Idag ska vi åka på GP-loppisen. Igen. Vi gör ett nytt försök, för igår var kön så djävulskt lång att vi gav upp och åkte till loppisen på Heden istället. Fyndade duktigt där också.
Trappan på bilden är vid Friidrottens hus. Den är befriad från allt vad färg och form heter, men ändå är det nåt spännande med den. Det kanske är just det som är grejen; det har gått långt när människan frångår naturen så till den milda grad att man inte kan se några som helst spår från den.
Jag blir både glad och ledsen på samma gång.
Så världsfrånvänd vill man väl inte vara, tänker jag som ser naturen som min ständiga inspirationskälla.

Idag har jag stannat inne och lyssnat på regnet och haft låtar av Laura Marling spelandes i mitt huvud.
Jag kommer ideligen på mig själv med att tänka på helgens festival och på människorna som besökte den.
Det är så besynnerligt vilka man stöter på när man är på ett sådant evenemang; 25 000 människor, och de man möter är aldrig de man känner väl. De man vet ska vara där och som ögonen ständigt letar efter. Nä, de man ser är den där tjejen man spelade teater tillsammans med på mellanstadiet. Hon som gick på samma folkhögskola som en själv men i en annan klass. Killen man vet är kompis till en kompis som man pratade med på en fest för en herrans massa år sedan. De människorna ser man dessutom inte bara en eller två gånger, utan tre, fyra och ibland till och med fem gånger.
Sedan har vi de där känslorna som oundvikligen uppstår i sådana lägen.
Antingen söker man deras ögonkontakt, ler med hela ansiktet, jagar med blicken tills deras ögon möter ens egna och man ser igenkänningen spridas hos dem.
Eller så hoppas man innerligt att man inte ska bli sedd. Inte för att man tycker illa om personen ifråga, utan för att man inte vet vilket ansiktsdrag man ska placera i ansiktet om man väl skulle få ögonkontakt. Och vilka ord skulle man sedan använda om man kom så pass nära att man skulle bli tvungna att prata med varandra?
Och så har vi de där personerna som inte ser en när man vill att de ska det. De som bara går förbi mitt stora leende och min sökande blick. Sådär som man gör när man går i andra tankar och inte fäster en tanke på människorna runt omkring.
Det är då man borde ropa hej, men inte gör det.
Och så var det ögonblicket förbi, och då vet man inte när man kommer behöva lägga på det där sökande leendet igen.
Kanske aldrig mer.
Kanske imorgon.

Jag har en faiblesse för skymningsljus.
Ett svårfångat ljus. Ja, det är ett flyktigt sken.
Skärpa är det inte tal om, inte heller är det direkt önskvärt. Inte för mig; inte då i alla fall.
Ibland är det skarpa lite för enkelt. Lite för tydligt.
Tolkningsmöjligheterna begränsas i det fullt synliga.
Och begränsningar är ju trist, som vi alla vet.

Ni vet känslan. Hur gick det till liksom? Nyss var kl nio på morgonen och jag gick från jobbet. En äldre herre vinglade längs den konstgjorda dammen. Hans nakna ben stack fram under trenchcoaten. En dagenefterblottare?
Jag stannade för att fotografera hans dans men mobilens kamera räckte inte till.
Ja, och nu är klockan 19.25. Och HUR i hela friden gick det till?

Semestern, del två börjar idag.
Jag var knappt beredd på en uppföljare.
Semestern, den första var ju alldeles nyss.

Jag har inte satt på mig mina strumpbyxor än. Håret är nyduschat. Klockan är 19.27. Snart ska man sova och då ska man klä av sig igen. Varför ens klä på sig? Skulle spårvagnsresenärerna klaga? Kanske. Mina ben är hemskt bleka. De har aldrig fått träffa solen. Jag har inte presenterat dem för varandra än. Tror att det kan bli lite av en chock.
Ja, solen skiner idag. Bakom molnen.

Fattar ni att jag vaknade halv tolv idag? Att jag gjorde morgongymnastik innan frukosten som jag åt kl halv två?
Och sen då, undrar ni?
Ingenting. Naaaaadaaa.
Det har regnat ute och jag har lyssnat på regnet.
Det har blåst ute och jag har lyssnat på blåsten.
Jag har tittat på internet. Internet är stort, man kan titta länge.
Det är liksom novemberljus ute. Grått. Träden låter så fint när det blåser i dem, sa jag det?
Bilden ovan är från en dag när solljus bildade skugga under trädgrenarna. Alltså inte idag. Men inget ont om dagens väder, det gör vad det ska.
Jag tror teet har dragit klart nu. Kanske drog det klart lite tidigare.
När jag skrev "liksom novemberljus ute" då blev teet klart.
Nu kommer det vara beskt. Och beskare blir det om jag fortsätter skriva.
David kommer med tekannan nu. Jag behövde inte sluta skriva.
Det är en konstig stämning på dagen. Inte dålig, inte bra. Den är nästan ingenting.

Det enda som skilde dem åt var de skrubbade knäna på den ena flickan. Det kanske säger mer om deras personligheter än något annat. För vem kan hindra två personer från att vara egna individer?
Inte ens om man sätter upp deras hår i exakt likadana frisyrer med precis samma sorts hårklämmor placerade på millimetern rätt .
Deras identiteter vill ut. Genom ett litet hål i strumpyxorna.

Förra veckan badade jag i havet. Simmade ut till en sten som jag vet exakt var den finns. Den har alltid legat där, förstås. På samma ställe med perfekt sittyta när inte vågorna drar i en. Då kan man stå upp, känna vattnet mot höfterna och titta ut på havet. Det är en väldigt speciell känsla att stå där, till synes mitt i havet, och endast se vatten och himmel. Och bara höra vågskvalpet och inget annat. Och så får vi inte glömma doften. Den ska vi alltid minnas.

Det är som två världar ändå. Förra veckan, det vidsträckta havet. Denna dagen, storfilm på bio och indisk mat i stan där det kryllar av turister och semesterfirande. Inget lugn där inte, men inte dåligt för det. Bara annorlunda.

På min balkong står det en vissnad bukett blommor. Det är Sydafrika som ställt den där. En gång i tiden (för en vecka sedan) var den i full blom. Jag tror den var fantastisk då, men jag tycker den är sagolik nu.
Färgerna är dova men många, och blommorna har fått vissna efter eget sinne. Falla där de vill, spreta där de vill det. Vattnet i vasen har ett liv för sig själv och stjälkarna.
Jag tror jag låter den stå därute ett tag till. Vem vet hur den ser ut om några veckor?
Kanske lite som den där potatisen som ligger längst ner i min kyl som har odlat ett spröt som är tre decimeter långt snart..

Igår släcktes ett liv. En fågel flög rakt in i ett fönster och sedan låg den på marken och skakade tills den slutade med det. Låg där alldeles stilla och sedan slöts ögonen långsamt. Där och då i dödsögonblicket.
Jag bevittnade det inte, men jag fick det berättat för mig av David som stod nån meter bredvid olycksplatsen då det hände. Sådant påverkar lite.
Han tog ett kort med sin mobil. En liten fin fågel. Alldeles nydöd.
Man vill klappa. Man önskar att den ska blinka till och ruska fjädrarna och nyvaket flaxa iväg nån sekund senare. Men det gör de sällan.
Vi gick förbi platsen sen men fågeln var redan borta. Förmodligen hittades den av någon katt som nöjt bar iväg på den och låtsades att det var han som tagit fågeln av daga.
För så funkar det. Tror jag.

