då???

Suddade vykort med bibelcitat är så vansinnigt roliga. Undrar om Gud värvar så värst många medlemmar genom detta. Och i så fall kan man ju fundera på om dom medlemmarna verkligen är nåt att ha.

Ps. Jag samlar på gamla vykort. Vackra, fula, roliga, galna. Det lär ni bli varse om ni kikar in här lite titt som tätt, för från och med idag kan lottalosten.com erbjuda punkten Veckans Vykort. Grattis!:Ds

Öppnade mina ögon och såg ett bländande ljus genom nyckelhålet. En fin dag, hann jag tänka innan drömmen kom tillbaks. Den kom i små fragment. Jag mindes att jag vaknat mitt i den och skrattat. Och att jag funderat på om jag skulle orka sträcka mig efter mobilen bredvid mig för att skriva ner den. Jag mindes också att jag struntade i det. Vilket var synd.
För i natt drömde jag att jag bodde granne med Hitler. Han bodde på våningen under min och han var så jäkla efterhängsen. Han smög utanför min dörr och varje gång jag öppnade för att gå ut var han där och undrade om jag inte ville dricka te med honom någon kväll. Han gned sina tunna händer mot varandra och plirade lite läskigt mot mig. Jag var så trött på hans eviga tjat och obehagliga flirtande. Jag visste ju dessutom att han var känd för sin ondska, att han varit diktator och allt. Men som granne var han en riktig plåga.
Inte fan ville jag dricka te med Hitler!
Han var ju så himla mesig! Och dessutom var han skitful i den där mustaschen.

Jag gillar sånt här. Slitet och flagnande. Rostigt och inte plastigt och blankt. Det vackra i det åldrande. Fast inne i duschen? Njae, får jag väl lov att säga.

Jag har en finne på min kind.
Den heter av någon outgrundlig anledning Daniel Day-Lewis.

Funderingar över Lotta Lostens mentala hälsa och eventuella galenskaper kanske kan förklaras genom en titt på det här inlägget.

Frågor på det?

På en stadsbuss igår. En äldre kvinna stiger på. Hon har vackert grått hår i en kort frisyr. Hennes glasögon är klarröda och det är byxorna med. Hon har hållning som en trettioåring. En vältränad trettioåring. Hon är pigg och ser inte gammal ut annat än i frisyren. Kvinnan framför mig har blonderat hår och pälskappa. Det är allt jag kan se från platsen bakom när hon frågar kvinnan som just stigit på om hon vill ha hennes sittplats. Kvinnan med de röda glasögonen tackar nej. Hon ska bara åka några hållplatser.
Jag tänkte för mig själv att en så till synes frisk kvinna skulle jag aldrig erbjuda min plats till. Det vore ju att förolämpa henne, tänkte jag. Hon såg ju minst lika pigg ut som jag!
När hon sedan ska stiga av reser sig kvinnan med pälsen framför mig och ska också kliva av. Då ser jag hennes ansikte. Hon måste vara nästan lika gammal som den andra kvinnan. Mer smink, modernare, dyrare, kläder. Mån att se ungdomlig ut. Men GAMMAL.
DET är väl ett hån om något!
Jag tänker att om jag hade varit kvinnan med de röda glasögonen hade jag blivit förbannad. Vem tror hon att hon är liksom, lika skrynklig i ansiktet men hon anser sig tydligen vara piggare än jag?
Nåt sånt.
Funderar på det här emellanåt. Det händer att jag reser mig upp för äldre, men man får passa sig tycker jag. Kolla lite extra, läsa av tecknen.

På mitt jobb finns det två sorters små vita skålar som passar fint till yoghurten, glassen, oliverna. Det blir sällan några oliver på arbetstid men yoghurt blir det desto mer av.
De här skålarna är väldigt lika varandra. De rymmer ungefär lika mycket, de har samma färg och glasering.
Men jag kan bara äta ur en av dem.
Det är en liten skillnad i formen. På den ena svänger kanten lite utåt, på den andra är formen mjukt rundad inåt.
Det är den med utåtböjda kanter som jag inte klarar av.
Jag har svårt att sätta ord på varför, men den får mig att känna lite obehag faktiskt.
Jag skrattar ofta högt för mig själv när jag står där och ska plocka ned min frukostskål och får rysningar i kroppen när jag ser att jag fått tag på en av de läskiga skålarna. Jag vet ju hur rubbat det är.
Likadant med vissa kaffekoppar. Är de inte mjuka i formen går de fetbort, som man skulle sagt för typ 5 år sen.
Jag vet att många av er nu tänker Shit, den där Lotta Losten är ju galen. Och jo, det är jag. Men jag tror också att flera av er känner igen sig.
Alla har vi våra crazy idéer.
Min kollega till exempel är lite förälskad i brysselkål. David undviker att ha på sig en speciell tröja för att han tror att den ger honom otur. En kompis från folkhögskolan gick omvägar i frukt och grönsaksavdelningen för att han var rädd för bananer.
Folk är galna.

