Igår hann jag med massor. Idag gör jag inget.
Skrev en lista, men vill inte.
Klädde mig i dova färger tills jag insåg att det var färg jag behövde. Nu sitter jag här i en starkt cerise tröja och känner mig mycket mer tillfreds.
Behöver hitta på nåt idag. Ville fota, men inte i regn. Ville gå på bio, men det finns inget jag vill se. Ville äta sushi på ett ställe som lagt ner. Dumma dag.

Nåt måste jag göra. Nåt annat än Måsten.
Åker en sväng. Tar med mig kameran och plånboken. Om utifall att.
Vem vet, kanske hinner göra en massa. Kanske till och med får post idag.

Klockan är 15.02 (piiip) och jag har inte kommit igång.

Mitt ansikte spricker. Jag går i bitar. Flisa för flisa, snart finns inget kvar.
Aktas. Ömtåligt gods. Behandlas varsamt.

Fika i Guldhedstornet. Köttbullemacka och utsikt smyckad med regnbåge.
Sedan ett varv runt Göteborg, känns det som med den magnifika vyn. Inga stadsdelar är skymda.
Det blir ett och annat foto på de nyfunna twittervännerna medan de tar in omgivningen. Pygmeestyles lilla Diana får också föreviga, men de bilderna är hemliga fram tills framkallning. Som förr i tiden.
Tänk ändå. Man vänjer sig så fort vid teknikens framfart.

Igår åt jag rysk trerättersmiddag. När gjorde ni det senast?
Jag har twittervännen Pygmeestyle hos mig i några dagar. Hon sitter och jobbar nu och jag stör henne med min nypptäckta kameraunderhållning: dubbelexponeringen.
Hon klagar inte jättemycket.

Och förresten: Förlåt.
Jag lovade ju sensommarrea. Det kommer, men det dröjer lite.
Ska stå på dragonfly festival fredag till söndag. Det är en himla fin festival. Läs mer här och kika på facebook-eventet här.
Jag tror det kommer bli smått magiskt. Jag har varit där en gång tidigare och det är verkligen speciellt på ett underbart vis. Så: Komsi komsi!

Jag har en faiblesse för skymningsljus.
Ett svårfångat ljus. Ja, det är ett flyktigt sken.
Skärpa är det inte tal om, inte heller är det direkt önskvärt. Inte för mig; inte då i alla fall.
Ibland är det skarpa lite för enkelt. Lite för tydligt.
Tolkningsmöjligheterna begränsas i det fullt synliga.
Och begränsningar är ju trist, som vi alla vet.

En vända in till stan för ärenden avslutades med införskaffande av nytt fint objektiv. Mina örhängen blev sedda av butiksbiträdet i fotobutiken. Hon fick ett visitkort.
Kanske läser hon det här nu. Hej på dig, i så fall.
Vi missade vagnen vilket innebar att vi hade tid att testa objektivet på kameran direkt. Verkar lovande minsann.

Det är nåt alldeles speciellt när himlen öppnar sig. När det regnar som om det aldrig regnat förr. När folk kommer ut på sina balkonger och ler mot vattenkaskaderna som släpps från skyn.
Jag plockade fram kameran, David letade upp inspelningsmackapären och filmkameran.
Våghalsen David skyr inga medel när han ska fånga ljud och bild, så i ett regn som skulle kunna välta en... eh... mindre jycke, stod han lika stadig som stativet han lutade sig mot.
Sommarens mest dramatiska väder har nu blivit dokumenterat på alla de vis.

Ni kanske inte tror det, med det är sant: Jag tog de här bilderna imorse.
Ett tydligt bevis på att hösten, min favoritårstid av dem alla, är nära nu.
Jag längtar efter indiansommaren. Lukterna, smakerna och färgerna.
Och den krispiga luften i lungorna.
Snart!
Ni tycker jag är galen?
Jag tycker ni är galna.
Så det går åt båda hållen.

Idag var David och jag i Majorna och kollade på husfasader. Vi letade efter den lilla skylten som säger vilken hyresvärd som äger huset.
Varenda jäkla hus i Majorna verkar ägas av Familjebostäder!
Är de för Majorna vad Gustavsson är för Änglamark i Äppelkriget? Fast Majorna har nog ingen strippklubb som heter Phamiljebostäders Grotto.
Gud vad jag älskar mina Äppelkrigetreferenser!

När vi kom hem regnade det.
Jag satte mig att googla hyresvärdar.
När man som de två första sökalternativen för en hyresvärd får upp meningar i stil med "Familj från Bosnien inlåst i två år i lägenhet", "hemska förhållanden" och "Fasa och terror", då blir i alla fall inte jag jättesugen på att kontakta henne. Om man är hyresvärd borde man nog googla sitt eget namn då och då. Och kanske skriva lite falska positiva artiklar om sig själv. Om det nu inte var så att hon inte VILLE ha några hyresgäster. I så fall är det ett genidrag!
Internet är mäktigt vet ni.

Och sedan. Ett fastighetsbolag som heter IG lockar inte mig.
Kom tillbaks när ni heter VG eller MVG.
Här är vi kräsna.


Vi kommer aldrig få nån fin lägenhet.

Jag måste säga det. Jag är sjukt nöjd med de här bilderna. Sjukt. Årets bild? Visst?