Vi fick låna en bil med Ac (Tack, Gösta!) som tog oss hem till Göteborg.
Fota genom bilrutan, i farten, kan man göra.
Varje år när vi åker från Österlen tänker jag: Uppbrott behöver inte vara jobbiga om man vet man kommer tillbaks snart. Då är det inget uppbrott, då är det bara en kort paus. Men ett år, det är ett uppbrott. Och det är jobbigt.
För jag hör liksom hemma där. Hela jag hör hemma.
Men så är det så skönt att komma hem. Till en plats där det enda som luktar stuga är David och jag. Där soffan är precis så skönt nedsutten som den ska. Där det finns en soffa.

Det är just vetskapen om att det är ett helt jävla år till nästa gång som är jobbig. Och det hjälper inte att ni säger det går fort, för det gör ju saken ännu mer sorglig. Jag är där två futtiga veckor om året. Jag ser inget av den färgglada hösten, den bistra vintern och den växande våren. Jag ser De. Två. Veckorna.
Jag vill se lite av allt. Och jag vill inte känna det uppslitande varje år efter två små veckor.
Och det ÄR orättvist att alla rika Ståkkhållmare kan köpa hus där utan att ha någon som helst själslig koppling till platsen medan vi, som har varit där varje sommar sedan urminnes tider, inte kan.

Den är säkert halv elva i stan med, men det spelar för mig ingen som helst roll. Vågorna slår och David och hans inspelningsapparat fångar ljud. Själv sitter jag på ett litet stenfort som är
uppvärmt av en brännande sol. Luften svalkar nu. Det luktar tång och nyponros, och klockan har hunnit bli halv elva här vid havet.

Det hör till ovanligheterna att spårvagnen är tom kl 21 en kväll då regnet vräker ner från en himmel som överrumplat alla.
Jag sitter tyst. På en tom vagn för man inget oväsen.
Jag hinner bli rejält regnvåt på min väg från hållplats till ytterdörr. Min mobil spelar stämningsfull musik för mig men jag kan ändå höra regnet. Det ackompanjerar. Jag går rytmiskt med sandaler som inte är gjorda för regnväder. Hårt går jag. Så att blåsan på min fotsula breder ut sig lite till och svider när det kryper in ett blött litet gruskorn, som en liten påminnelse.
Jag kommer in i trapphuset, hämtar flera dagars post som ser mycket ut men inte är det. För en hög med lokalblad räknas inte som post, tänker jag när jag sparkar av mig sandalerna i hallen.
Jag är hungrig och öppnar kylen. Vet inte alls vad som finns därinne.
Blir mött av ett paket ägg.
Ägg är bra.

Vi började dagen med frukost på fik i stan. Tre å ett halvt år ihop. Käääärlek.

Väntade viktigt samtal. Spännande samtal. Något som kanske kan bli ett slags genombrott för mig. Det är förbannat kul, ska ni veta! Men vad det är får ni INTE veta. Än. Men jag lovar att berätta sen. Det kommer bli svårt att hindra mig faktiskt.

Strosade på kullerstenar, asfalt, grus, gräs och sand. Gick förbi en kvinna som sa till någon annan att hon inte hann stanna och prata för hon var "Görstressad", men hennes steg var lugna, tog tid på sig och verkade inte ha ett stressat ben i sig. Hon borde träna på det. Att matcha stegen med rösten. Det är viktigt sånt, om man ska vara övertygande.

Jag har nåt i ögonen idag. Nåt pollenigt. Är det nåt särskilt sånt i luften nu? Eller är det kanske migränrester?

Jag har skött mig idag. Beställt saker, skrivit ned saker, tänkt saker och planerat saker. Allt för mitt lilla företag. Och klockan är inte ens tre.

Mina ögon. De vill vila. Ska jag låta dem? Kanske en liten stund, på soffan.

På torsdag firar lottalosten.com två år. Stooort. Ni får inte missa det, det vankas tävling.

Vad tycker ni om lottalosten.com? Fattas nåt? Eller inte?

I min hjärna fattas det mycket idag.

Dramatiska skyar speglas i fönsterrutan.
Min migrän har lättat från mitt huvud och förflyttat sig till himlen istället. Jag är tacksam för det.
Jag ser ut som jag är hämtad från femtiotalet idag. Svosch, sa det. Från nittonfemti till tjugotio.
Någon tjoar nere på gården. Svårt att veta om det är ett glatt eller argt tjo.
Jag tänker på körsbärskladdiga fingrar och asfaltsvarma fotsulor. Och på att mina fräknar gör sig bra på bild. På takåsarna mittemot bråkar tio fiskmåsar med varandra. Människorna håller sig inomhus.

Annars då?

I mina föräldrars kök spelas det ofta musik i den lilla stereon i hörnet. Vi har nämligen en regel i familjen Losten: Den som diskar väljer musiken. Detta leder givetvis till att det är huggsexa om vem som ska få diska.
Om man inte får diska hoppas man att den som gör det väljer bra musik. Svängig musik, som man kan dansa till. För om man inte diskar måste man torka. Och då har man ju en diskhandduk i näven som man kan svänga omkring sig i takt till musiken, använda som ett dansredskap, snärta till diskaren på benen med precis när musiken vill att man ska det. Som i Simon & Garfunkels I am the rock. Ni vet vilket ställe jag menar va? Snärtvänligt, är ordet.

Hemma i mitt kök finns ingen stereo. Där dansas det aldrig. Där snärtas sällan, och kökshanduken får som mest viftas lite med mellan torkandet av en kopp och en tallrik.
Det är inte som att mitt kök är odansvänligt, det saknar bara högtalare.

Ikväll dansade jag. I vardagsrummet. Till Florence + the machine och lite annat. Ingen kökshandduk behövdes. Ingen diskade.
Men det var samma känsla.
Det är en känsla som flyger över mig lite titt som tätt och då går det inte på något vis hejda sprittandet i benen.
Det är bara dansa som hjälper.

Regnet dämpar alla ljud. Ett regn som besegrar alla paraplyer. Får mina tår att bli blöta i mina envisa sandaler.
Egentligen är det jag som är envis med sandalerna på.
En genväg över regnvåt, nyklippt, gräsmatta resulterar i en miljon små grässtrån fastklibbade på, och under, tårna. Nu torkar dom in i sandalsulan. De som inte föll ner på hallgolvet, vill säga.
Blir man trött av regn? För jag är fasligt trött.

I helgen upplevde jag stark samhörighet med andra människor under två olika tillfällen.
Första gången var i lördags.
En av mina kolleger hade köpt med sig ostkaka till jobbet. Frödinge ostkaka. Hon frågade om vi andra två ville smaka lite småländsk efterrätt. Då insåg vi att vi alla var smålänningar inflyttade i Göteborg. Det var ju fint. Medan vi åt säger kollegan att när hon var liten brukade de alltid köpa Vrigstads ostkaka. Då utbrast vi andra unisont: Ja, Vrigstads är ju den riktiga äkta ostkakan!
Vi tittade på varandra, alla tre, och upplevde sann samhörighet. Ingen, utom en äkta smålänning, skulle kunna förstå vad vi kände då.