Och nu vill jag veta era galenskaper!
Vad har ni för rent puckade saker för er? Berätta, berätta!
Tillsammans är vi oslagbara!

På 16-bussen mot Eriksberg. Ett gäng fjortistjejer i högljudd diskussion.
Den ena till den andra:
Du sa ju att du skulle komma till mig klockan tolv!
Den andra i försvarsläge:
Ja, men jag tog ju bussen tjugo över tolv!
Den första igen, ännu mer upprörd:
Ja, men du sa ju att du skulle komma till mig klockan tolv!!
Den andra ger svar på tal:
Men klockan tolv hade jag ju inte ens plattat håret!!!

Jo, det är ju en rimlig anledning. Funkar säkert lika bra på högstadielärarna klockan kvart över lektionstid på måndagmorgonen, tänker luttrad tjugoåttaårig kvinna i sätet framför.

Mitt statistikprogram får mig att undra.
Vad är det för blogg jag har egentligen?
Folk hittar hit från google efter att ha sökt på följande ord/meningar:

* fina bilder vackra kvinnor perfekt figur nakna fittor
* wikipedia öronsvamp
* batteridrivna strumpor
* vuxen vagina med sprut i
* tanter med regnkläder
* psykedelisk undervattensväxt

Och sen tycker jag synd om stackarna som tror att googles sökmotor kan se vilka bilder som föreställer kvinnor med "perfekt figur".

Och om man sätter ihop sökorden till en dikt. Vad få man då? Jo:

Tanter med regnkläder.
Vuxen vagina med sprut i. Öronsvamp.
Batteridrivna vackra kvinnor.
Psykedelisk perfekt figur.
Nakna fittor. Undervattensväxt.
Fina bilder. Strumpor.
WIKIPEDIA!

Innan jag kliver på spårvagnen tittar jag bakåt och skjuter. Shoot a picture.
En ledig helg om man tittar framåt.
Det är för kallt för min hjärna. Den, precis som mobiltelefoner, stänger av sig själv under extrem kyla.
Dessa väderförhållandena. Jobbigt ord att säga. Jag skriver det istället.
Min hjärna känner sig som nöjdast när kroppen är inomhus med pyjamasbyxor på. Min hjärna har inga pyjamasbyxor, men den känner värmen ändå. Benen och rumpan delar med sig. Det är snällt av dem.
Ni märker, hjärnan är inte upptinad än. Och snart ska jag ut i kylan igen. Man behöver mat. Hjärnan vet det, och kan därför acceptera att pyjamasbyxorna får ersättas av andra byxor ett tag. Pyjamasbyxorna värmer inte lika bra i 16 minusgrader, nämligen.

Det vet hjärnan också. Nu när den är upptinad.

Och till er som kommit hit efter att ha googlat på "Hur man kör lastbil på vintern" har jag bara en sak att säga: HAHAHAHAHAHA!!! Hittade ni vad ni sökte?

Uppe på Ramberget vid tolvslaget skålades det, fotades det och ramlades det omkring.
Inte så mycket skjutgalna människor i år. Kanske tycker sådana inte om kyla? Fast det var en galning på moped däruppe. Hur han hade lyckats köra uppför isbacken med den kan man klura sig gråhårig över.
Fyrverkerierna lyste upp himlen överallt omkring berget. Mäktigt, var det.
Två minuter efter tolv åkte första brandbilen och första ambulansen förbi på vägen nedanför. De måste sitta och rulla tummarna och räkna ner till tolvslaget av helt andra, mindre festliga, orsaker än vi andra.

- Väldigt.

Bilderna talar sitt tydliga språk. När man börjar fota sina strumpbyxor, då är det nog så illa det kan bli.