Ps: På rutan där människorna står satt det en skylt med texten Visa hänsyn. Knacka inte på rutan. Det stressar djuren. Dumma människor.

Idag fick jag se mitt livs första giraff. Och lejon. Och tiger. Och järv. Och en hel hög med andra fina djur. Vi var på Borås djurpark med jobbet. Sån lyx! att få gå in gratis som ledsagare, och bara grejen att få åka på sådana här utflykter som jag aldrig skulle gjort annars.
Tog givetvis med mig kameran. Och det var min dag idag för jäklar vad många bra bilder det blev! Jag vill inte dränka er i djurbilder, men några får ni allt stå ut med! Och visst blev de fina!?

Och kolla in den skomakartummen! Den är inte att leka med!

Sydafrika är inte bara en himla bra inneboende. Hon är en fantastisk modell också!
Jag fick låna Davids fotolampor och vi hade fotosession i mitt kök. Det här lär vi göra om! I ett bredare rum nästa gång... Värmen från lamporna var smått olidlig.

Färjenäs heter det här finfina stället. David ramas in snyggt. Och jag får givetvis tankar om photoshoots igen.

Vi åt på finrestaurang vid vattnet.
Flundra med pepparrot, kapris, betor, potatis och citronsmör. Så gott det kan bli.
Mitt vattenglas immade igen av kondens. Det gjorde inte Davids. Vi har inget svar på varför.
Allt går inte förklara, men det går fotografera.

Idag är en sån dag när jag trixar och fixar med alla foton från semestern. Beskär och gör svartvitt och plockar fram fotots själ.
Allteftersom jag grejar kryper fotolusten fram. Jag har på känn att det blir en ordentlig fotopromenad sen. I skymning. Det bästa ljuset av dem alla.
Fram tills dess ska jag göra så lite det bara går. Jag har inte ens kommit ur nattlinnet än.
Det är söndagsfeel på den här måndagen.

När man missar ena vagnen och väntar på nästa och man är alldeles ensam vid busskuren. Då kan man få för sig att plocka upp kameran och fota trasig spårvagnskur i kvällssol. Man kan också få för sig att fota sig själv genom glaset.

Och så här är det att vara ihop med Lotta Losten. Man hittar henne lite varstans med kameran framför sig. David är inte sämre, han.
Vi skulle ha någon som kunde fota David när han fotar mig som fotar...

Jag hör röster nedanför balkongen. Jag smyger ut med kameran, fixar ISO och vitbalans i förväg, beräknar ljuset, och sen kastar jag mig fram och attackfotograferar Sydafrika som just kommit hem från en promenad.
Det är en av anledningarna till att man måste ha en kamera. Attackfotografering.

Sitter just nu på en pir i Simrishamn med Davids dator i knät. Vi kom hit i vår jakt efter täckning. Där vi annars är står det Simrishamns hamn på livbojarna helt missvisande. Viks fiskeläge är för litet för egna bojar och dit når inte mobil och internettäckningen.
Därav denna mastodontuppdatering idag. Skönt och jobbigt på samma gång, för jag springer givetvis runt med kameran dagarna i ända (när jag inte ligger och flämtar av värmeslag) och det blir många foton jag vill visa.

Den olidliga värmen tänker jag inte nämna.

Detta inspirerar mig väldigt mycket nu. Vajande grässtrån i vind, i solnedgång, i skymning.
Jag skyr inga fästingar, må de komma om de vill! Jag är på jakt efter suddet, djupet, färgerna och rörelsen!
Jag ser det som penseldrag målade med min kamera. Hela min hårddisk kommer vara full av vajande, svajande strån när jag kommer hem.
Det känns helt okej.

De är fina att fotografera. De är trötta på mitt fotograferande.
Fast kanske kan jag ana en attitydförändring. Tidigare suckades det en hel del, nu har de kapitulerat. Låt henne hålla på.

När man ändå bara står i sushikö kan man ju sysselsätta sig med att ta bilder på sånt man ser runt omkring sig.

Har hittat en effekt på min kamera som gör mig cool. Oj! Den måste jag använda ofta. Det har nog lite med brillorna att göra också...
Säger man fortfarande brillor eller är det töntigt? Glajjor?

Jag har photoshop i mobilen nu. Oj oj oj vad man kan hålla på och greja med sina foton där. Då kan bilderna bli såhär fina.

Och nu lyssnar jag på Donovan Blue is the colour of the sky in the morning when we rise. Jo pyttsan!
Blue is the colour of the pants in the evening when i stand barefoot on the balcony taking pictures of neighbours clothes, more likely.

Men det låter inte lika bra kanske.

För en dryg vecka sedan var Sonja hos mig för att spela in röster till Davids nästa animerade projekt. Han behövde en tjej som kunde prata norrländska och jag kom givetvis att tänka på Sonja. Jag fick bara vara med i filmen som ett litet glädjetjut för jag kan inte norrländska. Jag är grym på småländska och skånska, men norrländska - näpp.
Kommer nog tvinga Sonja att bli min dialektcoach i framtiden...
Well, well. Bästa stället att spela in ljud på råkar vara i min garderob. Vi klämde in oss där allihopa. Jag behövdes egentligen inte, men var där som moraliskt stöd. Och syreslukare. Och värmealstrare.
Det gick himla bra förstås. Sonja is a a natural. Som ni kan se på fotot längst ner där hon hamnade ute i skogen.
Hon behövde foton på sig och anlitade mig för jobbet. Så lite nytta gjorde jag faktiskt!

