Idag ska vi åka på GP-loppisen. Igen. Vi gör ett nytt försök, för igår var kön så djävulskt lång att vi gav upp och åkte till loppisen på Heden istället. Fyndade duktigt där också.
Trappan på bilden är vid Friidrottens hus. Den är befriad från allt vad färg och form heter, men ändå är det nåt spännande med den. Det kanske är just det som är grejen; det har gått långt när människan frångår naturen så till den milda grad att man inte kan se några som helst spår från den.
Jag blir både glad och ledsen på samma gång.
Så världsfrånvänd vill man väl inte vara, tänker jag som ser naturen som min ständiga inspirationskälla.

Om ni tittar närmre på ciggen i Sara-Vides hand på översta bilden så ser ni, hur cigaretten blir som en del av väggmålningen. En målad rökpuff som helt utan vår vetskap trädde fram på väggen.
En vägg som är så full av färger och mönster att mina två vänner knappt syns, trots att de båda är sådana uttrycksfulla personer.
Och sedan att de står där och röker ger mig en chans att springa runt och fota ostört.
Synd på deras lungor, men fint för konsten.

Sara-Vide hade idag vernissage på Röda Sten. Sonja och jag gick dit i egenskap av fanbase. Vi drack en massa öl i solen och pratade feminism, bloggar, utvik, twitter och snusk.Och så tittade vi givetvis på Sara-Vides fantastiska målningar.
Tänk att Sara-Vide och jag har aldrig träffats förr och ändå känns det som vi har känt varann hur länge som helst. Och Sonja, vi har ju alltid känt varann! Känns det som.
Det där nätet alltså. Vilken underbar plats det är!

Idag har (hittills) 75 personer googlat på nåt i stil med "Loppis friidrottens hus" och kommit hit. Jag är fascinerad över hur dåliga GP är på att annonsera eftersom jag är den enda som verkar ha skrivit om det. Man kan ju undra vad de tänker med.
Jag antar att vi ses i myllret imorgon och på söndag. Har ingen aning om när det öppnar, men brukar det inte vara runt kl tio?
Jädrar vad jag ska fynda!

På spårvagnen över älven vänder jag huvudet åt höger och ser den tidiga kvällssolens strålar silas genom punkarens tuppkam.
Jag korsar sedan ett torg och ser ungdomar plocka förortsäpplen.
Jag hör en pojke ropa till en annan på bruten svenska Ahmed, du är dummare än tåget! och jag tänker imponerat: Undrar hur många svenska pojkar under tretton som ens känner till det uttrycket? Vem är det egentligen som förstör vår svenska kultur?

Värmen i min kropp och leendet på mina läppar när jag går genom en särdeles fin Göteborgsförort på årets första officiella höstdag.

... har googlat på saker i stil med "Loppis friidrottens hus", "Loppis slottsskogen", "GP-loppis".
Det är nu till helgen! Den 4e, 5e september! Jag har skrivit till GP och frågat på flera olika vis utan att de har svarat, men tillslut hittade jag en liiiten notis i en GP-tidning på jobbet.
Så, nu vet ni det.
Denna frustration jag har känt när jag sett er komma hit, och allt ni har hittat var ett inlägg från typ tre år tillbaka om det årets loppis. Nu känner jag mig lugn i vetskapen att ni har får ert svar.
Vi ses väl på loppisen? Jag tänker fynda nåt så kopiöst! (hoppas, hoppas)

/Eder upplysare Lotta Losten.

Göteborg har idag regn som kommer från alla håll. Horisontalt från höger och vänster.
Vissa skulle kanske säga att det är omöjligt, men de har inte varit i Göteborg.

Morgnar på tågstationer. Det är nåt visst.
Ofta tänker jag att jag ska stiga upp i arla fucking morgonstund och åka till Centralstationen och gå runt där och fota.
Men det är den där svordomen mellan arla och morgonstund som gör att det aldrig blir av. Jag vill inte vara vaken då, hur vackert ljuset än är.

Förresten så har jag hittat ett jobb på platsbanken som passar mig så vansinnigt bra. Jag är lite överraskad av mitt plötsliga självförtroende, men det känns verkligen som att det är mig de söker. Jag ska givetvis söka. Ja jävlar.

Två svordomar i ett inlägg. Jag ber inte om ursäkt.
Min självkänsla är alldeles för bra idag för att jag ska se det som min skyldighet att be om er förlåtelse.
Ha! Är det såhär det känns att lita på sin förmåga?

Fika i Guldhedstornet. Köttbullemacka och utsikt smyckad med regnbåge.
Sedan ett varv runt Göteborg, känns det som med den magnifika vyn. Inga stadsdelar är skymda.
Det blir ett och annat foto på de nyfunna twittervännerna medan de tar in omgivningen. Pygmeestyles lilla Diana får också föreviga, men de bilderna är hemliga fram tills framkallning. Som förr i tiden.
Tänk ändå. Man vänjer sig så fort vid teknikens framfart.

Här kan ni se lite av allt som hände på designmarknaden á la London i torsdags. David smet omkring med sin kamera och filmade och här har ni resultatet.
Ni som inte var där - fattar ni vad mysigt det var eller?!

Way out west. Åh, Way out west.
Höjdpunkten på hela året! Något jag alltid börjar längta till så fort det är över.
Nu är den här igen, fina festival!
Idag har vi, trötta i benen efter gårdagens underbara à la London, njutit av Beach house, flinat åt Iggy Pop, rört på kropparna till LCD soundsystem. Bland annat. Bland mycket.
Och så slås jag varje gång över hur fina människor är. Hur de går in för att se snygga ut. Hitta sin stil och visa upp den för alla. Folk är snygga. Vissa är mest speciella. Men ALLA är värda att slötitta på från en bänk där man sitter och avnjuter en belgisk våffla med grädde och hjortronsylt på.
Nu är jag så trött så trött. Imorgon väntar mina absoluta favoritband.
Ja, jävlar.
Det kommer bli magiskt, det känner jag redan nu i mina trötta, pirrande fötter.

Snart blir jag hämtad i en nygammal bil. Ny för oss, inte så särskilt gammal överlag.
Mina smycken och jag ska sedan visa upp oss på designmarknaden à la London vid Göteborgshjulet.
Det kommer bli så fint, tror jag. Men lite ledsen är jag för att jag missar fina The Villagers som ska spela i Annedalskyrkan ikväll. Fast jag är säker på att alla ni som kommer på marknaden kommer få mig på toppenhumör!
Och imorgon är det Way out west på allvar. Då jäklar!
Ojojoj.

Idag blev det bestämt att jag ska stå och sälja mina smycken på designmarknaden à la London som går av stapeln på torsdag kl 16 - 23 på Kanaltorget här i Göteborg. (Vid det stora Göteborgshjulet)HURRA! HURRA!
Det ska bli rackarns trevligt och jag tycker helt klart att ni ska komma dit!
Nä, jag rent av beordrar er att komma!
Här kan ni anmäla er till eventet på facebook, om ni vill det, och här kommer ni till á la Londons hemsida.