Koftan. Alltså denna koftan. Den är så fin.
Fyndad på second hand och stickad av en gammal dam sent 60-tal början av 70. Sånt är fint att få veta.
Jag matchar med blågrön scarf, gammalturkosa strumpbyxor och turkosblå, blommig kjol. De två sista plaggen skriver jag endast för att ni ska få fantisera ihop helheten själva.
Det finns människor som menar att om man är rödhårig och fräknig så klär man inte i kalla färger. De människorna kan gå och dra nåt gammalt över sig. Jag är beviset. På att man visst kan. De människorna som måste påpeka. De har inget färgsinne. De tror de har, men det har de inte.
Nu vet ni det.

Jag har alltid tyckt det varit självklart att jag ska kunna promenera orädd genom stan vilken tid på dygnet som helst. Har gjort det också. Våghalsigt, eller hur? Men de senaste åren har samhällets rädsla för mörka gångar och parker smittat av sig på mitt orädda jag.
När klockan var 23.30 på fredagen den trettonde (jag är verkligen inte skrockfull. Bara ibland. Men inte om fredagen den trettonde, sånt är bara fjant) och jag skulle ensam ta spårvagnen hem till David.

Då plockade jag fram mobilen och låtsaspratade med David.

Vi samtalade om min arbetsdag. Han frågade hur jag hade haft det. Jag frågade hur han hade haft det. Jag undrade om det hade varit mycket snö i Borlänge. Om tågresan gått bra. Och så fnissade jag åt nåt roligt som David sa. Han är rolig. Jag brukar fnittra när jag pratar med honom.
Det hela var mycket trovärdigt.

I min vänstra jackficka höll jag om nyckelknippan. Det har jag hört ska vara bra om man är rädd. Fast jag undrar jag. Min nyckelknippa är stor som en vaktmästares. Vilken skada skulle jag kunna åsamka någon med den klumpen? Och VILL jag verkligen vara beredd att skada någon? Absolut inte.
När jag kom fram till spårvagnskuren löste sig allt så himla smidigt.

Jag behövde mobilen till att fota.

Två tips till er från mig. Egentligen tre. En blogg jag följer (tips ett: BurriburrSonja) har länkat till en tråd i ett forum som får mig att skratta hysteriskt. En kvinna som ber om hjälp i en särskild fråga men som inte riktigt verkar veta hur man tar emot folks vänlighet...
Klicka HÄR för guds skull! (Det var andra tipset)

Och sen för att det är Halloween i vissa delar av världen så tycker jag ni ska gå in och kolla på den här sidan för lite mer lugnt, skönt fnitter som gör dig varm i själen (och det var tre).

Hade journatt på jobbet och slutade passet klockan nio i morse. En buss in till stan och så satt jag på franska bageriet och åt frukost och bläddrade i modemagasin. Fint det.
När personalen började spela en julskiva med inledningslåt So this is christmas kände jag att det var dags att gå. För det är det fan inte än! Jul, alltså.
Det är oktober och hösten mår alldeles utmärkt! Det märks när solen får de gula löven att lysa som guld. Det märks när man sparkar omkring i löv som knastrar på ett fantastiskt krispigt vis. Och det märks på luften.
Jag gick från fiket med shopping i sinnet. Om vi inte ska till Köpenhamn längre så har jag pengar över som ju inte kan ligga oanvända bara sådär!
För en gångs skull hittade jag massor jag ville ha. Så mycket fint!
Bland annat en ovanligt galen 80-talskavaj. Vit med svarta prickar. Fantastisk. Second hand givetvis; en sådan kavaj måste man vara ensam om - där accepterar jag inga masstillverkningar.

Om ni ber snällt så kanske jag visar den här imorgon. (Snälla, be snällt...)

Fick idag ett mail från Videomarathon. Att vi inte är en av vinnarna.
Det var ju tråkigt. Men det konstigaste av allt är väl varför de berättar det INNAN den stora prisutdelningen i Köpenhamn som vi skulle på. Vad var då poängen med nomineringen överhuvudtaget?
Hade det inte varit roligare att meddela vinnarna då istället? Under festliga omständigheter.
Vi hade inga större förhoppningar att vinna, men det hade ju varit fint att få hoppas lite. Att alla som kommer dit är på samma nivå, inte vinnare och förlorare redan från början.
Nu känns det inte ens roligt att åka till Köpenhamn längre.