Den andra gången var igår.
En annan kollega hade blivit frågad hur många cigaretter hon rökte om dagen. Hon hade skrattande sagt att hon röker ju inte! Hon har rent av aldrig ens smakat på en cigarett.
Jag blev helt paff. Inte jag heller!, säger jag, för det är precis så det är. Jag har aldrig någonsin haft en cigarett mot mina läppar och jag tänker aldrig någonsin ha det heller.
Vi såg på varandra och log. Samhörighet.
Hon och jag delade något stort. Ingen av oss hade tidigare träffat någon som aldrig rökt en cigarett i sitt liv.
Det var ett fint ögonblick.

En annan spännande sak: Jag har flätor idag. Två stycken. Långa som fan. På var sin sida av huvudet. Säg, när hade jag det senast?
Sketalängesen!

Igår plockade jag förgätmigej i någons rabatt. Förlåt. Jag kunde inte låta bli.
Förgätmigej. Glöm mig aldrig. Det kanske de inte gör heller, rabattägarna.
Många, små, perfekta blå blommor. Jag glömmer bort förgätmigejen när jag ska räkna upp mina favoritblommor. Orättvist. Med ett sånt namn borde den ju stanna i minnet.
Magnolia. Syren. Körsbär. Kastanj. Och så förgätmigej. Förlåt. Jag ska aldrig glömma dig igen.

Köpte jordgubbar på torget idag. Det fanns två olika sorter. En som inte doftade och en som doftade ljuvligt. Jag valde den senare. Köpte med mig ananas och bar under armen medan jag åt av mina jordgubbar. Årets första. Och de smakade på riktigt!
På riktigt!
Kvartersfyllona satt på bänken i körsbärsallén.
Fyllon har antingen lokal dialekt eller finsk brytning. Det verkar vara lag på det. A-lag.
Vi passerar. Jag äter jordgubbar och har bara ben och en ananas under armen. En av de med lokal dialekt utbrister: Jordgubbar och ananas! Det såg somrigt ut!
Ja visst gör det, sa jag glatt och spottade ut jordubbsblast på stigen.

Sitter och tänker att vissa dagar ser jag så mycket. Andra ingenting.
Det behöver inte vara proppat med händelser för att jag ska fyllas av nya intryck. Det kan vara det lilla i det i vardagliga.
Klart det hjälper om man har dagarna fulla med aktiviteter men det är inget måste för att jag ska finna saker som inspirerar mig.
Något så enkelt som en kort promenad till närbutiken för inköp av en liter mjölk, kan ju ha saker att uppleva.
De här senaste dagarna har dock varit synnerligen oinspirerande. Inte på smyckesfronten, där händer det just nu ganska mycket, men mina ögon och min hjärna saknar inspiration.
Konstigt det där.
Det kanske måste vara så ibland. Om jag har tankarna på smycken och sådant skapande kan man kanske inte se spännande saker eller få intressanta tankar stup i kvarten?

Fast detta kanske ändå var just en sådan -intressant- tanke.

(Ni bör förresten klicka på den här länken om ni vill se att världen ändå har blivit bättre med åren.)

Klippa 78 visitkort inför morgondagens Majorna market.
Sistaminutendeklarera. (det är en fysisk, psykisk, teoretisk och praktisk omöjlighet att förstaminutendeklarera)
Inte ha kommit ur pyjamasen än.
Titta ut genom fönstret och undra om inte Aftonbladet lurade oss. Var det inte REKORDVÄRME på väg? Skulle inte solen stråla från klarblå himmel? Det trodde jag.
Man tror så mycket.
Körsbärsträden blommar i alla fall. Och häromdagen åkte jag med kollektivtrafiken förbi en vit magnolia. Åh, magnolian som får mig att sakna Lund.
Dagen kommer igång ordentligt snart. Förbered dig för dagen så den inte smyger sig upp bakom din rygg och överrumplar dig. Eller nåt.
Dagens visdomsord brought to you by lottalosten.com.

Ni som har följt mig ett tag har nog förstått att jag tycker om att se det vackra i sådant som andra människor inte lägger märke till, eller rent av tycker är fult. För ett par veckor sedan sa en viss Sonja följande till mig Du är en sån som ser det underbara även i ett mögligt parti bröd :) och det är en fin egenskap alltså!
Min första reaktion var givetvis Nääää, det gör jag inte alls det!.
Men sedan började jag fundera. Går alltså gränsen för vad som kan vara vackert vid en skiva mögligt bröd? Men tänk så har möglet skapat ett mönster i brödskivan? Tänk så gör möglet att brödet ser nästan marmorerat ut? Och tänk på alla olika sorters färger som kan uppstå i mögel!
Så nu tror jag att Sonja kan ha haft rätt ändå...

Suck. Jag är verkligen påfrestande positiv ibland.

En mycket gammal man skulle ta spårvagnen över bron.
Han frågade en ung kvinna om vagnen han satt på var rätt vagn. Han tyckte det kändes underligt att behöva fråga om vägen när han vuxit upp på denna platsen för många herrans år sen. Den unga kvinnan svarade kort och lite lagom trevligt. Inte mer än vad som behövs. Jag tänkte att jag gärna hade suttit bredvid den gamle mannen och hört honom berätta om fiken som funnits förr där det spelades musik för jämnan. Nu hörde jag bara fragment som inte var menade för mig, utan för tjejen med öron som helst ville ha tyst omkring sig.
En man steg på när en annan steg av. Jag såg honom inte eftersom ryggen inte har några ögon. Med de som satt framför mig hojtade på den nypåstigne. De kände honom. De var ett par med en nyfödd i vagn. Mannen som klev på var en väldigt stor man. Han såg ut som världens bäste ultimate fighter, fick jag höra. Han skröt för pappa mamma och spädbarn hur han inte backade i onödan. Att han häromdagen hamnat i en hederlig gammal fight med fyra idioter på stan. Han har inte mycket till övers för knivar och vapen, men ett härligt bråk, det backar man som sagt inte ifrån.
Sedan går de över till att prata om hans nyfödda flicka som väntar därhemma. Och hans fru. Nä, de ska inte ha några fler barn nu. Men de bor kvar på samma ställe som innan. Jodå.
En hållplats senare svänger dörrarna upp och en annan sorts gangster stiger på. En med ett farligt skägg. Ingen på vagnen känner honom. Han är en ensam gangster. Men inte ensam på vagnen.
Jag ser mig omkring och känner det tydligt. Det är jag, en tant och en spårvagn fylld med gangsters.
Det är tisdag, soligt och stan luktar hästgödsel av ett alldeles särskilt askmoln.

Ni har förmodligen fattat att jag gillar gamla, slitna husfasader. Om inte, så har ni läst väldigt dåligt.
Det som är så underbart med Prag är att nästan varenda hus ser ut som ett rådhus. Både i de finare områdena och i arbetarkvarteren. De som byggde husen lade ner sina själar i projektet. Anlitade fasadmålare, skulptörer, skyltmakare och en mängd andra hantverkare som alla fick ge sin prägel på byggnaden.
Sedan har vi hus och väggar som verkligen ser ut att ha gett upp. Men de står kvar. Och det har börjat växa ogräs på dem. Och färgerna har blivit många: inte en jämn yta utan ett brokigt mönster av tid, erfarenheter, väder, vind och avgaser. Varför anses det vara fulare än en cementgrå vägg utan minsta lilla färgskiftning eller ojämnheter (sådana som pryder stora delar av Sverige, till exempel Hisingen)?
Det övergår mitt förnuft.