Oojoj så fint det kommer bli!

Det är nåt alldeles speciellt när himlen öppnar sig. När det regnar som om det aldrig regnat förr. När folk kommer ut på sina balkonger och ler mot vattenkaskaderna som släpps från skyn.
Jag plockade fram kameran, David letade upp inspelningsmackapären och filmkameran.
Våghalsen David skyr inga medel när han ska fånga ljud och bild, så i ett regn som skulle kunna välta en... eh... mindre jycke, stod han lika stadig som stativet han lutade sig mot.
Sommarens mest dramatiska väder har nu blivit dokumenterat på alla de vis.

Idag var David och jag i Majorna och kollade på husfasader. Vi letade efter den lilla skylten som säger vilken hyresvärd som äger huset.
Varenda jäkla hus i Majorna verkar ägas av Familjebostäder!
Är de för Majorna vad Gustavsson är för Änglamark i Äppelkriget? Fast Majorna har nog ingen strippklubb som heter Phamiljebostäders Grotto.
Gud vad jag älskar mina Äppelkrigetreferenser!

När vi kom hem regnade det.
Jag satte mig att googla hyresvärdar.
När man som de två första sökalternativen för en hyresvärd får upp meningar i stil med "Familj från Bosnien inlåst i två år i lägenhet", "hemska förhållanden" och "Fasa och terror", då blir i alla fall inte jag jättesugen på att kontakta henne. Om man är hyresvärd borde man nog googla sitt eget namn då och då. Och kanske skriva lite falska positiva artiklar om sig själv. Om det nu inte var så att hon inte VILLE ha några hyresgäster. I så fall är det ett genidrag!
Internet är mäktigt vet ni.

Och sedan. Ett fastighetsbolag som heter IG lockar inte mig.
Kom tillbaks när ni heter VG eller MVG.
Här är vi kräsna.


Vi kommer aldrig få nån fin lägenhet.

Det känns som att det är som allra grönast ute nu. Har jag rätt?
Det känns också som att gräset får växa väldigt högt nuförtiden innan någon gör nåt åt saken. Jag gillar det. Överallt ser man små improviserade ängar. Växtligheten skjuter i höjden, skyndar att växa så högt det bara går innan deras tid är ute. De strävar efter att nudda träden, som växer åt alla håll. Uppåt och nedåt och åt sidorna. Träden vill härska över världen, de vill nudda allt med sina fingrar.
Jag tycker vi låter dem göra det. Jag är ingen partypooper.

Bockkranen på Eriksberg. Den som byggde den, jag undrar om han eller hon tänkte på hur vackert det blev. Säkerligen. För förr fick funktion vara skönt för ögat. Det ser lite ut som ett Eiffeltorn om man tittar på det från sidan, tycker jag. Hisingeversionen.
Jag tror det är dags för ett kärt återseende: Vi säger Hurra! för Hisingen!

Folk klagar på regnet idag hör jag. Varför då? Det behövs ju. Naturen vill ha det. Lotta vill ha det. Det borde räcka.
Folk säger Ni som klagade på värmen, är ni nöjda nu? Va? va? VA?
Ja.
Jag trivs rätt bra inomhus med regnet småsmattrande mot balkongräcket. Det doftar sommarregn genom den öppna dörren. Det är friskt och fritt från klibbig kvavhet.
Och ikväll när jag ska in till stan och träffa fina vänner på ölhak, då gör det inget om jag blir lite blöt i håret för jag kan redan nu känna känslan av att komma in i värmen på puben, skaka av mig regnet, rätta till hårlocken som klistrat sig fast i pannan tillsammans med regnvattnet. Jag kommer slå mig ner tillsammans med bra människor och njuta av att vara inomhus medan regnet blöter upp allt därute.
Det är en bra känsla. Förstår ni det? Inte en dålig.

Gick till stan som vore det 1967.
Förkyldögon. Samma ögon som jag hade på fotona från när jag var typ 5 år och en fotograf kom på besök i den lilla gula villan som var mitt dagis.
Vi gick in till stan över bron idag. Det var inte meningen, ni ser ju att jag har sandaler och inte promenadskor på fötterna, men det hade skett en stor olycka och all trafik var avstängd. Det var märkligt tyst. Det är först när trafiken står still som man inser hur många ljud det brukar vara däruppe.
Efter några svettiga timmar på stan hade spårvagnarna börjat rulla igen och vi åkte hemåt.
Vagnen var full så vi fick stå i mitten, där vagnen har ett dragspel. Det är inte helt lätt att balansera på den där snurrplattan, och precis när jag sa det högt började jag vingla. För att inte ramla rätt in i väggen krängde jag till och råkade hamna på en kvinna som satt på sätet bakom.
Hon blev skitförbannad. Svor en massa. Jag bad om ursäkt. Hon fortsatte muttra och ge mig hatiska blickar. Då blev jag irriterad. Sa Trodde du jag gjorde det med meningen eller?
Hon bara blängde. David påpekade att hon hade hörlurar på sig och förmodligen inte hörde vad jag sa. Hon fortsatte stirra på mig som om jag var djävulens avkomma. Ignorant och elak var hon.
Vi flyttade på oss en bit längre in i gången.

Sen sa David att han läst en studie som säger att folk blir argare och begår fler mord om det är väldigt varmt ute...

Det hör till ovanligheterna att spårvagnen är tom kl 21 en kväll då regnet vräker ner från en himmel som överrumplat alla.
Jag sitter tyst. På en tom vagn för man inget oväsen.
Jag hinner bli rejält regnvåt på min väg från hållplats till ytterdörr. Min mobil spelar stämningsfull musik för mig men jag kan ändå höra regnet. Det ackompanjerar. Jag går rytmiskt med sandaler som inte är gjorda för regnväder. Hårt går jag. Så att blåsan på min fotsula breder ut sig lite till och svider när det kryper in ett blött litet gruskorn, som en liten påminnelse.
Jag kommer in i trapphuset, hämtar flera dagars post som ser mycket ut men inte är det. För en hög med lokalblad räknas inte som post, tänker jag när jag sparkar av mig sandalerna i hallen.
Jag är hungrig och öppnar kylen. Vet inte alls vad som finns därinne.
Blir mött av ett paket ägg.
Ägg är bra.

David tog med sig inspelningsapparaturen till färjeläget. Spelade in kluckandet under båtarna medan vi väntade på färjan och sedan hängde han vid båtens reling och fångade ljudet av båt, hav och fiskmås.


Och sen när vi åkte hem spelade han in de skräniga fyllona på spårvagnen.

När man sitter på en filt i en park kan det vara bra att ta med nåt för David att pyssla med...