Det var olycksbådande mörkt i Brunnsparken klockan 17 idag. Jag vet inte vad som skulle till att hända, men vi tog första bästa spårvagn hem.
På ett säte vid fönstret satt en ung man. Han pratade i telefon. Berättade att han bråkat med poliser i Malmö. Blivit avklädd och kroppsvisiterad, anmäld för mordförsök och skulle till rätten nu igen den här veckan. Och de hade undrat var alla pengar kommit ifrån. Och sagt Vi VET att du jobbar med narkotika.
Han var nog stolt på nåt vis. För annars ringer man väl inte tre personer och pratar öppet på en spårvagn om att man gjort sig skyldig till hot mot polisman? Ibland sänkte han rösten och lutade sig liksom närmare fönstret för att han inte ville bli hörd av alla som var på väg hem från sina arbeten.. Det var lite roligt, tyckte vi. Och lite tragiskt också.

Konstigaste, mest plågsamma, konsertupplevelsen på helgens festival. Vi hade gått till Annedalskyrkan för att se och höra fantastiske Andrew Bird. Vi var en och en halv timme tidiga för att försäkra oss om en sittplats. Bandet som spelade på scenen när vi kom hette The Irrepressibles och satsade stenhårt på någon arty grej med koordinerade dockrörelser, skeva toner, en sångare med en stjärngossestrut i pannan och en blond, tufsig peruk på huvudet.
Sånt här får mig alltid att skämmas. Skämmas för de på scenen.
Allt var så inövat, så uttänkt, så pinsamt. Sångaren hade iklätt sig någon slags pompös, clowliknande karaktär som sjöng med falsett på ett släpigt, lite drömmande vis. Bakom honom stod ett gäng dockliknande personer och spelade med påklistrade ansiktsuttryck. Lite cirkus, lite kabaré, lite burlesk, en hel hög vansinne.
Det värsta av allt var att de var rätt duktiga musikaliskt sett.

Jag kom direkt att tänka på en scen ur min favoritserie Spaced. Huvudpersonerna där har hamnat på en teaterföreställning med en konstnär som ser sig själv som världens mest briljanta, konstnärliga geni. Det hela är bara idioti. Det är rent ut sagt genomkorkat. Inget annat än en rad knasigheter staplade på varandra som varken innehåller något djup, mening eller känsla.

Visst kan man göra unika saker med själ och hjärta. Nya tankar, nya stilar. Det är ju det som är det fina med allt konstnärligt arbete, tycker jag. Att finna nya sätt att uttrycka känslor på. Men det MÅSTE genomföras med hjärtat, själen, ända in i märgen
Jag kom på mig själv med att sitta där i kyrkbänken och vara arg. Arg för att de kastade bort sin talang på något så puckat. De var ju duktiga!
Deras musikalitet försvann i all yta och det enda jag tog med mig från den konserten var irritation.

Tjuvlyssnat från en balkong på Hisingen. Två män och en kvinna passerar. Det är högljutt och onyktert. Den ena mannen utbrister:
Jag har suttit i fängelse i 17 år, jag är ingen småpotatis!!

Det var därför vi aldrig vattnade den.

Var på loppis idag. Köpte INTE den här grytlappen med fastsytt dockansikte på. Tyckte liksom den var lite läskig. Dessutom undrar jag hur smart det är med plast i en grytlapp. Det känns ju inte som att smält dockansikte är den mest lysande smakhöjaren, om jag får säga vad jag tycker.

Som körkortslös finns det mycket jag inte vet i ämnet Bilar.
Jag har aldrig känt mig intresserad av att skaffa körkort, och anser att så länge jag klarar mig utmärkt med spårvagn, buss, cykel, fötter och tåg finns det ingen anledning att sätta ett nytt bensinmonster till världen.
På senare tid har prat om bilpooler och elbilar fått mig att tänka att kaaanske kan det hända någon gång i framtiden.
Men först måste jag vinna på triss (innan dess måste jag börja spela)...

Nyligen fick jag lära mig en helt ny sak om bilar och bilägande.
En av mina kolleger har en gul bil.
En knallgul bil, som säkert är offer för många rapsbaggars ömma känslor. Men det är inte rapsbaggarna som denna historia handlar om...

Från det att min kollega köpt sin gula bil, för ett antal år sedan, har hon fått uppleva saker som en ägare till till exempel en grå bil aldrig någonsin kommer få vara med om.