Resultatet av vårt garderobshäng kan ni se, och höra, här.
Och som vanligt när det är David som gjort filmen är den mer än lovligt sevärd! För han är skitbra. På riktigt. Så säger jag inte bara för att jag är kär i honom.

Ibland undrar jag verkligen hur min hjärna tänker!
Jobbade natten och skulle åka därifrån till stan för att lämna in mina smycken i en butik (Ni undrar vilken? Håll ut, jag avslöjar snart). Hade mailat dem igår och sagt vilken tid jag skulle komma och att jag skulle skicka foton på smyckena imorgon, så att de kan lägga upp dem i webshoppen. Visst, det låter ju bra.
Förutom att jag glömt fota smyckena då.
Hur sjutton hade jag tänkt ta kort på mina smycken efter att jag lämnat in dem?
Oj oj, småpanik, hur gör jag NU?!
Kollade kameran. Givetvis var batteriet slut.
Fick ytterligare en gnutta panik.
Kom på att jag ju har en mobil med en hejdundrande fin kamera i. Kom på att jag ju jobbar precis vid hamninloppet vid Eriksberg. Kom på att vad kan egentligen vara härligare än en photoshoot kl 08:30 en tisdagsmorgon?
Så fick det bli.
En fransk frukost senare gick jag lugnt och sansat till d.n.a och lämnade in mina smycken, som avtalat.
Så om ni vill kan ni kika in i deras finfina butik och köpa mina smycken.

(start Skryt: Nu har jag ett sånt där lyckligt och stolt ögonblick igen. Yaaaayy! d.n.a är ju toppenfint ju! Och de vill ha miiiina smycken där! Whoooop! Åååååh! :slut Skryt)

Nu ni!
Nu ska ni utsättas för kluriga utmaningar! Från och med idag kommer jag med jämna mellanrum lägga upp ett foto som jag tagit på något på mycket mycket nära håll. Er uppgift är att lista ut vad bilden föreställer. Den som gissar rätt får ett urbota fint vykort hem i brevlådan.
Detta kommer alltså bli ett återkommande inslag här så håll ögonen öppna för Och vad kan DETTA vara för nåt då?

Såååå kom igen nu! Gissa gissa gissa!
Ni har på er fram till söndag.

Så där gör man väl ändå inte!?
Håll dig till Containrar där fattiga barn inte blir utan kläder för att du hittar saker! Som den här killen, han har fattat grejen.

Men tack ändå, du var rolig att fotografera. Det tyckte tanten som gick förbi också. Hon log mot mig. Så du gjorde faktiskt att jag fick ett leende från en främling idag. Och för det får jag tacka dig.

Jag var jättejättejättekissenödig. Det var blåsigt och kallt. Vi var nära porten och snart skulle jag kasta mig uppför trapporna, men vänta lite bara - måste fota tulpanen först. Hoppandes på ena foten och med andra benet lindat runt det första.
Och såhär blev det.
Inte illa pinkat.

(Oj. Där blev det skoj.)

Den där blomman igen. Den låter mig inte vara. Får mig att tänka på när man som liten målade med vattenfärg. Man droppade vattenfärg över redan fuktigt papper och såg färgerna blandas och rinna ut i olika formationer. Lite som när man hade blåbär i filen och rörde runt med skeden och skapade mönster tills hela filen var jämnlila.

Ibland gör jag smycken som liksom slår an en särskild ton i mig. Som den här blomberlocken. Den är så skir och ljus och ser både spröd och stark ut. Jag vill rulla runt den mellan fingrarna, känna på den, titta på den ur olika vinklar. Jag vill fota den i softat ljus med tunna, tyger fladdrande omkring den.
Det känns lite olikt mig. Det där softade och ljusa. Men jag kapitulerar inför känslan och kliver ut på balkongen och införlivar allt det där.
I sådana lägen söker jag runt på flickr efter foton med samma känsla. Kolla här, här, här, här, här och här. Förstår ni min känsla?

Gå in på den här sidan och få era foton att se minst hundra år gamla.
I'm addicted!

I skymningen blir det sånt fint ljus. Och i den fasliga blåsten vi har nu blir grenarnas rörelse som penseldrag i kameran.

Jag borde lägga mig nu. Kl 05:30 ska jag stiga upp imorgon.
Morgondagen består av följande komponenter: Tåg, Trollhättan, smink, kostym, taxi, filminspelning, tåg, jobb, och sedan jobbnatt.
Med det i åtanke: Godnatt.

Kl 07.00 dagen då magsjukan satte in. Vi var på väg till Karlsbron för fotograferande i arla morgonstund. Plötsligt möts vi av minst tio tjecker med lika många sopkvastar, frenetiskt sopande samma lilla yta. Jag fattar inte. Varför tar de inte varsin trottoar istället? Verkar jobbigt, måste vara många snubbelolyckor under ett arbetspass. De sa inget till varann. De bara sopade. Fort.

En stilla bris får sidensjalen att blåsa upp framför mitt ansikte. En sol som ständigt lyser. Plats för 8700 foton på kamerans minneskort.
It's Prague, baby!