David hittade en nördbutik. Jag fastnade utanför med kameran och blicken riktad mot taket.
Folk har tittat en del på mina motiv den här resan. De ser en turist som fotar och följer kamerans riktning i förmodan att se nån staty, nåt vanligt turistigt. När de sedan får se ett slitet hus, ett fallfärdigt tak, en sprucken vägg: då undrar de. Jag kan se hur de tänker så det knakar. Varför i hela friden fotograferar hon den fula jävla dörren?
De måste tro att jag hånar deras land. Deras brist på ekonomi, deras vardag. Men så är det verkligen inte. Långt ifrån.
Jag tycker det är så obeskrivligt vackert.
Alla deras hus byggdes unika. Varje hus har sin utsmyckning, sina speciella drag. Och att husen inte rivits när de blivit slitna, det tycker jag är fint. Varför ska allt vackert bytas ut mot nåt stelt och fult när det inte ens är av bättre kvalitet? Jag blir lycklig när jag ser det gamla restaureras, för givetvis begriper jag att det är tufft att bo i ett hus där fönsterkarmar trasas samman och där det är gigantiska mögelfläckar i trapphuset. Men det som gör mig lyckligast är ändå det att man inte har gett upp hoppet om dessa gamla byggnader. Man litar på dem. Man tror att de kommer klara sig igenom den tuffa tid de befinner sig i nu och snart, i sinom tid, ska även de här husen få putsade fasader och tätade fönster.
Det historiska arvet får finnas kvar. Det kommer ändå behövas byggas nya hus, som kanske de blir kulturarv i framtiden. Även om jag personligen betvivlar det.

Glass är medicin.

Den dagen högfärdshostan ersätter den nuvarande klökreflexhostan blir jag lycklig.

När man är för svag för att snyta sig då är man inte till mycket nytta här i världen.

Förkylningsoutfit och sjukfrisyr hör man inte ofta om i modevärlden. Av förklarliga skäl.

Och sist men inte minst:
Ynk Ynk Ynk Ynketi Ynk Ynk Ynk.

Igår steg jag upp före de andra i lägenheten. Det betyder att resten av husets lägenhetsinnehavare redan var uppe. För de är pensionärer.
Jag promenerade i solsken till affären.
Såg flera vårtecken:
En vante som tappats och placerats högt så den syns för vanteslös människa.
Farbröder utan halsduk med översta jackknappen uppknäppt.Det största av alla vårtecken.
Men jag såg inga snödroppar.
Jag handlade saker som kan förvandlas till pannkakor, och jag log mot solen.
Efter pannkaksfrukost med David och tillfälliga sambon var jag tvungen att gå till jobbet för tjugofyratimmarspass.
När det var dags att gå hem från jobbet idag var jag helt slut.
Vissa dagar alltså.
Så fort något händer ska det hända fyra saker till samtidigt. Just när det börjat ordna sig slänger tv 3s Blåsningen-team in en ny grej som får allt att bli jobbigt igen.
Fast det var inte Blåsningen-teamet. Det var bara en sån där dag.
Så trött att om någon slagit mig i huvudet med ett basebollträ hade jag nog inte märkt nåt. Och med nåt kliigt i halsen som irriterar såväl svalg som sinne. Är det en evighetsförkylning på gång?
Ja, det är ju en SÅN dag.

Tvärs över torget löper en stig. En uppskottad stig med snövallar på sidorna. En stig som tycks säga Här får ni gå. Om ni ska till andra sidan, så är detta vägen ni ska vandra.
Och det gör vi. Vi och alla andra accepterar Vinterns regler. Vi går där det är uppskottat och rent, vi anpassar oss.
På våren, sommaren och hösten är vi fria att röra oss hur vi vill. Världen är vår! Alla torg är till för att korsas. Du väljer DIN stig, en stig kanske ingen annan före dig har valt.

Häromdagen inne på Nordstan. Torget som normalt sett är fyllt av marknadsstånd, scener och diverse jippon stod nu tomt. Golvet var blankt och utan tillstymmelse till inrutade vägar.
Folk blev som kalvar på grönbete. Alla skulle vi korsa den stora öppna ytan. Även om vi inte tjänade på det. Det kanske till och med blev en omväg, men vad gör det när man själv får välja sina stigar!?
Det är med lätthet i stegen vi släntrar över ett inomhustorg. Lyckliga över den korta stund av frihet innan vi kommer ut i snön och måste anpassa oss igen.
I några veckor till. Innan vi återigen kan röra oss precis som vi vill.

Det är väl inget konstigt med att sova jour på jobbet och bli väckt kl fem och få veta att lägenheten ovanför personallägenheten är översvämmad?
Och att dra på sig klänningen ovanpå nattlinnet och kliva in i en annan värld, en annan plats, en dimmig bergstopp, en turkisk ångbastu med vatten från heta källor som bränner ens fötter när man korsar 15 kvadratmeter vardagsrumssjö?

Det konstiga är hur driftig och lugn man kan vara klockan fem när man ser vattnet rinna längs med innerväggarna två våningar nedanför, i en gruppbostad där man inte kan svara på frågan från brandmän om var skåpet för husets vattenreglering finns.

Och hur fasansfullt trött man är 6 timmar senare när man inser att man faktiskt jobbat nästan en hel arbetsdag innan alla andra i huset vaknat.

Har russinfingrar. Inte av överdrivet badande utan av extremstädning. Skulle kunna vara en sport. Min rygg värker efter knäskurande och allehanda disktrasövningar.

När jag var yngre och bodde hemma var min uppgift att städa lägenheten varje fredag, så när jag flyttade hemifrån var jag naturligtvis tvungen att ha en dag i veckan helt förbehållen städning.
Jag vet inte hur länge det höll.
Minns dock den gången det var två veckor mellan städningen. Jag bannade mig själv. Det blir ju värre om man inte städar regelbundet, tänkte Ordentliga Lotta som minsann hade jobbat på hotell i England och lärt sig allt om torkande av golvlister och tavelramar. Det tar inte många sekunder!

Ordentliga Lotta lever inte längre.
Det var eeeevigheter sedan jag städade ordentligt senast. Därför tog det nu två dagar av hårt slit att få det fint. Men nu är det jävlarimej fint här.

I två dagar var Ordentliga Lotta tillbaka. Jag önskar hon kunde stanna för gott.

I morse när jag stod och skalade en kiwi formulerade jag en tanke om något som jag gått och grunnat över ett tag. Det finns ett uttryck som gör mig deppig varje gång jag hör det.
Man kan inte få allt här i världen.
Den som uttrycker sig så måste vara alldeles förfärligt bitter. Eller hur?
En människa som velat en massa saker som sedan av olika anledningar aldrig blivit av. En människa som nu har gjort det till sin livsuppgift att få folk omkring dem att sluta hoppas på goda ting. Sluta tro att man kan få det man önskar sig mest av allt.
Aldrig någonsin använder man orden här i världen efter något positivt. Tänk dig själv: Folk är så glada och generösa här i världen. Det låter ju inte som man menar det man säger! Istället för det tankarna till en bitter stackars själ som försöker vara elak och sarkastisk.
Det är väl inget fel i att säga att man inte kan få allt?
Vem tusan vill ha ALLT?
Svininfluensa? Dödliga sjukdomar? Brustet hjärta? Folk som hatar en? Äcklig mat? Ondska? Snöslask?
Vissa saker kan man vara utan här i världen.
Bittra svenska missunsamma uttryck som folk slänger ur sig i ett försök att mästra någon annan - det kan man definitivt klara sig utan!