För det första verkar folks åsikt om en Gul Bilägare vara att han/hon måste vara en fartdåre. Varför skulle man annars välja en så utstickande, i ögonfallande bil, liksom? (Kanske för att den var flera tusen kronor billigare...) Andra bilförare blir provocerade av det Gul Bil-statement som hon helt oventandes sänder ut.
Sen har vi den andra, viktigaste, saken: Allt som oftast började hon se barn och ungdomar som slog på varandra när hon susade förbi. De skrek nåt också. Min kollega förstod så småningom att det måste finnas en koppling mellan barnens slagsmålvilja och hennes bil.
Ganska snart fick hon lära sig om leken "Gul bil".
Reglerna är enkla. Poängen är svårbegriplig.
När man ser en gul bil måste man skrika Gul bil! och sedan slå på kompisen närmast en. Den som blir slagen sist är knäpp.
Det är allt.
Så vid övergångsställen får alltså min kära kollega vänta tålmodigt medan skolbarn smäller på varann och skriker högt åt höger och vänster.

Gul bil! Gul bil!

Tänk vad olika liv ni bilägare lever.

Passerade dessa färgdunkar för första gången för en dryg månad sedan. Idag stod de kvar. Precis bredvid vägen, precis vid ett bostadsområde.

Sånt begriper inte jag.

Min far berättade härom dagen att hans och mammas bil har gått sönder och att den fick lämnas in på verkstad för lagning. Istället för att få en lånebil fick han en lånecykel.
För som bilverkstan uttryckte det: De tänker på miljön.
Så det är inte så att de kommit på att de kan tjäna en massa pengar på att slippa låna ut bilar till höger och vänster? Och så får de ett gott miljösamvete på köpet! Tipp Topp!
Som om folk går på deras "miljötänkande". Bättre då att erkänna att man faktiskt snålar in på kostnaden, tycker jag.

Tur för pappa att de bor centralt. Hade ju varit lite jobbigt om han hade bott i Habo, liksom.

I går kväll undrade jag vad som hade hänt med denna lastbil.
Idag såg jag bron som denna lastbil varit för hög för att åka igenom. Då undrade jag inte det längre.
Nu undrar jag istället: hur dum får man bli?

Jag har alltid levt med inbillningen att jag kan somna när som helst, hur mycket jag än sovit de senaste 24 timmarna.
Jag vet inte om det är så att man ska börja känna sig gammal, folk säger ju alltid att det blir svårare att koppla av och sova ju äldre man blir, men jag vägrar tro att så är fallet.
Alltså, att jag börjar bli gammal.

För jag har perioder då jag inte kan somna på nätterna. Det löjliga är att det alltid är när jag ska upp tidigt dan efter. Det är så himla löjligt och psykologiskt!
Jag ligger där i sängen och är så trött så det värker i ögonen och om jag somnar inom 15 minuter får jag sova 8 timmar. Om jag somnar om en timme får jag sova 7 timmar och det är ju faktiskt också helt okej.

När det bara är 6 timmars potentiell sömn kvar börjar det bli mer kritiskt...
Och inte kan jag sluta titta på klockjäveln heller!
När jag har provat alla mina vanliga sovställningar börjar jag testa med de mer ovanliga. För, vem vet? Det kanske funkar den här gången?!?
Det gör det förstås inte.
Vem försöker jag lura egentligen? HA HA HA HA (elakt, hånfullt vansinnesskratt)!!!

När jag har chansen att få fyra timmars underbar sömn börjar jag gå igenom en mängd mer avancerade avslappningsövningar; så som gå en imaginär nostalgirunda i min farmors lägenhet. Titta på alla hennes fina saker, lukta på parfymen, smaka på briokaramellerna som alltid stod framme i en skål.
Och det funkar!
Tills min kropp rycker till så till den milda grad att jag blir klarvaken igen.

Kan inte säga att jag känner mig pigg och levande när klockan ringer 06:20 och jag har lyckats få ca 3 och en halv timmars sömn.
Det är så vansinnigt töntigt att jag somnar som en stock när jag vet att jag får sova hur länge som helst på morgonen.

Om man vet vad problemet är, borde det inte lösas av sig självt då?

Det gör det ju inte lättare att David sover så sött bredvid mig, snarkandes så vackert och med en nyutvecklad vana att slå mig i ansiktet i sömnen...