Istället för att promenera den asatråkiga vägen förbi frihamnen in till stan passade vi på att leka turister i vår egen stad. Vi promenerade min fina jobbpromenadväg till Eriksberg och tog färjan in till stan. Tjugotre minuter fläktande vindar, solsken på axlarna och havslukt är helt klart bättre än alternativen ful promenad och svettig spårvagn.
Att mannen som skötte grinden för av- och påstigande var sur som ett omoget krusbär förstörde inte resan då kaptenen såg strålande glad ut.
Håret mitt var nyduschat och genomblött när jag klev på färjan, och vindfönat och torrt när vi klev av.
Det tycker jag är skäl nog.

Vi började dagen med frukost på fik i stan. Tre å ett halvt år ihop. Käääärlek.

Väntade viktigt samtal. Spännande samtal. Något som kanske kan bli ett slags genombrott för mig. Det är förbannat kul, ska ni veta! Men vad det är får ni INTE veta. Än. Men jag lovar att berätta sen. Det kommer bli svårt att hindra mig faktiskt.

Strosade på kullerstenar, asfalt, grus, gräs och sand. Gick förbi en kvinna som sa till någon annan att hon inte hann stanna och prata för hon var "Görstressad", men hennes steg var lugna, tog tid på sig och verkade inte ha ett stressat ben i sig. Hon borde träna på det. Att matcha stegen med rösten. Det är viktigt sånt, om man ska vara övertygande.

Jag har nåt i ögonen idag. Nåt pollenigt. Är det nåt särskilt sånt i luften nu? Eller är det kanske migränrester?

Jag har skött mig idag. Beställt saker, skrivit ned saker, tänkt saker och planerat saker. Allt för mitt lilla företag. Och klockan är inte ens tre.

Mina ögon. De vill vila. Ska jag låta dem? Kanske en liten stund, på soffan.

På torsdag firar lottalosten.com två år. Stooort. Ni får inte missa det, det vankas tävling.

Vad tycker ni om lottalosten.com? Fattas nåt? Eller inte?

I min hjärna fattas det mycket idag.

Vandrade genom stan, proppmätt på indiskt och färdig att stupa i säng efter ett dygn på jobbet. Passerar en liten verkstad. Jag kikar in i förhoppning att se skinnbitar, lödverktyg, tänger och sånt. Nästan känna doften av metallspån genom fönstret.
Möts istället av bebisar i cellofan.
Kan inte komma på något mer makabert än detta, tror jag. Eller, det skulle vara om det var RIKTIGA bebisar i cellofan då...

Ibland undrar jag verkligen hur min hjärna tänker!
Jobbade natten och skulle åka därifrån till stan för att lämna in mina smycken i en butik (Ni undrar vilken? Håll ut, jag avslöjar snart). Hade mailat dem igår och sagt vilken tid jag skulle komma och att jag skulle skicka foton på smyckena imorgon, så att de kan lägga upp dem i webshoppen. Visst, det låter ju bra.
Förutom att jag glömt fota smyckena då.
Hur sjutton hade jag tänkt ta kort på mina smycken efter att jag lämnat in dem?
Oj oj, småpanik, hur gör jag NU?!
Kollade kameran. Givetvis var batteriet slut.
Fick ytterligare en gnutta panik.
Kom på att jag ju har en mobil med en hejdundrande fin kamera i. Kom på att jag ju jobbar precis vid hamninloppet vid Eriksberg. Kom på att vad kan egentligen vara härligare än en photoshoot kl 08:30 en tisdagsmorgon?
Så fick det bli.
En fransk frukost senare gick jag lugnt och sansat till d.n.a och lämnade in mina smycken, som avtalat.
Så om ni vill kan ni kika in i deras finfina butik och köpa mina smycken.

(start Skryt: Nu har jag ett sånt där lyckligt och stolt ögonblick igen. Yaaaayy! d.n.a är ju toppenfint ju! Och de vill ha miiiina smycken där! Whoooop! Åååååh! :slut Skryt)

Överallt i Majorna hade folk ställt upp sina bord med loppisprylar för andra att shoppa loss på. Jag gjorde strålande fynd. Vykort, kläder och drinkunderlägg.
Käraste gamla Sambon åkte hem till sig sen. Innan det hann jag ta cirka en biljon foton på henne. För hon är så vansinnigt snygg att det inte är möjligt att låta bli.

Gamla gymnasiekompisen och fine vännen Erik Josefsson går första året på textilhögskolan i Borås och idag hade de modevisning på Röhsskas innergård. Det var resultatet av ett stickprojekt som de haft det här året som skulle visas upp och jäklar vad häftiga saker de gjort allihopa! Men bäst var givetvis Erik. Och det säger jag inte bara för att jag är partisk.
Det kommer bli nåt stort av Erik. Nu vet ni det.

Sambon gick från behagfull och elegant till råhet och cool. Det var ölen som gjorde det. Säkert.

Passerade Hemvärnet som stod placerade utanför Storan idag för att fira sin 70åriga födelsedag. De hade med sig alla sina leksaker i form av maskeradutstyrsel och vapen. Uppe på ett militärfordon satt två män och siktade glatt med sitt gevär mot folk som stod nedanför och fotograferade dem.
Jag mådde illa. Det är ju obehagligt!
Ett vapen är för mig aldrig nåt som kan vara roligt, det är bara skrämmande och jag vill inte bli siktad på när jag är ute och lördagsstrosar. Inte ens om det är av Hemvärnet som firar födelsedag genom att dela ut svarta ballonger till förbipasserande!

Har käraste gamla Sambon på besök i helgen. Vi startade dagen med en fantastisk frukost på Le petit café i Haga.
Billigast, störst, bäst, vackrast och godast.
Sedan hamnade vi lite överallt på stan.

En sprucken utsikt igen. Jag gillar sådana. Spårvagnskurarna i stan förser mig allt som oftast med vackra sprickor. Som här och här.
Denna dag glittrar solen som pärlor i hundratals sammanhållna skärvor. Hur skulle jag kunna motstå?

Hela veckan hade jag längtat efter sopplunch på Röhsska. Vi promenerade dit i expressfart. Över bron, förbi fotgängare, förbi en cyklist till och med.
När vi kom fram stod det Tacobuffé med stora bokstäver. Som en del av Regnbågspromenaden serverades alltså tacobuffé. På vilket sätt är tacos mer gay än soppa? Har det att göra med att varje skål innehåller olika grönsaker som på så vis bildar regnbågens alla färger?
Men hallå!? Gulasch!?
Jag kan då inte tänka mig nån tristare mat än tacos.
Sur blev jag. Om jag inte hade gillat och stöttat homosexuella hade kanske min ilska vänts mot dem.
Well, well. Vi gick till Soup & bagel istället där onda italienska tanter välte ner min jacka på golvet och istället för att ta upp den och be om ursäkt, så stirrade de bara på den till jag plockade upp den själv.
Om det inte vore för att jag gillar Italien...
På väg hemåt tittade vi på Regnbågspromenaden och jag insåg en sak. Demonstrationer gör mig blödig. Det stockar sig i halsen och jag får svårt att prata utan att börja gråta av rörelse. Det är så fint när människor står upp för vad de tror på och kämpar tillsammans.
David säger att jag gråter för allt. Och jo, det må hända att jag är lättrörd men demonstrationer funkar alltid. Så, nu vet ni det om ni någon gång vill få mig att böla.