Jag har en finne på min kind.
Den heter av någon outgrundlig anledning Daniel Day-Lewis.

Funderingar över Lotta Lostens mentala hälsa och eventuella galenskaper kanske kan förklaras genom en titt på det här inlägget.

Frågor på det?

Det är svårt att greppa. Igår stod jag på en loppis och bläddrade i en låda med gamla vykort. Hade högläsning för David. Till sjuksköterskan Karin. Skickat 1956 från Mallorca. Färglagda palmer. Äkta fotografi. Som om någon skulle tvivlat. Är det äkta eller oäkta fotografi? Var finns beviset? Här: Äkta fotografi
Okej. Högläsning:
Är på semester med mamma. Trist att åka hem imorgon. Jag har träffat en stilig matador.

Undrar hur hon hade tänkt om hon hade vetat då. 1956. Att 54 år senare står ett ungt par på en loppis i Göteborg och läser om hennes semesterfling med en matador från Mallorca. Det går inte förstå.

På en stadsbuss igår. En äldre kvinna stiger på. Hon har vackert grått hår i en kort frisyr. Hennes glasögon är klarröda och det är byxorna med. Hon har hållning som en trettioåring. En vältränad trettioåring. Hon är pigg och ser inte gammal ut annat än i frisyren. Kvinnan framför mig har blonderat hår och pälskappa. Det är allt jag kan se från platsen bakom när hon frågar kvinnan som just stigit på om hon vill ha hennes sittplats. Kvinnan med de röda glasögonen tackar nej. Hon ska bara åka några hållplatser.
Jag tänkte för mig själv att en så till synes frisk kvinna skulle jag aldrig erbjuda min plats till. Det vore ju att förolämpa henne, tänkte jag. Hon såg ju minst lika pigg ut som jag!
När hon sedan ska stiga av reser sig kvinnan med pälsen framför mig och ska också kliva av. Då ser jag hennes ansikte. Hon måste vara nästan lika gammal som den andra kvinnan. Mer smink, modernare, dyrare, kläder. Mån att se ungdomlig ut. Men GAMMAL.
DET är väl ett hån om något!
Jag tänker att om jag hade varit kvinnan med de röda glasögonen hade jag blivit förbannad. Vem tror hon att hon är liksom, lika skrynklig i ansiktet men hon anser sig tydligen vara piggare än jag?
Nåt sånt.
Funderar på det här emellanåt. Det händer att jag reser mig upp för äldre, men man får passa sig tycker jag. Kolla lite extra, läsa av tecknen.

Härom natten drömde jag att jag stod och fotade en sliten, men vacker spårvagnskur i magiskt skymningsljus när plötsligt en berusad kvinna rusade mot mig för att stjäla min kamera. Jag trillade omkull och försökte få tag i kameran som glidit ur min hand. Jag fick tag på snöret men kunde inte få något riktigt bra grepp. Jag kände mig så svag. Mina händer orkade inte.

Idag var jag hos arbetsterapeut och fick veta att jag har carpaltunnelsyndrom. Min högerhand är svagare än min vänsterhand. Vilket ju är konstigt när man, som jag, är högerhänt.
Fick med mig ett par sjysta, stela handledsskydd som jag ska sova med på nätterna.
Stackars david om jag råkar vifta till honom i sömnen med dem på...

Jag har tidigare drömt att jag är svag i hela kroppen och inte orkar göra någonting överhuvud taget, men det är ju sånt som alla drömmer. Typ som många drömmer att man ska tappa sina tänder, allt sitt hår, upptäcka att man är naken mitt i köpcentret. etc. etc.
Konstigt när man drömmer en liknande dröm och verkligen har substans för den. Jag vill aldrig bli så svag att jag inte kan försvara min kamera liksom.

(I drömmen lyckades jag förövrigt övertyga kvinnan att jag tjänade mitt leverbröd med hjälp av min kamera och att jag inte var nån rik tölp som kunde köpa en ny kamera direkt efter att jag blivit bestulen på den. Kvinnan lät mig behålla min kamera, nickade bort till ett par som stod lite längre bort och sa "Jag testar med dem istället då" -Ja, gör du det, svarade jag och gick lättad därifrån utan att bry mig det minsta om paret som stod näst på tur att rånas.)

På mitt jobb finns det två sorters små vita skålar som passar fint till yoghurten, glassen, oliverna. Det blir sällan några oliver på arbetstid men yoghurt blir det desto mer av.
De här skålarna är väldigt lika varandra. De rymmer ungefär lika mycket, de har samma färg och glasering.
Men jag kan bara äta ur en av dem.
Det är en liten skillnad i formen. På den ena svänger kanten lite utåt, på den andra är formen mjukt rundad inåt.
Det är den med utåtböjda kanter som jag inte klarar av.
Jag har svårt att sätta ord på varför, men den får mig att känna lite obehag faktiskt.
Jag skrattar ofta högt för mig själv när jag står där och ska plocka ned min frukostskål och får rysningar i kroppen när jag ser att jag fått tag på en av de läskiga skålarna. Jag vet ju hur rubbat det är.
Likadant med vissa kaffekoppar. Är de inte mjuka i formen går de fetbort, som man skulle sagt för typ 5 år sen.
Jag vet att många av er nu tänker Shit, den där Lotta Losten är ju galen. Och jo, det är jag. Men jag tror också att flera av er känner igen sig.
Alla har vi våra crazy idéer.
Min kollega till exempel är lite förälskad i brysselkål. David undviker att ha på sig en speciell tröja för att han tror att den ger honom otur. En kompis från folkhögskolan gick omvägar i frukt och grönsaksavdelningen för att han var rädd för bananer.
Folk är galna.

Och nu vill jag veta era galenskaper!
Vad har ni för rent puckade saker för er? Berätta, berätta!
Tillsammans är vi oslagbara!

Att sova bort större delen av dagen. Att sova journatt på jobbet. Sova förmiddag hos David. Det andra är det bästa för hos David finns Davids famn.

Att sen handla och bära kassar och annat man kan bära på, och upptäcka att spårvagnarna har fått problem. Ersättningsbussar är enligt mig ett annat, större, problem. För de kommer aldrig. Eller så kör de förbi, fullpackade. Eller så råkar man lura nån tant att hon ska vänta vid hållplatsen tvärs över gatan istället och så stannade hennes buss där vi stod. Det var inte meningen, jag lovar.
Att ringa taxi istället och få åka med en nyanställd som glömde sätta på taxametern förrän vi kommit halvvägs. Bli lite glad för det, trots att det var dyrt. Ändå.

Komma hem och slänga ihop ett bröd och lite morotssoppa och känna dofterna sprida sig i lägenheten. Titta på David som ligger i soffan och läser filmtidning.
Känna: Åh, så skönt att vara vaken nu.