Samma galna tjej. Nu i svartvitt motljus.

Min gamla sambo är snyggare än alla andra i hela världen, tror jag bestämt.
Så här såg hon ut idag när jag kom hem till henne på te och Kuba Cola-kaka.
Ni fattar varför jag valde henne som modell för mina smycken, eller hur?
Idag planerade vi ett nytt photo shoot. Hon har ju blivit rödhårig och då får man passa på. Hon och jag och mina smycken mot nåt rostigt.
Kan inte bli annat än tjusigt!
Kommer nån gång i maj om vinden ligger på åt rätt håll.

Som vingarna på en insekt. Som ett välarbetat nät.
Som små genomskinliga viskningar om vad som för några månader sedan var ett klorofyllstinnt löv.
Nu på en gräsmatta nära mig.

Har äntligen laddat min kamera! Hittade de här bilderna från förra helgen. Reflektioner i en vattenpöl. Och yes, jag vände dem upp och ner.
Lite konstigt att de senaste fotona i min kamera är från dagen innan jag blev förkyld. Sedan dess har jag inte kunnat fota nåt. Känns lite som att ha vaknat upp efter en vecka i dvala. Eller som att den här veckan av tokförkylning inte ens har hänt.
Nu är jag hemma i min egen lägenhet igen och det känns bra.
Nu tänker jag välkomna våren.

Nu har jag varit sjuk i den här jävla förkylningen i en vecka. Visst har jag börjat få friskvittring (inte fiskvittring som min mamma tyckte jag sa...) men än är det inte över.
Jag tar ut mig helt av ett telefonsamtal. Eller en promenad till mataffären.
Friska vårluften är underbar. Jag längtar till jag också är frisk och kan gå raska promenader med musik i öronen och vind i håret.
Har gjort några fina smycken, men har ingen kamera där jag befinner mig. Shit, vad jag saknar kameran! Mobilen klarar inte så mycket som min kreativitet kan önska. Ni får bilder så fort kameran och jag har återförenats. Det kan jag lova!
I min längtan efter fotograferande tittar jag på massa gamla foton. Denna är från Slottsberget.
Tittade tillbaks i min dagbok. På mars för ett år sedan. Då var det så himla mycket vår och jag hade plockat fram min karamell till vårjacka. Blev så inspirerad av 2009 års Lotta att jag bestämde mig för att hänga in vinterkappan så fort jag blir frisk.
Och innan såg jag en blyg liten krokus i rabatten utanför huset. Den hade legat där och lurat under den tjocka snön och bara väntat på sin entré.

Sent en fredag och jag sitter och tittar på foton från augusti.
Hemkommen från kväll på stan med tapas och öl. Muffin och kaffe. Inga andra kombinationer är möjliga (tänk er muffin och öl, liksom. Eller tapas och kaffe...).
På fiket satt en man och läste i sin ensamhet. Han åt en muffin. Han åt en bakelse. Sedan, för c-vitaminernas skull kanske, åt han ett äpple.
Jag besökte toaletten med trendiga plastdörrar i lysande orange, och passade på att tömma skorna på grus.
Mina skor samlar på grus. För varje steg jag tar hittar de nya fina gruskorn som de vill ta med sig hem. Jag tycker jag har tillräckligt med grus. Behöver inte mer nu.
Vad jag behöver är vår och torra gator som klarar sig utan småsten.

Yup. Jag har skaffat Flickr. Om någon annan av mina fina läsare har det också så tycker jag att ni ska adda mig där. Det vore väl fint? Jo, det tycker jag allt.

Sen hoppas jag att ni alla fattade att det var hela tio bilder att se i förra inlägget från Sci fi-mässan. Bara att klicka på "Se alla bilder".

Tittade igenom gamla mobilfotomappar i datorn. Mestadels suddig skit. Med undantag från vissa finingar. Som denna. Från färg till svartvit kornig.
Jag gillar den. Mycket. Gör ni?

Ska bara titta färdigt först.
Visst, men då får du stå ut med en Lotta som fotograferar dig i alla möjliga vinklar.

Ser ni grönskan? Fattar ni? Så lummigt och vackert var det i somras!
Jag plågar mig själv med att titta på bilder från Österlen.
Åh, längtan!

Det är inte det att jag inte gillar att vara fotomodell till David när han testar sina nya lampor. Det är bara det att man liksom blir lite trött efter ett tag.

David hämtade ut fina fotolampor på posten idag. Sedan dess är min lägenhet en lekstuga för David. Han viftar med guld och silverfärgade skärmar och bländar mig med vansinnesstarkt ljus.
Och så terroriserar han mina nallar.
I detta nu fotar han min perukstock med svart Pulp fiction-peruk på.

Det knäpper och gnisslar när istapparna spricker och faller mot marken. Inte alla har fullt så bråttom: tar det lugnt och försiktigt, en droppe i sänder.
Jag har stativ och tid. Jag kan vänta.
Tills ni faller och våren kommer. För det gör den, var så säkra.

