Fortsätter sammanfatta årtiondet och idag är det dags att lägga 2001 under kameralinsen.

I England ersattes översvämningarna av mul och klövsjukan. Påskliljorna blommade i februari. Lisa o jag upplevde shopping och liv i Bognor Regis, Worthing, Guildford, London och i Chichester också ett onödigt besök på Social Security Office.
Vi åkte hem till Sverige innan sommaren börjat. Jag åkte på audition-turné på Sveriges folkhögskolor. Kom in på Blekinge läns folkhögskolas teaterlinje och flyttade in i ett litet internatrum. Lärde känna fantastiskt fina människor, spelade teater och köpte min första peruk. En röd.

Utdrag ur min dagbok:

Det är synd om Chichester, det regnar ju jämt där.

Vet du vad som hänt nu då? Jo, nåt pucko har ställt 20 sängar framför vårt brevinkast! Summan av detta blir att vi inte når vår post och mormin har skickat fler ansökningspapper till skolor. Ja, det händer ivarjefall alltid något när man bor i staffhouse.

Klättrade över de 20 sängarna idag. Fanns brev från mor och far där bakom.

Gjorde tio rum idag! I was totally knackered!!

Fick sms från mor idag till min vodafone "Flyg, flyg lilla dotter, hem till mor och far" Hon håller på att bli fullkomligt sentimental!!!

Fy vad härligt det är här! Så många vänner att dricka te och prata med på kvällarna!

Fan vad härligt det är att spela upp nåt man är stolt över och som andra tycker är bra!

Idag har vi provat första scenen ur pjäsen som vi ska sätta upp till våren. Det var
häftigt!

Idag hade vi Hedningarna på besök. Vi hade Workshop hela dagen med dom. Slog på trummor och sjöng etno. Hur kul som helst!

Ett tydligt tecken på att man börjar bli vuxen är när man kan arbeta hela skoldagen fast båda ens lärare är hemma och sjuka.

Jag tänkte först sammanfatta årtiondet i ett snabbt inlägg, men årtiondet var inte snabbt. Det var långt och händelserikt. Så det fick bli en liten serie av det hela.
2000 var året då jag för första och sista gången iklädde mig kroppsstrumpa, jag tog studenten och jag åkte till England med Lisa som då blev min kära Sambo.

Utdrag ur min dagbok:

Det står en halvnaken engelsman ute i korridoren och pratar i telefon.

Idag hade vi nio rum var och jag klarade det galant! Gjorde ett rum på femton minuter ett tag. Sen blev jag alldeles seg.

Mötte "Väckarklocksmannen" i köket. Han flyttar på lördag. Snyft.

Idag när Lisa och jag skulle gå till jobbet var det översvämning igen. Vi kom inte över bron förrän vid kl 12. Marion fixade så vi får bo på Spread Eagle i natt för det ska fortsätta regna i den här stilen. Så nu ligger vi i varsin säng i rum 16. Vi har ätit popcorn, godis, druckit te och tittat på film heeela kvällen.

När jag fyllde nio år började jag skriva dagbok på allvar.
Inte bara någon gång då och då, utan varje dag. Jag slog vad med mig själv. Kan jag klara att skriva varenda dag tills dagbokens sista blad? Det kunde jag, utan några problem. Så jag fortsatte på nästa dagbok. Min familj köpte fina dagböcker till mig i födelsedagspresent och julklapp, uppmuntrade mig att fortsätta skriva.
Och jag skrev. Varje dag. Ibland mycket, flera sidor av händelser och känslor. Ibland bara någon rad. Idag är det torsdag. Godnatt. Men jag skrev ändå något varje dag.
Och det gör jag fortfarande. Har inte missat en endaste dag sedan jag fyllde nio år.
Detta är alla mina dagböcker i kronologisk ordning. Fast jag glömde en, den som ligger på sängbordet just nu.

Genom mitt dagboksskrivande har jag lärt mig så mycket. Att berätta en historia kort och tydligt. Att inte krångla in mig i omständliga tankegångar, att finna kärnan i mina tankar och grubblerier och få ner dem i skrift. Mina dagböcker är nog det jag är mest stolt över och nu har jag en dagbok här också. En dagbok för mig men också för er.
Den här månaden har det varit 1032 unika personer här och läst och tittat. Och september är inte slut än. Första månaden som siffran klättrat över 1000-strecket.
Och nu är jag sådär stolt igen.
Många av er som läser känner jag inte, men jag skulle så gärna vilja. Det känns fint att veta att ni finns därute. Mitt statistikprogram skvallrar, berättar i alla fall lite för mig. Men åh, vad jag skulle vilja veta mer!

Gamla Sambon påminde mig om en fin grej förra helgen.
När vi bodde i södra England (2000-2001) fotograferade vi våra äventyr noga. Vi tog kort på allt. Inga digitalkameror på den tiden så det blev många turer till fotostället för framkallning och inköp av nya filmrullar.
En av de fina sakerna med den moderna kameratekniken är ju att man kan radera foton som inte blev bra, men det är också en av nackdelarna.
Jag ska förklara:
De kort som vi tyckte blev misslyckade, där våra ansikten helt enkelt var fulare än de någonsin skulle kunna vara i verkligheten, rev vi helt enkelt itu. I fyra till sex bitar.
Och vips hade man fyra till sex nya fotografier. För de fula delarna, ansiktena till exempel, slängde man i papperskorgen och de fina behöll man. Och då upptäckte vi nya saker i fotona.
På det översta fotot blev min turkosa jacka så snygg mot Staffhousets tegelvägg och plank. Fotot får en lite cool känsla. "Här står jag och lutar mig mot en tegelvägg",liksom.
På det nedersta fotot (vår avresedag från Sverige till England, början på äventyret.) upptäckte vi att det satt en söt liten tant bakom oss, tittandes in i kameran.
Och lapparna som jag höll i min hand känns liksom viktiga på något vis. Om detta hade varit en deckare på tv så skulle de lapparna vara viktiga dokument som skulle vara avgörande för hela filmens handling.
Att ansiktena inte finns med på bilderna ökar känslan av spänning och nervositet som vi kände den dagen. När jag tittar på bilderna idag tänker jag att det fanns delar av livet, framtiden, äventyret, som man inte kunde se. Som var dolda för ögat. Utanför vår vetskap.

Ja, summan av kardemumman blir alltså att släng inte era gamla pappersfotografier som ni inte varit nöjda med. Riv dem istället i bitar, välj ut de snygga delarna och upptäck saker ni tidigare aldrig lagt märke till.