De senaste dagarna har det känts som att jag går och väntar på något. Som att någonstans inne i min hjärna vet synapserna något som fastnat på vägen och inte hittar fram till mig.
Det är nåt bra. Det jag väntar på alltså, inte hjärnsläppet.
Det skulle vara fint att få veta vad det är. Fast förmodligen är det nåt helt meningslöst. Som att jag egentligen vet var jag lagt min nyckel någonstans men att det bara inte har landat än. Och jag vet att jag kommer bli glad när jag hittar den och det är ju värt att vänta på. Typ.
Nä. Det är inte det. Det är nåt större.
Vi får väl se om hjärnan har lust att berätta för mig snart.

Nu väntar jag på bussen så länge. Den är rätt stor. Kanske bara är den jag väntar på...
Jag återkommer.

När det är vit och svart och grå snö överallt syns det där färgstarka extra tydligt. Och det betyder extra mycket. Det blir nödvändigt att stanna och fota och spara för att sedan kunna plocka fram och visa skeptikerna: Titta, världen är inte bara dyster.
Som en liten färgexplosion för ögon och sinne. Det kan vara det lilla som behövs för att dagen inte ska kännas sinister.

När jag sitter i soffan. Frukostsoffan. Framför teven. Tittar jag ut genom balkongfönstret. Solen som värker i ögonen, men ändå är välkommen. Och så en droppe av is och vatten som brutit sig loss från isen. Jag tycker om de små detaljerna omkring mig. De som pockar på min uppmärksamhet utan att ta upp hela universum. Om ni förstår.
Idag ska jag till läkaren och ta bort en liten detalj. En detalj på min rygg. Den var röd innan. En läkare tog bort den. Men glömde någon liten detalj i detaljen. Som kom tillbaks. I form av ett litet smiley-tecken på min rygg. Man skulle kunna tolka det som ett ironiskt flin från detaljens sida. Så idag ska jag reklamera den. Detaljen.
Idag ska jag få sista flinet.

Vi var femtio minuter tidiga till vår buss. Så tidiga att inte ens de digitala tidtabellsskärmarna visste vart vi skulle gå. Vi chansade, och vi chansade rätt. Vid Gate 20 kunde man titta ut på Vättern. Häromdagen var hela världen vit, idag var den blå.
Vägarna var hala. I min hjärna var nervositeten glashal. Vi kom hem hela.
Det är skönt att vara hemma och hel.

När såg det ut så här senast, undrar jag.

Som jag minns det var det på den tiden då min kompis Johanna och jag hade gått från att göra snögubbar till att bygga de lite häftigare snödinosaurierna, och när vi kom in i värmen satte vi oss i min säng och spelade SEGA 16 bitars på en tv som inte visade några tv-kanaler utom en grynig version av fyran.

Shit. Det var länge sedan.

Om man fortsätter förbi snöslasket väntar en och annan minusgrad. Om man kör in på vägar som knappt syns bakom snötäckta granar hamnar man på slingriga vägar som aldrig tar slut. Men någonstans på vägen finns en röd stuga där kaffekokaren står och bubblar välkomnande.
Jag kan meddela att under det vita långt bort på bilden finns en sjö. Inte helt lätt att förstå när allt det vita ser likadant ut var det än hamnar.

Stilla tågresa genom snölandskap. Musik i mina öron, film i Davids. Våra händer sammanflätade över elementet. För värmens skull. På alla vis.
Nu åker vi hem och firar jul. Nu är vi värda vila.

När jag klockan 06:40 vaknar av att jag ramlar ur sängen i rädsla och panik över det fasliga oväsendet som kommer från snöplogen utanför fönstret, då tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte sover i en loftsäng.

När andra ljuset brinner är snart Lucia här. Hon bjuder oss på kaffe och bud om julen bär

Min vers att läsa högt i Luciatåget på dagis. Jag pluggade så duktigt att den sitter än idag. Så länge har nog inget annat suttit. (Än i allafall.)
Men de andra verserna. Jag minns inte dem.

Vad händer egentligen när första, tredje och fjärde ljuset brinner?

Koftan. Alltså denna koftan. Den är så fin.
Fyndad på second hand och stickad av en gammal dam sent 60-tal början av 70. Sånt är fint att få veta.
Jag matchar med blågrön scarf, gammalturkosa strumpbyxor och turkosblå, blommig kjol. De två sista plaggen skriver jag endast för att ni ska få fantisera ihop helheten själva.
Det finns människor som menar att om man är rödhårig och fräknig så klär man inte i kalla färger. De människorna kan gå och dra nåt gammalt över sig. Jag är beviset. På att man visst kan. De människorna som måste påpeka. De har inget färgsinne. De tror de har, men det har de inte.
Nu vet ni det.

Ett tåg utan plats för resväskor. Vad är det?
Ett tåg där man blir inmurad av eget och annans bagage utan någon möjlighet till flykt. Med en blåsa som visste redan från början att det skulle bli jobbigt.
Man kunde låtsas att vi byggt en borg. Ett skydd mot omvärlden. Man kunde avskärma sig i sin vrå. Bygga koja med varandras ägodelar. Och knipa.

En mikrofon från 50-talet såg ut nåt så här. Tror jag som inte levde då, men sett på bild.
En tesil från idag doppad i hett vatten i en kopp i en stationsbyggnad i en stad innan tåget kom och tog mig därifrån.

Och marken är täckt med så mycket regnvatten att man inte längre kan välja om man vill gå genom eller runt vattenpölarna.

Idag gick jag utanför dörren. Gick till affären och tillbaks.
Det räckte för att få mig andfådd.
Lite senare fick David mig att skratta. Mycket.
Då fick jag andnöd. På riktigt.
Har aldrig haft det förr. Det var spännande. Och obehagligt.
Nu vågar jag inte skratta mer förrän jag är frisk.

Måtte jag bli frisk fort innan jag påverkas av skrattlösheten så mycket att mitt liv blir trist och humorlöst i all evighet. Det vore hemskt.

En buddhistisk munk klev på spårvagnen en kall, ruggig, ovanligt grå novemberdag på Hisingen. Det tunna tyget i hans starkt lysande orangea dräkt fladdrade i vinden. Kylan letade sig förmodligen in under kanten och upp längs hans ben. Han hade ingen jacka på sig. På huvudet satt en grå yllemössa och hans händer bar rejäla handskar. Han fick kämpa för att få upp spårvagnsdörren, sen försvann han i vagnens framfart.
Det kan inte vara lätt att vara buddhistmunk i det här vädret.

Flickan på nedersta bilden heter Fia och har en man i Sydafrika. Vi har haft henne hos oss hela sommaren men nu lämnar hon oss snart för kärlek och olidlig värme. Hemma hos mig blev det avskedsfest. Inte för att man riktigt begriper det. Att hon snart inte kommer sova på madrass i mitt vardagsrum, lämna fina lappar åt mig när jag kommer hem från jobbet, skratta åt min ovilja att slänga saker från kylskåpet vars bästföredatum nu är historia.
Kanske känns det mer sen. Nästa vecka. När hon packat färdigt och man ska kramas hejdå. När veckan sedan har gått och hon bara kan nås via facebook.
Till nästa sommar då hon återigen har en plats på min madrass.

Jag har alltid tyckt det varit självklart att jag ska kunna promenera orädd genom stan vilken tid på dygnet som helst. Har gjort det också. Våghalsigt, eller hur? Men de senaste åren har samhällets rädsla för mörka gångar och parker smittat av sig på mitt orädda jag.
När klockan var 23.30 på fredagen den trettonde (jag är verkligen inte skrockfull. Bara ibland. Men inte om fredagen den trettonde, sånt är bara fjant) och jag skulle ensam ta spårvagnen hem till David.