I födelsedagspresent från David fick jag att vi skulle göra en fotobok av mina bästa foton. Bästa presenten, alla kategorier! Idag kom resultatet. 130 inbundna sidor med Lotta Lostens foton. Shit, alltså. Jag känner mig löjligt stolt. Det känns så fint att se bilderna på det här viset. Mitt självförtroende tar ett lyckoskutt framåt, och den där fotokursen jag tänker söka känns ännu mer lockande nu.
Och innehållet i boken. Göteborg på alla vis, fina gamla Sambon, Davids stenhårda farfar, David förstås, Vackra Österlen, branden i Frihamnen och allt annat som mitt öga mött de senaste två åren.
Yup. Stolt. Löjligt.

Granne i snön med blåjeans och hund.

När David går till affären står jag i fönstret och fotar snö, träd och granne med hund. Snön är rolig att leka med. Kameran och ljuset och exponering och fotoredigering. Things to do when you're under the weather. Having a cold. Snorig och äcklig. Snö.

Ledig måndag och jag hade stora planer på att möta våren redan idag.
Nämligen genom en ordentlig Spring cleaning av min lägenhet. Det är ju ändå första februari. Jag gick ut hårt. Fixade en röjig spellista på Spotify och skruvade upp volymen rejält. Nu jävlar!
Ugnen var värre än väntat. Usch. Och jag måste gå till återvinningen men jag pallar inte idag!!!
Sorterade och slängde en väldig massa lappar som jag undrar varför jag ens beslutat mig för att spara när de väl dök upp första gången, och jag blev väl någorlunda klar med köket men sen helt plötsligt, utan förvarning, stannade min kropp. Nä. Jag tänker då rakt INTE städa mer idag.
Så det blev smyckespyssel i soffan istället. Med kaffe och slät bulle. Hederlig fika. Den BÄSTA fikan. Finns faktiskt ingen fika som slår den. Ingen, säger jag!
Back to the smyckespyssel. Gjorde blingfittorna ovan och en berlock som jag först tänkt visa er nu men när jag kollade på fotona insåg jag att pärlan jag så gärna velat ha med inte alls hörde hemma på just det här smycket. Suck. Som tur var gick det lösa. Foto får ni imorgon.
Ny spellista på spotify nu. Kanske delar med mig imorgon. Kanske blir en riktigt generös dag imorgon helt enkelt!

Förresten bör det bli vår av minst två anledningar.
Nämligen dessa: Jag har fotat tillräckligt med snö nu. Det är tråååkigt. Fingrarna gör ont av kylan, blir inga bilder gjorda då!
Och för det andra så vill jag promenera i rask takt, med lätta kläder som inte tynger mina axlar. Jag vill flaxa med armarna, skrika vårskrik, ha min vinröda sammetskavaj och inte oroa mig för att jag ska halka i mina skor som råkar vara helt blanka på undersidan. Not a single räffla någonstans.
Så. Nu vet ni.

Fick ett sms från min far. "Gå in på sr.se/jonkoping..." Jag följde instruktionerna från min plats i förkylningssoffan.
Visst häpnar man!
Och vi tycker vi har det kallt och jävligt nu! (Vi HAR det kallt och jävligt, men det kan alltid vara värre på en annan plats i en annan tid)
1929 blåste Vättervattnet in över Jönköpings järnvägsstation och skapade problem i tågtrafiken, men också fantastiska undergångsmiljöer.
Jag rekommenderar er att titta på resten av fotografierna som är tagna av en kvinna vid namn Greta Kåwe.
Vad jag önskar att jag kunde åka tillbaka till 1929 och ta sådana här makalösa fotografier. Få förtrollas tillsammans med Greta. Att få uppleva den känslan av vakuum som måste ha infunnit sig. För så tänker jag mig det: en oerhörd tystnad och en stämning som inte liknar något annat. Ett undantagstillstånd.
Att promenera där mellan vagnar och isbeklädda elledningar som sjunkit ihop av den enorma påtryckningen från vädret som tagit i ända från tårna den här gången. Sjön hamnade ovanpå allt och frös till is, nästan som i ett försök att förvara stan. Till senare.
Ingen katastroffilm kan få mig att känna samma saker som de här fotona.

Ni vet den där känslan när man upptäcker en tv-serie som redan har gått i flera säsonger, man blir totalt uppslukad och plöjer den från början till slut på rekordkort tid. Vet ni? Och man är så lycklig för man är bara på säsong ett än och det finns mååånga avsnitt kvar att njuta av. Eller kanske får man upp ögonen för en författare som hunnit ge ut massvis med böcker. Nu förstår ni, va?
Jag har hittat Silverfisken.
En blogg som är humor och allvar, upp och ner, hit och dit och allt detta i en otrolig resa. Inte bara en resa mellan Sverige och Australien, utan också en resa i karriär och kärlek. Det är så man sugs in totalt. Hans språk gör mig både lycklig och lite avundsjuk. Han drar in en i miljöer, minnen, absurda händelser på ett så till synes enkelt vis.
Det är en fantastisk blogg.
Silverfisken heter Jonas och han har en fotoblogg också. Den är underbar, den med. Men den här bloggen som jag nu är helt fast i, började 2005. Jag läser bakifrån och fram. Och han fortsätter blogga. Så än finns det mycket kvar att läsa. Och det är jag så himla glad för.

Här hittar ni hans första blogg. Han har tagit svängen förbi Metrobloggen också och finns nu Här
Hans fotoblogg hittar ni Här

Besök.