Var på himla trevligt födelsedagskalas igår. Till kakan serverades grädde från Havre, Soja och Kossa.
Imponerande utbud må jag säga. Själv valde jag kossan och jag hörde att folk till och med blandade! Experimentellt!

Det är bråda dagar för Lotta Losten.
På söndag ska jag stå och sälja mina smycken på Majorna Market på Mariaplan här i Göteborg. Himla trevligt ju!
Läs mer på deras facebookevent.
Kl 11 till 16 på söndag! Kom, kom!

Jisses en sån dag!
Hur mycket folk som helst hade tagit sig till Pustervik för att gå på designmarknaden à la London. Ett tag var det FÖR mycket folk! Ingen kunde stanna och kika, alla bara följde strömmen av människor för att komma ut i luften igen.
Mitt bord stod uppe på scenen i ena hörnet och var först dolt i mörker sånär som på ett gäng röda scenlampor som alstrade så mycket värme att kunderna inte ville vara kvar. Och de som ändå kom dit kunde inte se mina smycken.
Höll på att tappa modet där, men vilken tur jag har som är tillsammans med en filmnörd av rang! David hade givitevis en fin fotolampa hemma på Hisingen som han kunde tänka sig att åka och hämta. En sann ängel! När han installerat denna monsterlampa, som inte bara gav ifrån sig strålande dagsljus som fick mina smycken att glänsa utan även innehöll lågenergilampor som inte skapade bastuvärme för besökarna, då blev det skillnad, minsann!
Helt plötsligt syntes alla mina smycken och kunderna strömmade till! Underbart!
Försäljningen gick kalasbra och det är alltid så roligt att prata med folk och få beröm för det man gör. Tack till alla ni som var där och tittade, handlade och sa fina saker!

Sötast idag var givetvis den lille pojken som tyckte mitt smycke Blingfittan såg ut som ett öga.
Mest humoristisk var pappan till sonen när han såg vad som stod på skylten.

Nu är jag helt slut i huvudet. Och inte får jag vila inte! Är på jobbet till kl 15 imorgon. Tur att jag är helt uppe i varv nu.

En mycket gammal man skulle ta spårvagnen över bron.
Han frågade en ung kvinna om vagnen han satt på var rätt vagn. Han tyckte det kändes underligt att behöva fråga om vägen när han vuxit upp på denna platsen för många herrans år sen. Den unga kvinnan svarade kort och lite lagom trevligt. Inte mer än vad som behövs. Jag tänkte att jag gärna hade suttit bredvid den gamle mannen och hört honom berätta om fiken som funnits förr där det spelades musik för jämnan. Nu hörde jag bara fragment som inte var menade för mig, utan för tjejen med öron som helst ville ha tyst omkring sig.
En man steg på när en annan steg av. Jag såg honom inte eftersom ryggen inte har några ögon. Med de som satt framför mig hojtade på den nypåstigne. De kände honom. De var ett par med en nyfödd i vagn. Mannen som klev på var en väldigt stor man. Han såg ut som världens bäste ultimate fighter, fick jag höra. Han skröt för pappa mamma och spädbarn hur han inte backade i onödan. Att han häromdagen hamnat i en hederlig gammal fight med fyra idioter på stan. Han har inte mycket till övers för knivar och vapen, men ett härligt bråk, det backar man som sagt inte ifrån.
Sedan går de över till att prata om hans nyfödda flicka som väntar därhemma. Och hans fru. Nä, de ska inte ha några fler barn nu. Men de bor kvar på samma ställe som innan. Jodå.
En hållplats senare svänger dörrarna upp och en annan sorts gangster stiger på. En med ett farligt skägg. Ingen på vagnen känner honom. Han är en ensam gangster. Men inte ensam på vagnen.
Jag ser mig omkring och känner det tydligt. Det är jag, en tant och en spårvagn fylld med gangsters.
Det är tisdag, soligt och stan luktar hästgödsel av ett alldeles särskilt askmoln.

Himla trevliga nyheter!
Jag ska stå och sälja mina smycken på à la London den 24 april! En designmarknad på Pustervik vid Järntorget i Göteborg. Mellan kl 12 och 19 är det öppet och jag tror att det kommer bli helt fantastiskt. Ett gäng utvalda designers, band och allsköns trevligheter väntar.
Text från àla Londons hemsida: Tänk dig London, tänk dig Portobello road, tänk dig Spitalfield market, tänk dig inspiration, kreativitet och glädje. Det är känslan vi vill skapa, en marknad à la London. Efter att ha besökt marknaden, gå en trappa ner och ta en after market-öl, lyssna på lite skön musik och bara njut.
Låter det inte underbart, så säg! Som den anglofil jag är blir jag lycklig ända ner till stortånageln.
Jag tycker ni ska pallra er dit, tipsa alla ni känner och göra det till en heldag.
Kolla också in alla andra fina designerssom ska stå där.

Jag tycker nog att jag tillhör nördgänget mer än de coola, men på Sci fi-mässan idag fick jag känna på hur det är att vara en av de häftiga.
Jag skämdes lite i kön när en nörd av rang kom gående mot mig iklädd Storm troopers-outfit. Han pekade med sitt vapen mot alla i kön och spatserade "hotfullt" fram och tillbaks. Så fort någon plockade fram sin kamera ställde sig nörden i nån tuff pose, och han verkade synnerligen nöjd med uppmärksamheten. Jag kunde inte titta på honom. Inte för att jag egentligen har nåt emot nördar, som jag sa innan så räknar jag mig själv som en av dem, men jag har svårt för när de blir på sånt allvar. Det känns inte som det får plats nån humor under den glänsande hårda plastkostymen.
Föräldrar knuffar fram sina barn med orden Ska du inte fråga Boba Fett om han vill ta ett kort tillsammans med dig. Och så utnyttjas varenda barn på mässan under 7 år för att pappa hemskt gärna vill ha ett kort på en nörd utklädd till någon karaktär från en gammal film som barnet inte ens har sett. En nörd som säkerligen har beställt dräkten på nätet för att sedan ett par gånger om året få användning för den när han åker land och rike runt och visar upp sig. Få vara den häftigaste av alla nördar.
Man kan inte se människan under plasten.
Förmodligen är han en grå och blyg kille som till vardags aldrig någonsin tar någon plats. Det här är hans chans. Hans chans att glänsa.

Darth Vader blir intervjuad av teve. Alla andra plastförsedda nördar armbågar sig fram. De vill också vara med. En av de få utklädda tjejerna får syn på mig när jag försöker smygfotografera henne. Hon lyfter sitt lasersvärd i krigspose. Då sänker jag kameran och vänder mig om. Jag vill inte ha några sådana bilder. Jag vill fota dem när de inte ser mig.
Jag är både imponerad och illa till mods av deras passionerade intresse.
Det är fint att se polisongprydda, halvfeta män spela medeltidsspel tillsammans med 7 åriga pojkar. De gillar samma saker. De fnissar på samma vis.
Det är charmigt. Men också underligt.