Då plockade jag fram mobilen och låtsaspratade med David.

Vi samtalade om min arbetsdag. Han frågade hur jag hade haft det. Jag frågade hur han hade haft det. Jag undrade om det hade varit mycket snö i Borlänge. Om tågresan gått bra. Och så fnissade jag åt nåt roligt som David sa. Han är rolig. Jag brukar fnittra när jag pratar med honom.
Det hela var mycket trovärdigt.

I min vänstra jackficka höll jag om nyckelknippan. Det har jag hört ska vara bra om man är rädd. Fast jag undrar jag. Min nyckelknippa är stor som en vaktmästares. Vilken skada skulle jag kunna åsamka någon med den klumpen? Och VILL jag verkligen vara beredd att skada någon? Absolut inte.
När jag kom fram till spårvagnskuren löste sig allt så himla smidigt.

Jag behövde mobilen till att fota.

Tjugo minuter efter sticket.
Känns det nåt än? Har svinet blandats ordentligt med mig nu? Är jag trött för att jag sov dåligt inatt eller är det sprutan som gör det? Fryser jag för att det är kallt eller för att jag ska bli frusen nu?
Äsch, bäst jag känner efter lite till.

Den senaste tiden har det pratats mycket om att vi måste sluta konsumera så otroligt mycket. Dels på grund av vår ekonomi men också mycket på grund av miljön. Det jag slås av när jag läser tidningar och ser på tv är att människor verkar behöva något annat än just miljön och ekonomin att hänga upp tankarna på för att kunna följa detta.
I en inredningstidning härom dagen läste jag om det japanska begreppet Wabi sabi. Egentligen handlar inte wabi sabi enbart om inredning utan är en filosofi (som Feng shui som inte heller bara handlar om inredning) men det är som att folk måste överföra allt som går till någon form av ny köphysteri, inredningstrend eller nästintill en ny religion.
Wabi sabi handlar i vilket fall som helst om att uppskatta det gamla. Det slitna. Det vackra i naturens åldrande. Att man omger sig av saker som åldras med värdighet, och då främst naturmaterial. Att den där möbeln man fått i arv från sin gammelmormor inte behöver bytas ut eller renoveras om. Att den är som den är på grund av dess historia, och det är något att bevara.

Det är ju vad jag alltid har sagt.
Att man inte måste tycka något är fult bara för att det har spruckit lite här och där. Att vinden förändrat ytan på ett hus, att fotsteg har fått trappsteg att bågna. Det är bara tecken på att sakerna använts. Att de har en historia värd att ta vara på.

Det finns ett avsnitt av serien Vänner där Phoebe säger att hon bara köper saker som har en historia, sen lurar Rachel i henne att det massproducerade vardagsrumsbordet hon just inhandlat är ett gammalt apotekarebord, vilket Phoebe givetvis går på och då älskar hon bordet.
Det finns inget värre, enligt mig, än nyproducerade saker som tillverkas och filas ned för att se gamla ut. Det är att fuska till sig en historia. Man vill att ens hem ska se gammaldags ut utan att egentligen vara det.
Jag blandar stilar hej vilt hemma hos mig. Väldigt få möbler i mitt hem är nya. Det mesta är saker jag köpt på loppisar och antikaffärer. Eller så har jag fått ärva från någon vän eller släkting.
Varje möbel i mitt hem betyder något för mig. Det gör inget att det slits lite i kanten, att det knarrar i fåtöljen, det är ju en del av möbelns liv.
Precis som vi människor förändras med åldern.
Ja, om man är villig att plastikoperera sig för att ständigt se ung, färsk (nyproducerad) ut. Ja, då får man väl göra som man vill, antar jag.
Men jag anser att förändringen bara är nåt vackert. Kanske håller jag inte med om detta när det gäller mig själv om ett antal år, men jag vill hoppas att jag står på mig i min åsikt.

Jag har, som några av er kanske redan vet, ett motto som lyder Det som är fult kan mycket väl vara snyggt. Det handlar om just detta. Att se det vackra i allting omkring oss. Jag rekommenderar er en titt på mina inlägg under taggen Fulsnyggt som vuxit sig till en av mina största kategorier här.
Och så hoppas jag att ni tar väl vara på era saker. Behandlar dem som värdefulla, för det är de. Bara de har ett själsligt värde för dig.

Glömde paraplyet. Håret var redan blött efter dusch så det gjorde inte så mycket. Blev bara ännu blötare. Var ute i sista minuten. Varje meter räknas. Även de metrarna som ligger under vatten på en grusplan.
Vattenfyllda fåror från moppeungdomen av idag. Mönstrad mark. Inte av fotbollsskor. Inte av springande fötter.
Av mopedhjul och regndroppar.

När jag var elva var jag ihop med samme David som jag är tillsammans med nu. Det tog slut efter ett halvår, vilket är en evighet i den åldern. Då lyssnade jag mycket på Belinda Carlisle. Jag var hjärtekrossad och fann tröst i den glada musiken. Skolan var pissejobbig på alla vis men musiken jag lyssnade på var lycklig.
Idag kom David och jag att prata om låten Heaven is a place on earth och vi vände oss till Spotify för att kolla hennes låtar. Skivan jag lyssnade på då
Heaven is a place on earth fanns där. Nu lyssnar jag och blir lycklig i hela kroppen. Lycklig fast med en viss bitterljuv känsla. Trots att mina minnen från den tiden är jobbiga var musiken det som gjorde mig glad. Det är sån kraft i musik och de minnen de för med sig. Texterna sitter där trots att jag inte lyssnat på skivan sedan dess.
Mitt hjärta tokdansar. Hela jag tokdansar. Jag tokdansade på mig mina kläder, packade min väska för en journatt på jobbet och snart dansar jag nerför trapporna, ut i regnet och iväg mot jobbet.
Nuförtiden är jag lycklig med det mesta i livet.
Belinda Carlisle påminner mig om när det inte var så. Fast på ett lyckligt vis.
Konstigt va?

Det är något jag har gått och grunnat på ett tag. En sak jag snappat upp. En känsla jag fått när jag pratat med folk om Hösten. Jag har inte tidigare kunnat sätta fingret på känslan. Har haft svårt att uttrycka i ord vad det är jag uppfattat. Vad jag förstått är en allmängiltig känsla hos människor runt om i landet, ja kanske hela världen.

Idag när jag stod och stirrade ner i lövtäckt asfalt kom det till mig. Det jag har förstått är många människors åsikt.
När ett träd står i grönskande prakt, det är då det är fullkomligt. Löven gör trädet helt för ett par månader om året. När löven sedan faller. Då är dess poäng borta. Löven är förbrukade, om man skulle uttrycka sig så. Då gör de ingen nytta längre och trädet är kalt och ofullkomligt till nästa vår igen.

Hemska tanke! Löven är lika vackra på trädet som på marken.
Jag tänker mig lövtäckt asfalt som ett träd som vänts uppochner. Ett träd vars krona ligger utströdd på hård sten, blött gräs eller knastrande grusgång. Färgerna sprids ut på marken så att vi kan se dem bättre.
Som konfetti dalar blodröda lönnlöv mot våra axlar för att lyfta våra sinnen inför den kalla årstiden som stundar. När det är så kyligt att vi böjer våra nackar, lindar in oss i stora halsdukar och går med bestämda steg genom kylan med blicken fäst ner i backen.
Ner på de vackra löven som tittar upp på oss.