Det är svårt att greppa. Igår stod jag på en loppis och bläddrade i en låda med gamla vykort. Hade högläsning för David. Till sjuksköterskan Karin. Skickat 1956 från Mallorca. Färglagda palmer. Äkta fotografi. Som om någon skulle tvivlat. Är det äkta eller oäkta fotografi? Var finns beviset? Här: Äkta fotografi
Okej. Högläsning:
Är på semester med mamma. Trist att åka hem imorgon. Jag har träffat en stilig matador.

Undrar hur hon hade tänkt om hon hade vetat då. 1956. Att 54 år senare står ett ungt par på en loppis i Göteborg och läser om hennes semesterfling med en matador från Mallorca. Det går inte förstå.

Härom natten drömde jag att jag stod och fotade en sliten, men vacker spårvagnskur i magiskt skymningsljus när plötsligt en berusad kvinna rusade mot mig för att stjäla min kamera. Jag trillade omkull och försökte få tag i kameran som glidit ur min hand. Jag fick tag på snöret men kunde inte få något riktigt bra grepp. Jag kände mig så svag. Mina händer orkade inte.

Idag var jag hos arbetsterapeut och fick veta att jag har carpaltunnelsyndrom. Min högerhand är svagare än min vänsterhand. Vilket ju är konstigt när man, som jag, är högerhänt.
Fick med mig ett par sjysta, stela handledsskydd som jag ska sova med på nätterna.
Stackars david om jag råkar vifta till honom i sömnen med dem på...

Jag har tidigare drömt att jag är svag i hela kroppen och inte orkar göra någonting överhuvud taget, men det är ju sånt som alla drömmer. Typ som många drömmer att man ska tappa sina tänder, allt sitt hår, upptäcka att man är naken mitt i köpcentret. etc. etc.
Konstigt när man drömmer en liknande dröm och verkligen har substans för den. Jag vill aldrig bli så svag att jag inte kan försvara min kamera liksom.

(I drömmen lyckades jag förövrigt övertyga kvinnan att jag tjänade mitt leverbröd med hjälp av min kamera och att jag inte var nån rik tölp som kunde köpa en ny kamera direkt efter att jag blivit bestulen på den. Kvinnan lät mig behålla min kamera, nickade bort till ett par som stod lite längre bort och sa "Jag testar med dem istället då" -Ja, gör du det, svarade jag och gick lättad därifrån utan att bry mig det minsta om paret som stod näst på tur att rånas.)

Trams.
Det funkar alltid. Och rött läppstift.

Fortsätter sammanfatta årtiondet och idag är det dags att lägga 2001 under kameralinsen.

I England ersattes översvämningarna av mul och klövsjukan. Påskliljorna blommade i februari. Lisa o jag upplevde shopping och liv i Bognor Regis, Worthing, Guildford, London och i Chichester också ett onödigt besök på Social Security Office.
Vi åkte hem till Sverige innan sommaren börjat. Jag åkte på audition-turné på Sveriges folkhögskolor. Kom in på Blekinge läns folkhögskolas teaterlinje och flyttade in i ett litet internatrum. Lärde känna fantastiskt fina människor, spelade teater och köpte min första peruk. En röd.

Utdrag ur min dagbok:

Det är synd om Chichester, det regnar ju jämt där.

Vet du vad som hänt nu då? Jo, nåt pucko har ställt 20 sängar framför vårt brevinkast! Summan av detta blir att vi inte når vår post och mormin har skickat fler ansökningspapper till skolor. Ja, det händer ivarjefall alltid något när man bor i staffhouse.

Klättrade över de 20 sängarna idag. Fanns brev från mor och far där bakom.

Gjorde tio rum idag! I was totally knackered!!

Fick sms från mor idag till min vodafone "Flyg, flyg lilla dotter, hem till mor och far" Hon håller på att bli fullkomligt sentimental!!!

Fy vad härligt det är här! Så många vänner att dricka te och prata med på kvällarna!

Fan vad härligt det är att spela upp nåt man är stolt över och som andra tycker är bra!

Idag har vi provat första scenen ur pjäsen som vi ska sätta upp till våren. Det var
häftigt!

Idag hade vi Hedningarna på besök. Vi hade Workshop hela dagen med dom. Slog på trummor och sjöng etno. Hur kul som helst!

Ett tydligt tecken på att man börjar bli vuxen är när man kan arbeta hela skoldagen fast båda ens lärare är hemma och sjuka.

Jag tänkte först sammanfatta årtiondet i ett snabbt inlägg, men årtiondet var inte snabbt. Det var långt och händelserikt. Så det fick bli en liten serie av det hela.
2000 var året då jag för första och sista gången iklädde mig kroppsstrumpa, jag tog studenten och jag åkte till England med Lisa som då blev min kära Sambo.

Utdrag ur min dagbok:

Det står en halvnaken engelsman ute i korridoren och pratar i telefon.

Idag hade vi nio rum var och jag klarade det galant! Gjorde ett rum på femton minuter ett tag. Sen blev jag alldeles seg.

Mötte "Väckarklocksmannen" i köket. Han flyttar på lördag. Snyft.