Vid ett bord sitter C-kändisarna. Framför Maud Adams är det kö. Men framför killen som har en liten roll i Twilightfilmen är det tomt. Tonårstjejerna har inte dykt upp än.
Men de kommer, var så säker. När vi lämnar mässan slingrar sig kön fortfarande lång utanför. Många nördar i stan idag.
Själv köpte jag två gamla SEGA 16-bitarsspel. Hittade Finn & Fiffi tidningar också.
Men jag har redan alla...

På systemet.
En ung gänglig man går fram till en mycket biffig, småsur, väktarklädd kille som står och hänger lite slött i Informationsdisken.
Ynglingen slänger ur sig följande:
Praoar du här, eller kan man fråga dig saker?

RESPEKT!!

På grund av något som hände i Örgryte har vi på Hisingen inget vatten. Vattenläckor är läskiga saker (det vet jag allt om. Nästan allt.).
Vattnet är slut i kranen. Det försvann mitt i äggkokandet. Sånt ohyfs!
Och då uppstår problem man inte tänkt på tidigare. Hur ska vi nu kunna få äggen att svalna så att de är skalbara?
Och det problemet lade vi på is. En massa is. Det hjälpte lite lagom sådär.

Oerhört tjusiga och fantastiskt sympatiska DrömmaLotta släppte ikväll sin allra första kollektion Drömmas garderob. Det var givetvis feststämning med folk som hängde på låset kl 18 när man genom fönstret kunde skymta mopp och hink få göra det sista på butiksgolvet innan dörrarna kunde öppnas och släppa in en massa (köp)glada människor med snöslask under fötterna.
Jag hade länge suktat efter den blommiga sidensjalen som har funnits att se på Drömmas blogg, och jag knep direkt en av de tjugo.
Jag tvivlar inte en sekund på att Drömmas garderob kommer blomstra ikapp med blommönstren på plaggen. Skynda er nu till hennes butik i Haga, för jag tror varenda del av kollektionen kommer gå som smör i solsken.

Tvärs över torget löper en stig. En uppskottad stig med snövallar på sidorna. En stig som tycks säga Här får ni gå. Om ni ska till andra sidan, så är detta vägen ni ska vandra.
Och det gör vi. Vi och alla andra accepterar Vinterns regler. Vi går där det är uppskottat och rent, vi anpassar oss.
På våren, sommaren och hösten är vi fria att röra oss hur vi vill. Världen är vår! Alla torg är till för att korsas. Du väljer DIN stig, en stig kanske ingen annan före dig har valt.

Häromdagen inne på Nordstan. Torget som normalt sett är fyllt av marknadsstånd, scener och diverse jippon stod nu tomt. Golvet var blankt och utan tillstymmelse till inrutade vägar.
Folk blev som kalvar på grönbete. Alla skulle vi korsa den stora öppna ytan. Även om vi inte tjänade på det. Det kanske till och med blev en omväg, men vad gör det när man själv får välja sina stigar!?
Det är med lätthet i stegen vi släntrar över ett inomhustorg. Lyckliga över den korta stund av frihet innan vi kommer ut i snön och måste anpassa oss igen.
I några veckor till. Innan vi återigen kan röra oss precis som vi vill.

Fredag kväll. Förseningar i trafiken. Från snöstorm i Göteborg till stilla regn i Malmö. Regn mot ansiktet. Annorlunda. Efterlängtat, inser jag. Det är sant: ombyte förnöjer. Fest med Malmöiter som tycker de har mycket snö.

Söndag nu. Internet meddelar: Kaos i tågtrafiken! Skräcktåg! Hungriga efter tio timmar på tåg!

Jag tänker att jag måste ladda min ipod ordentligt och köpa med mig färdkost. Det är vad man behöver i ett snödrabbat Sverige idag.

Från spårvagnen får man leta sig fram. I hissen får det bara plats två personer och då får man kramas. I denna höga byggnad finns bara två våningar. Bottenplan och fik med fantastisk utsikt. Mysbelysning som gjorde det svårfotat med lilla kameran.
Åh, vad jag gillar att hitta nya favoritställen. Jag blev lycklig över kortlekar och yatzyspel, David gladdes åt paj med vaniljsås OCH glass.

Jag står på spårvagnshållplatsen och väntar på nästa vagn. Två minuter kvar. På hållplatsen tvärs över spåret står en man som har en rinnande nos. Det vet jag för jag såg honom snyta sig. Sedan slängde han näsduken på marken. Han tittade på den där den låg vitare än snön. Han såg sig omkring. På folket som stod och väntade på vagnen. Ingen tittade på honom. Det var bara jag som gjorde det där från andra sidan, och det märkte inte han. Men han skämdes ändå. Det syntes. Han verkade fundera: Vågar jag böja mig ner och plocka upp den. Tänk om nån ser.
Han tänkte lite till, sen böjde han sig ner, plockade upp näsduken och letade upp en soptunna att skamset slänga den i.

Väl inne i stan. På väg mot ett fik där jag ska äta en semla och samtala i tre timmar med en ny god vän.
Två fjortistjejer skrattar förbi mig. De skrattar så de verkar få andnöd. De går som om de vore berusade men det är de inte. De är bara fjortisar.

En ung man passerar på min vänstra sida. Han säger till sin vän Jag är fortfarande störtkär.

Jag är nu på väg hem efter semla och fika. Fem poliser trycker in en alkoholpåverkad man i en bil samtidigt som en till synes drogpåverkad kille släntrar förbi och med en barnslig röst säger till mig Vi ska döda deras barn. Polisens. Vi ska döda deras barn.

På spårvagnen hem sedan. Det är trångt. Många som ska hem från sina jobb. Bland annat en kvinna som ser precis ut som David Spade.
Ett par gymnasietjejer bakom mig pratar om sina betyg. -Varför fick du vg när jag bara fick g? -För att jag är bättre på att skriva än dig. Jag har en bättre känsla för språket.

Precis innan jag ska gå av ser jag en kvinna jag sett förut. För ca ett år sen på en spårvagn. Jag känner igen hennes frisyr. Det är en fin, stillsam frisyr. Med klämmor och stort hårsvall. Jag minns att jag tänkte Hon har hittat en frisyr som passar henne väldigt bra.
Det tyckte nog hon också eftersom hon hade kvar den ett år senare.

Göteborg har drabbats av vinter.

Det trodde inte ens SMHI.

Snön i Göteborg är kanske inte känd för att ha så mycket att komma med kvantitetsmässigt. Men den är avslöjande i alla fall. Det kan ingen ta ifrån den.
Alla jordens ärr blir synliga. Allt en asfalterad väg har varit med om träder fram i pudersnön med en brutal skärpa.
Gatlyktans sken gör ju inte direkt saken bättre.