Idag när Lisa och jag skulle gå till jobbet var det översvämning igen. Vi kom inte över bron förrän vid kl 12. Marion fixade så vi får bo på Spread Eagle i natt för det ska fortsätta regna i den här stilen. Så nu ligger vi i varsin säng i rum 16. Vi har ätit popcorn, godis, druckit te och tittat på film heeela kvällen.

Julens mest fotograferade kisse åmar sig för kameran i sann make love to the camera-anda.

Han är van nu. Vid att ha en Lotta böjd över sig, med kameran framför ansiktet. I början tyckte han det knäppte roligt men nu är inte heller det intressant längre. Det gör honom trött.
En gäspning sitter fint. Knäppljudet eskalerar.

Systern stickar raggsockar till mig. Astor vill också vara med. Han vaknar upp från kvällens andra vila för att jaga tråd en stund.
Jag fick finfint kameraobjektiv av David i julklapp och passar på att fånga trådjakten på bild.

Det tar på krafterna att äta julmat och öppna paket.
Kissen och pappsen somnar i fåtöljen och från ovan strömmar Holy Light. Eller möjligtvis en lågenergilampa.

En kvart till affären öppnar. Portarna är stängda men grinden står på glänt. Regnet regnar både på mig och grinden. Och på kameran när jag riktar den uppåt och knäpper av.

Ni vet sådana där bilder som är tagna på en droppe precis i ögonblicket när den sprängs mot hårt underlag? Så ser de här kålblommorna ut, tycker jag. Speciellt den översta bilden.
Jag gillar dem. De gör sig bra på bild. Poserar vackert. En känsla av magi i kameran. Deras ena syskon fanns i Jonsered. Minns ni?

Hon ler mot tomtarna, tittar på lottvinsterna och försvinner sedan in i en port.
Jag följde med kamerans zoom, varje steg hon tog över torget.

Jag har alltid tyckt det varit självklart att jag ska kunna promenera orädd genom stan vilken tid på dygnet som helst. Har gjort det också. Våghalsigt, eller hur? Men de senaste åren har samhällets rädsla för mörka gångar och parker smittat av sig på mitt orädda jag.
När klockan var 23.30 på fredagen den trettonde (jag är verkligen inte skrockfull. Bara ibland. Men inte om fredagen den trettonde, sånt är bara fjant) och jag skulle ensam ta spårvagnen hem till David.

Då plockade jag fram mobilen och låtsaspratade med David.

Vi samtalade om min arbetsdag. Han frågade hur jag hade haft det. Jag frågade hur han hade haft det. Jag undrade om det hade varit mycket snö i Borlänge. Om tågresan gått bra. Och så fnissade jag åt nåt roligt som David sa. Han är rolig. Jag brukar fnittra när jag pratar med honom.
Det hela var mycket trovärdigt.

I min vänstra jackficka höll jag om nyckelknippan. Det har jag hört ska vara bra om man är rädd. Fast jag undrar jag. Min nyckelknippa är stor som en vaktmästares. Vilken skada skulle jag kunna åsamka någon med den klumpen? Och VILL jag verkligen vara beredd att skada någon? Absolut inte.
När jag kom fram till spårvagnskuren löste sig allt så himla smidigt.

Jag behövde mobilen till att fota.

Ja, han är hjälpsam och fin, min David. Håller paraplyet över mig när jag fotograferar varje hus jag vill bo i, träd som gör mig lycklig och lövbeströdd mark under mina fötter.

David fick ett jobbrelaterat samtal när vi var här. Jag ville visa David denna häftiga plats som jag tog en miljon bilder på förra gången jag var där.
Medan han fastnat i viktigt samtal poserade han så snyggt mot rostig kran och jag sprang återigen fram och tillbaks med kameran i högsta hugg.
Snygg David, höstfärger och en massa rost. Det kan inte bli vackrare än så i mina ögon.

Jag är stolt över min ros. Jag har planterat den själv. Jag har skött den ordentligt.
Jag är inte känd för att ha gröna fingrar. Mina fingrar har alltid varit mer bruna i nyansen.
Men jag har lyckats bra med min ros som blommar så fint just nu.
Än en gång går jag nära inpå.
Avocado- och rosodlare är jag. Betyder detta att mina fingrar bytt färg plötsligt? Hur ser man det? Var sitter färgen någonstans? I blodet?
Just nu sitter färgen i min kamera. Den fångar allt när jag går så nära att min näsa nästan doppas i rosenblad.

Idag har jag fotat min mamma och mina smycken i växthuset. Efter trehundra fotografier var det svårt för mor att hålla sig seriös. Det gick ut över fikonträdet.
Just den här bilden kommer inte hamna i smyckesalbumet, men den var på tok för fin för att ignorera.
Dagens fotosessionen var lite speciell för mig eftersom det var den första där jag tog alla bilderna själv.

Albumet kommer upp på hemsidan någon gång i nästa vecka.
Om ni vill se mina smycken (eller mig) är ni välkomna till Simrishamns torg imorgon då jag kommer sitta där och sälja. Ja, om ni har vägarna förbi den här delen av landet, förstås.

Det är att fylla kameran med över 300 bilder på det lilla livet.

Lotta som inte kan fota utan att grimasera.

Lotta som inte kan fota utan att gråta en skvätt.

Och så en man som inte visste att han blev filmad.