En kvart till affären öppnar. Portarna är stängda men grinden står på glänt. Regnet regnar både på mig och grinden. Och på kameran när jag riktar den uppåt och knäpper av.

Ska ut i det oförskämda vädret och byta från spårvagn till spårvagn till buss och hamna i en lagerbyggnad. Där ska jag shoppa lös.
Jag tar med mig kameran så ska ni få se sen.

Naturens färger var på novembervis. Murriga och blåaktiga. Friskt om kinderna, regn i luften.

På Kungsgatan ca 11:30 idag, tisdag.

Två killar i 14 - 16-årsåldern går förbi mig. De ser hängiga ut.
Den ena killen säger till den andra i en uppgiven ton som liksom fastställer något de pratat om en stund: Nä jag hatar tjejer alltså.
-Jag också, svarar den andra killen lika dystert.

Hade journatt på jobbet och slutade passet klockan nio i morse. En buss in till stan och så satt jag på franska bageriet och åt frukost och bläddrade i modemagasin. Fint det.
När personalen började spela en julskiva med inledningslåt So this is christmas kände jag att det var dags att gå. För det är det fan inte än! Jul, alltså.
Det är oktober och hösten mår alldeles utmärkt! Det märks när solen får de gula löven att lysa som guld. Det märks när man sparkar omkring i löv som knastrar på ett fantastiskt krispigt vis. Och det märks på luften.
Jag gick från fiket med shopping i sinnet. Om vi inte ska till Köpenhamn längre så har jag pengar över som ju inte kan ligga oanvända bara sådär!
För en gångs skull hittade jag massor jag ville ha. Så mycket fint!
Bland annat en ovanligt galen 80-talskavaj. Vit med svarta prickar. Fantastisk. Second hand givetvis; en sådan kavaj måste man vara ensam om - där accepterar jag inga masstillverkningar.

Om ni ber snällt så kanske jag visar den här imorgon. (Snälla, be snällt...)

Det var olycksbådande mörkt i Brunnsparken klockan 17 idag. Jag vet inte vad som skulle till att hända, men vi tog första bästa spårvagn hem.
På ett säte vid fönstret satt en ung man. Han pratade i telefon. Berättade att han bråkat med poliser i Malmö. Blivit avklädd och kroppsvisiterad, anmäld för mordförsök och skulle till rätten nu igen den här veckan. Och de hade undrat var alla pengar kommit ifrån. Och sagt Vi VET att du jobbar med narkotika.
Han var nog stolt på nåt vis. För annars ringer man väl inte tre personer och pratar öppet på en spårvagn om att man gjort sig skyldig till hot mot polisman? Ibland sänkte han rösten och lutade sig liksom närmare fönstret för att han inte ville bli hörd av alla som var på väg hem från sina arbeten.. Det var lite roligt, tyckte vi. Och lite tragiskt också.

När vi knatar omkring på gamla brukets omgivning och ignorerar skyltar som det står Obehöriga äga ej tillträde på hittar vi en mer välkomnande skylt: Öppet hus i kaffestugan. Marschaller och ett varmt ljus från fönstren.
Tja, varför inte.
Så vi gick in och hamnade visst hos Jonsereds Hembygdsförening. Där var David och jag udda fåglar bland Jonseredsuppväxta pensionärer. Vi fick berätta att vi inte var från orten. Vi fick kartor över bygden och fick veta att samme Keiller som är upphov till Keillers park på Ramberget granne med mig, även hade ett finger med i Jonsereds historia. Och minsann: om han inte fixade sig ett Ramberg där också!
Mannen som serverade oss påtår ville gärna berätta mer om bruket och omgivningarna och vi kom sedan att samtala om hur mycket vackrare man byggde husen förr. Utsmyckningarnas tid är förbi. Och det är ju som jag alltid har sagt: Människan vill ha det vackert omkring sig så när ska husen börja bli vackra igen?? Det är bara en tidsfråga, enligt mig, innan vi får se mönster runt fönsterkarmar och skruvar i form av blomblad igen.

Kaffet och kakan smakade finfint och nu längtar vi till våren då bokskogen enligt lokalbefolkningen ska vara fantastiskt vacker.

Solens strålar är som guld som silas genom brandgula löv.
Du får det att låta som poesi, sa en vän.
Men det ÄR det ju också!
Ren och skär poesi för mina ögon.

Ja, så kan man ju också göra.

Vilken tur att jag just idag hade lånat Davids fina kamera med jättezoom när vi gick på promenad.

Fredagskvällen började här efter tips från en bra, pålitlig person.
Detta är nu en rekommendation från mig (också hyfsat bra och pålitlig). Galet god mat och trevlig miljö.
Vi blev mätta och trötta och hamnade som bilden ovan avslöjar. Precis rätt, alltså.

Temat för årets Videomarathon är Syndabock. Vi har hittat våran och begav oss iväg till Järntorget för att kika på dildos och utmanande kläder. Man skulle kunna tro att vi ska spela in en porrfilm. Men det är fel. Vi är smartare än så. Det borde ni veta vid det här laget.

Promenerade genom Backaplan idag. Färre hus för varje gång man passerar. Var på jakt efter en thairestaurang som skulle ligga någonstans just här.
Här bredvid för att vara exakt.
Kanske försvinner det huset också, men vi får hoppas att restaurangen blir kvar för ack, så gott och billigt det var!

Så här har jag aldrig sett dem förr. Gult passar bra. Bättre än blått.
Arbetsvagn säger skylten.
Alla de andra spårvagnarna är avundsjuka. De vill också vara unika. De vill också få folk att lyfta blickar och kameror mot dem.
Arbetsvagnen plingar nöjt och kör stolt iväg genom tunneln med vetskapen om att allas ögon är riktade på just den.

Nu kan man skåda (och köpa) Lotta Lostensmycken på den underbara butiken Drömma som ni hittar på Östra Skansgatan 3 i Haga, Göteborg!
Hurra! Mycket roligt tycker jag!

Drömmas ägarinna heter Lotta hon med. Bara en sån sak!
Hennes finfina blogg är förövrigt också värd ett besök!
Så pallra er dit mina vänner!

Ännu en spårvagnskur som blivit förädlad. Kanske var det inte tanken, men vem bryr sig? Jag tycker det är fantastiskt vackert. Skulle vilja såga ut och hänga i fönstret.
Solens strålar genom sprickornas vindlingar, den blodröda färgen lyses upp explosionsartat. Ja, jag önskar jag hade en såg. Och lite mer mod och illvilja i mitt blod.

Mot en husvägg vid Grönsakstorget satte vi oss och tittade på hösten som kommer mot oss.