Ända sedan branden i Frihamnen har jag velat gå dit och fotografera. Dokumentera liksom. Och så är det på nåt konstigt vis så oerhört vackert. Som i någon amerikansk storfilm där jorden går under.
Skrämmande, vackert, fasansfullt, fantastiskt.
Det rykte av askan och på något ställe syntes en ensam liten låga. Överallt stack det upp vattenledningar ur marken. Vattenledningar som fortfarande sprutade
Det var lugnt och stillsamt. Lugnet efter branden.

Efter jobbet kom jag till stationen. Det var en och en halv timme tills tåget skulle gå. Tog en kaffe och försökte med kameran fånga en sparv som flugit in på fiket. Sparven hittade ut och jag hade inte fångat en fjäder av den ens.
Men sparven gav mig inspiration.
Jag satte ryggsäcken på ryggen, axelremsväskan på axeln och kameran om halsen och begav mig runt på centralen och fotograferade. Och sen var det dags att stiga på tåget och hitta fram till min fönsterplats.

Blev så förtjust i färgerna jag hade i halssmycket igår att jag var tvungen att göra ett halsband i samma kulörer ikväll. Och medan jag väntar på att torktumlaren i tvättstugan ska ha gjort sitt, leker jag lite med poladroid.

Idag fick jag höra att jag är vacker när jag cyklar. Att jag ser ut som Hedvig i Från A till Ö när jag susar hemåt i nedförsbacke.
Jag tror det är en av de finaste komplimanger jag någonsin fått.

Då blir det så här fint.

Överallt i Majorna såldes det loppor av alla de slag. Jag fotade massor, fyndade inget. Blev återigen förälskad i stadsdelen och vill flytta dit omedelbums. Varför byggs det fula hus när man kan bygga fina hus, som de i Majorna? Det undrar jag ofta.

Har besök av folkhögskolevän idag. Efter pannkakslunch tog vi oss upp på Ramberget. Helene fotade sina fötter, jag fotade Helene. Och utsikten.

Det här blev sista fotot, sen kom bussen. När jag åkte hemåt tänkte jag att jag måste komma tillbaks hit sen, när min kamera är reparerad.

Sitter framför min långsamma dator och vilar blicken mot fönsterrutan. Utsikten är inte som den borde. Mina fönster är mer än lovligt skitiga. Och då menar jag verkligen mer än lovligt.
Flyttar fokus lite framför glasrutan.
Grönt.
Ådriga blad, stora och gröna. Glömmer för ett tag mina smutsiga fönsterrutor och min långsamma dator. Plockar fram kameran och låter även den fokusera på det gröna en stund.

När det väl är dags att föra över bilderna från kameran till datorn påminns jag förstås om varför det är så jobbigt med teknik som inte lyssnar.
Går ut i köket och gör en kanna te medan datorn får tid att tänka.
Nu har jag en kopp hett te bredvid mig och gröna blad på datorn.

Innan tåget förde mig hem efter en av årets bästa helger hann jag med en kopp kaffe med Aili och Tofu. Kall blåst hade dragit in över Malmö och det var väl inte mer än rätt efter en sådan underbart varm och härlig helg.

Har tagit 1145 foton i helgen. Det är många.
Det tar tid att kolla igenom alla dom.
Imorgon kommer det upp nya godbitar här på sidan. Bland annat en titt in i Tofus vackra hem.
Men nu är det hög tid för sömn. Så godnatt.

Konsthallen var snygg både på utsidan och insidan. Blåregn och tegel går så fint ihop. Fotoutställningen var fin och nu längtar jag ännu mer efter en fotokurs.

När grannarna hänger plastpåsar längs med balkongräckena för att skrämma iväg fåglarna, smyger jag tyst, tyst fram till balkongdörren för att inte skrämma bort duvorna som placerat sig på balkongräcket. Kameran är givetvis med mig.

När jag åker tåg brukar jag sysselsätta mig med en lek som jag har kommit på själv. Den heter ingenting, men för sakens skull kan jag ju döpa den nu. Den heter Fota Sverige i förbifarten.
Min mobiltelefon fungerar lite grann som ett sådant där lyckohjul på nöjesfält. När man har tryckt på knappen dröjer det en stund innan kameran tar kortet. Skärmen stelnar till tre gånger innan den till slut bestämt sig för vilket motiv den vill fånga. Ibland ser man vackra sjöar, fina stugor, vida åkrar susa förbi medan kameran fortfarande inte tycker det är tid att stanna. Sånt är frustrerande.
Men ibland trycker man på knappen mitt i ett kalhygge och så stannar kameran precis framför en slingrande bäck.
Då känns det som om man har vunnit.

Idag måste jag tipsa om två, för mig nyupptäckta, saker.
Gå in på www.ted.com och uppslukas av smarta människor och deras kunskap. TED står för Technology, Entertainment och Design.
Korta föredrag av folk som kan sin sak inom vitt skilda ämnen.

Här hittade jag Miru Kim som i detta klippet berättar om sitt arbete. Hon är en fotograf som letar upp fantastiska, övergivna platser som hon fotograferar och där hon finns med på varje foto, naken.

Vackert på ett brutalt vis.

Spännande att se ett sådant modigt arbete komma från en så till synes blyg person. Vilka platser och händelser hon har upplevt!

Jag skulle också vilja fota sådana ställen! Fast utan att behöva vara naken då.