Det innebär att man ibland får stanna mitt på bron och invänta en båt som ska köra igenom.
Vi stod i höstsolen och tittade på broklaffen som lyftes och lyssnade på plingandet från bommarna. Jag var inte den enda som fotograferade. Fast jag slapp stiga ur nån bil för att få bra bilder. Det var ett stämningsfullt ögonblick. Bilarna stod tysta och väntade medan den stora båten tog tid på sig att glida igenom. Så fort kusten var klar och båten lämnat oss, släpptes klaffen ned igen och trafiken flöt på som vanligt. Som om inget hade hänt.
Det var egentligen först då som vi insåg hur tyst och fridfullt det hade varit sekunderna tidigare.

Vi hann in i vagnen innan regnet släpptes från himlen. Alla gjorde inte det. Hann, alltså.
Den här veckan har jag sett ut genom spårvagnsfönster upprepade gånger.
Ett skyddande glas mot världen. Eller en ram runt den vackra omgivningen. En stund att titta ut och se människor leva sina liv.

Vissa stunder är vackra i all sin vardaglighet.

Även den som inte orkar stå i mitten av publikhavet och hoppa kan njuta av konserterna. På håll, från ett liggunderlag med en ordentlig kikare, klarar man sig utmärkt.

Regnet kunde falla hur mycket det ville, inget kunde stoppa glädjen. Regnponchos så långt ögat nådde. På scen stod Vampire weekend och spred solsken genom tunga regnmoln. Musik gör mig rörd till tårar. Jag har gråtit mig igenom två fullspäckade festivaldagar. Gråtit av lycka, förstås.

Cyklade över bron idag. Göta älvbron. Det har jag inte gjort förut. Har varit feg. Rädd att bli förbicyklad av någon skraltig pensionär på skranglig cykel utan växlar. Rädd för att behöva ge upp och kliva av och gå upp till toppen.

Så töntigt.
Jag glömmer vilka benmuskler jag har. Det var ju inget att oroa sig över. Jag cyklade förbi både pensionär och hurtboll och när jag kom till toppen väntade en underbar, till synes evighetslång, nedförsbacke. Oh, joy!

När jag skulle hem blev det värre. Inte bron - den var lätt som en plätt- men cykelvägarna i innerstan. No joy. Överallt är det spårvagnsrälsar och jag letar febrilt efter närmaste cykelväg, en trottar, vad som helst. Och så när jag befinner mig mitt mellan Brunnsparken och Centralstationen glider mitt framhjul på regnvåt metall rakt ned i ett spår. Och jag välter.
Första tanken: Åh, nej vad pinsamt! Hoppas ingen såg! Jag reser mig upp. Plockar ihop cykeln, ryggsäcken, mobiltelefonen, kroppen. Skrubbsår på knät. Ingen smärta än. Den kommer väl sen.
Andra tanken: Varför är det ingen som ser mig? Ingen som undrar hur det har gått?

Leder cykeln till närmsta cykelväg, trottoar, vad som helst, och cyklar hem med ett brännande skrubbsår på högerknät. Att trilla med cykeln får mig att minnas hur det kändes att vara barn. Att ha skrubbsår på knäna då var vardagsmat. Idag händer det nästan aldrig och jag blir mer rädd nu än jag blev som barn. Jag tänker på det när jag cyklar tillbaks över bron. Hem till Hisingen med trygga cykelbanor.

Mina handflator klarade sig förresten finfint.

Och fiskmåsarna hängde runt uteserveringarna. De modiga gav sig på ännu ej uppätna måltider. Andra satt uppflugna på närmsta guldfärgade flaggstångsknopp och spanade. Strategisk placerade. Snart är det någon som lämnar sin mat obemannad.

Vädermisär. Fukt och elände. Västtrafiks spårarbete gör inte saken bättre. Ersättningsbussar kommer INTE var sjätte minut. Och på spårvagnen immar rutorna igen av blöta kroppar. Det är trångt, varmt och genomvått. Då har man rätt att vara lite förtvivlad.

Söndagseftermiddag. David nämner ordet Sushi och sen är det kört.
Vi pratar om Dozo i Örgryte som har Göteborgs finaste. Vi hittar till deras facebooksida som nämner chili/lime dumplings till förrätt. Ojoj, nu finns det ingen återvändo.
Öppet från klockan 17 enligt internet.
Vi åkte dit. Från Hisingen, genom stan. Många barnvagnar på spårvagnen; alla ska av vid Liseberg. Sju minuters promenad från hållplats till restaurang. Och så en skylt på dörren. Semesterstängt. Många svordomar följde. Magen skrek mest.
På väg tillbaks till hållplatsen körde spårvagnen förbi oss. Söndagstider innebar tjugo minuter till nästa.
Dagens mobiler med internet höll oss igång. Var finns ett söndagsöppet, icke semesterstängt, sushiställe?
David ringde. Lotta ringde. Ingen svarade.
Spårvagnen kom och vi såg nog ledsna ut när vi åkte planlöst tillbaka in till stan. Vid Kungsportsplatsen tittade jag upp. Ut genom smutsigt spårvagnsfönster. Sushi Yama. Nyöppnat. Parasoller utanför. Flaggan i vinden. Öppet.

Säger till mötande person bakom disk: Åh! Vad skönt! vi har ringt till säkert femton ställen och alla har stängt! Vi är så hungriga! Tack och lov att ni har öppet!

- Fast vi har precis stängt köket.

Våra ansikten måste sett hemskt chockade ut för han skyndade att tillägga: Men vi kan öppna igen för er skull. Om ni har ringt runt så mycket.

Ja! Ja! Ja!
Och vet ni vad? Det var så vansinnigt gott! Och det säger jag inte bara för att vi var så hungriga, utan för att det VAR så otroligt gott! Så välgjort och vackert och smakerna följde med oss i munnen ända hem till Hisingen.
Vi är glada nu. David och jag.

Passerade detta med mätta magar. Fascinerades över utbudet; thaländskt, kinesiskt, italienskt. Ringklockan hängde i ett snöre. Någon annan dag kanske man borde testa att ringa i klockan. Nyfiken blir man ju.

Lotta som inte kan fota utan att grimasera.

Lotta som inte kan fota utan att gråta en skvätt.

Och så en man som inte visste att han blev filmad.

Nu en gnistrande gardin över vattnet från brandslangar.

En installation mitt i det eldsvedda landskapet. Bättre än något konstverk. Andlöst, enligt mig.

Jag blir nyfiken; vad låg i kassaskåpet innan elden kom?

Ända sedan branden i Frihamnen har jag velat gå dit och fotografera. Dokumentera liksom. Och så är det på nåt konstigt vis så oerhört vackert. Som i någon amerikansk storfilm där jorden går under.
Skrämmande, vackert, fasansfullt, fantastiskt.
Det rykte av askan och på något ställe syntes en ensam liten låga. Överallt stack det upp vattenledningar ur marken. Vattenledningar som fortfarande sprutade
Det var lugnt och stillsamt. Lugnet efter branden.

Det är så himla oskönt när man varit ute i regnet i flera timmar och känner sig fuktig ända in till underkläderna. Känner mig som penséerna på min balkong som förtvivlat håller ut i ur, skur och blåst. Jag är utan regnkläder men med ett prinsessparaply som gör alla glada. Folk skiner upp när de ser mig. Hejar glatt. Utbrister: Åh, vilket härligt paraply!

Jag känner att jag gör Göteborg en god gärning. Visslar på Raindrops keep falling on my head och tänker på speldosan jag hade när jag var liten. Den med en liten balettdansös som snurrade runt runt till nämnda melodi så fort man öppnade locket.
Jag undrar var jag har lagt den någonstans.

För att kunna förflytta oss på smidigast vis förändrar vi naturen tills den inte är sig lik längre. Vackert, javisst. Men nog är det fascinerande när man tänker på det. Vad vi gör med vår värld för att den ska passa.

Efter jobbet kom jag till stationen. Det var en och en halv timme tills tåget skulle gå. Tog en kaffe och försökte med kameran fånga en sparv som flugit in på fiket. Sparven hittade ut och jag hade inte fångat en fjäder av den ens.
Men sparven gav mig inspiration.
Jag satte ryggsäcken på ryggen, axelremsväskan på axeln och kameran om halsen och begav mig runt på centralen och fotograferade. Och sen var det dags att stiga på tåget och hitta fram till min fönsterplats.

Tog så många fina bilder på många fina blommor när jag var i Botaniska trädgården igår. Kände att jag ville att ni skulle få se dem. Naturen är verkligen min största inspirationskälla när jag gör smycken. Ja, i allt kreativt jag gör faktiskt.

Och helt plötsligt var det där. Okej, vi hade följt en massa skyltar med Näsduksträd skrivet på, men ändå, vi fattade direkt att vi kommit rätt.

Det var fint. Fridfullt på nåt vist.
Såg ut som ett träd fullt av ögon, tyckte jag.

Har bott i Göteborg i snart två år och fram tills idag hade jag inte besökt Botaniska trädgården en enda gång. Ja, jag skäms.
Hörde av en kollega att det berömda Näsduksträdet skulle vara i full blom nu och endast under ca en vecka framöver.
Det måste jag ju se!
Fick David intresserad också, så efter jobb och träning tog vi spårvagnen dit.
Det första jag såg var den här ängen. Och en gigantisk blomrabatt i form av Muminpappan.
Vi testade stigarna och hoppades att vi skulle hitta fram till det omtalade trädet. Det gjorde vi. Men först var jag tvungen att stanna och fota en miljon blommor, träd, kvistar, stenar och annat fint.

Som jag önskar att folk fortfarande tänkte.

Inte så smart att bygga hus som rostar, men ack, så vackert!

Drömma om att kunna promenera kullerstensbelagd gata fram och veta att nyckeln passar i dörren och veta att här bor jag, här är mina kvarter.
Ja, drömma, det får man.

Överallt i Majorna såldes det loppor av alla de slag. Jag fotade massor, fyndade inget. Blev återigen förälskad i stadsdelen och vill flytta dit omedelbums. Varför byggs det fula hus när man kan bygga fina hus, som de i Majorna? Det undrar jag ofta.

David och jag promenerade raskt från Biskopsgården till Järntorget. Det tog en och en halv timme och när vi var framme var vi hungriga. Vid Järntorget finns mat för såväl humlor som Lotta och David. De sistnämnda åt indiskt. Humlorna smakade på blommorna. Alla var vi nöjda.

Det här huset ger mig vibbar av Astrid Lindgren.
Jag kommer på mig själv med att tänka att jag vill bo där. Hur kan korrugerad plåt få mig att känna så?

Tänk att bo där med den balkongen och den utsikten över Trädgårdsföreningen.

Idag kände jag att det var dags att dra med David till Trädgårdsföreningen. Och trots värmen utomhus vågade vi oss på ett besök i det tropiskt varma Palmhuset. Och jag kan inte låta bli att tycka att huset i sig är det bästa av allt. Mina ögon far omkring och med dom följer kameran. Upp i taket där solen får ögonen att tåras genom kameralinsen.

På väg till födelsedagskalas. Stod i en spårvagnskur tillsammans med ett kompisgäng som jämförde skor (en av tjejerna hade två extra par skor i en påse; "Ett par högklackade och ett par fina låga"), och emokidsen som hade hamnat i slagsmål och pratade om hur en av killarna såg ut som Elisabeth i Madicken när hon hade stoppat en ärta i näsan och sen fick näsblod i ett bråk.
Jag ägnade mig åt tjuvlyssning och fotograferade spårvagnsnätet.

Rost är förmodligen det värsta som kan hända för en båt. Men jag, som slipper tampas med problemet, tycker det är vackert att se på. En container med skräp är för mig en container av historia och konst.

Vem skulle inte vilja ha en Super Jet - Foam monitor, liksom?

Allt enligt devisen "Man tager vad man haver"

Tänk så tufft att knata omkring därinne och fotografera. Lyftkranarna och rosten retade oss från andra sidan vattnet.

Idag gav vi oss ut på ännu en fotopromenad. Trodde att vi skulle kunna ta oss fram bland industrier, gamla båtar och varv, men varje väg vi provade ledde fram till låsta grindar med klistermärken som meddelade att stället vaktades av exempelvis Kurts bevakning. Förutom en väg som ledde ner till vattnet precis under Göta älvbron. Att åka spårvagn över bron är alltid fint. Att se utsikten från undersidan var också fint. Framförallt när vädret var så fint som det var idag.

Mitt i förödelsen hittar man alltid en gul blomma.

Änderna har funnit sig tillrätta i graffiti och fördärv.

Hur lång tid tar det för en dörr att bli så här rostig?
Hur mycket skyddar Effektlarm egentligen när dörren rostat sönder?

Vem har lämnat all bråte här? Och vem tände eld på allt?
Hemligstämplad information för evigt gömd på omoderna disketter som inte fungerar på dagens datorer...

Hade kamerorna i högsta hugg när vi kröp genom ett hål i staketet in till övergivna tomter på Backaplan. Allt ska rivas så småningom och ersättas av nya hus. Ett Backa city, talas det om. Det förfallna behöver dokumenteras. Allt enligt mitt ordspråk Det som är fult kan mycket väl vara snyggt.

Varför tycker Västtrafik att deras papperskorgar hellre ska vara så här fula när någon tidigare bemödat sig med att göra den så här fin???
Jag menar, skräpet runt omkring papperskorgen blir ju ännu fulare nu! Sen tror jag att folk brydde sig mer om att träffa rätt med sitt skräp när papperskorgen var snygg. Nu skiter folk i vilket.

Dessutom har målaren inte gjort ett vidare bra jobb för den fina, röda färgen skiner igenom.
Jag blir lite ledsen.

Folk verkar tycka att allt måste se likadant ut för att vara snyggt och prydligt. Det förstår inte jag. Sen när är bajsbrunt snyggare än rött och gult, liksom!?

"Jag hoppsar bara när jag känner för att hoppsa"

-Ca 40årig far till sina två hoppsande 5åriga döttrar. Avenyn, Göteborg.