Inne på BR idag. Vid Rockringsavdelningen.
Det visade sig vara svårare än anat att få en vanlig hederlig rockring.
De flesta är för små. Gjorda för barn. Jag är inget barn.
Sen fanns det de som rasslade när man skakade på dem. Och vattenfyllda rockringar. Och rockringar med Hanna Montana på. Och sådana som blinkade. Tufft.
Fast inte för mig.
Jag är vuxen, jag vill ha en vanlig jäkla rockring som jag kan ha hos David. För bövelen.
Frågade i kassan (och erkände därmed att den var till mig). En titt på lagret och sen fick jag mig en lila polkagrismönstrad rockring i perfekt storlek som varken blinkar, rasslar eller plaskar.

Och på bilden här ser ni också min nya sjukt snygga kappa. Jag är mallig.

Min avocadoplanta i köksfönstret har de vackraste bladen. Att studera deras ådror inspirerar mig. Mina smycken hade inte funnits utan löven. Förmodligen hade inte mänskligheten heller funnits utan växter, men det är en annan femma.

Nu får ni vara med om något stort, mina vänner!
Taramascara och jag startar ett bloggutbyte. Cirka två gånger varje månad ska vi ge varandra något att skriva om. Ett tema kan man säga. Ni kan läsa Taramscaras inlägg här och där kan ni också titta på lite fina bilder.

Taramascara och jag har varit sambos en gång i tiden och det är så det här bloggutbytet börjar. Med något som binder oss samman.
Det skulle kunnat handla om hur vi som små barn startade en tradition med gemensamma julfester. Eller hur vi gått i samma klass i nio år. Det hade också kunnat handla om den gången vi skapade Grästuvsdockorna som sedan underhöll oss på rasterna.
Men det är inte så det kommer bli. Inte den här gången.
För idag handlar utbytet om The Rotten Staff house.
Det var där vi blev Sambos för evigt. Ett Engelskt tegelhus med sunkiga heltäckningsmattor i badrummet, ett badkar utan duschslang och fönster som skallrade i blåsten.
Egentligen var det förstås så att huset hette The Rother Staff house efter floden Rother som rann precis runt hörnet, men för oss var det alltid Rotten.
Det var vårt hem. Vårt och en massa servitörers, diskares och kockars hem. Taramascara och jag delade rum. Vi gjorde det till vårat. Vi hade en skylt på dörren. Det hade ingen annan. Vi hade en dusch på rummet. Det hade flera andra också men våran var den enda som inte fungerade.
Det kryllade av haschrökande bulgarer i korridoren och en särskilt sunkig engelsman som löste duschslangsbristen på sitt eget, inte så fräscha, vis. Med toaborstens behållare kunde han hälla badvattnet över sig.
I rummet ovanför vårt bodde en diskare som aldrig tog av sig morgonrocken. Han hade knyckt en kundvagn på Somerfield som alltid stod på vår gård. När han kom hem från sitt arbete mitt i natten brukade han rosta bröd. Det vet jag för att det var jag som alltid fick stänga av brandlarmet när han traditionsenligt glömde sin macka i brödrosten.
Köket på bottenvåningen kryllade av fransmän och ett tag huserade även en australienare där. Han gick på en kuslig diet och hade aldrig några kläder på överkroppen. En kväll när jag diskade efter kvällsmaten gav han mig den finaste komplimangen jag dittills hade fått. Dagen därpå flyttade han därifrån och hans rum ockuperades av någon ny fransmän som säkert hette Arnoud, för det hette alla fransmän.

Trots lukten från den ickefungerande duschen, strömavbrottet som varade i tio dagar och de tjugo sängarna som blockerade brevinkastet så var det ändå något vackert över The Rottten Staff House. Vi skapade oss en idyll mitt i all dålig engelsk standard. Varje kväll när vi drack vårt te och skrev brev hem till Sverige vid vårt skrangliga bord hade vi trivseln från tvättlinor i taket ovanför oss. Och bra musik i vår lilla stereo som vi köpt för vår allra första lön.
Inget hem kan mäta sig med vårt Rottten Staff house.

Cyklade över bron idag. Göta älvbron. Det har jag inte gjort förut. Har varit feg. Rädd att bli förbicyklad av någon skraltig pensionär på skranglig cykel utan växlar. Rädd för att behöva ge upp och kliva av och gå upp till toppen.

Så töntigt.
Jag glömmer vilka benmuskler jag har. Det var ju inget att oroa sig över. Jag cyklade förbi både pensionär och hurtboll och när jag kom till toppen väntade en underbar, till synes evighetslång, nedförsbacke. Oh, joy!

När jag skulle hem blev det värre. Inte bron - den var lätt som en plätt- men cykelvägarna i innerstan. No joy. Överallt är det spårvagnsrälsar och jag letar febrilt efter närmaste cykelväg, en trottar, vad som helst. Och så när jag befinner mig mitt mellan Brunnsparken och Centralstationen glider mitt framhjul på regnvåt metall rakt ned i ett spår. Och jag välter.
Första tanken: Åh, nej vad pinsamt! Hoppas ingen såg! Jag reser mig upp. Plockar ihop cykeln, ryggsäcken, mobiltelefonen, kroppen. Skrubbsår på knät. Ingen smärta än. Den kommer väl sen.
Andra tanken: Varför är det ingen som ser mig? Ingen som undrar hur det har gått?

Leder cykeln till närmsta cykelväg, trottoar, vad som helst, och cyklar hem med ett brännande skrubbsår på högerknät. Att trilla med cykeln får mig att minnas hur det kändes att vara barn. Att ha skrubbsår på knäna då var vardagsmat. Idag händer det nästan aldrig och jag blir mer rädd nu än jag blev som barn. Jag tänker på det när jag cyklar tillbaks över bron. Hem till Hisingen med trygga cykelbanor.

Mina handflator klarade sig förresten finfint.

Jag cyklar igenom det här bostadsområdet på väg till och från jobbet och blir lite rädd varje gång. Vem vill bo så här? Framför varje hus finns en liten altan och bredvid ytterdörren står det ett litet bord och två små stolar. På marken står en stor blomkruka med någon färgglad blomma i. Vid Varje Hus.
Är det dit man flyttar när man förlorat sin egen vilja? Har husägarna möten en gång per årstid där de bestämmer vad som får finnas på altanen på framsidan av huset?
Eller vad som får stå i fönstret ut mot gatan? (Likadana höga, vita krukor, två exakt likadana lampskärmar som gör symmetrin ännu mer tydlig. INGET ANNAT.)

Själlösare kan man inte bo.

Ska berätta för er om något som för mig är obegripligt.
Det handlar om gymbesökare.

Jag har börjat träna på Lundbybadet. Jag fick en ordentlig genomgång av alla maskinerna av en instruktör men eftersom jag är en nervös typ dröjde det ett par veckor innan jag vågade mig på styrketräningsmaskinerna.
Satt på träningscykeln och tittade på alla som var modiga. Tränade duktigt på alla maskiner som inte krävde inställningar av stolshöjd, rygglutning och kilon, samtidigt som jag insåg saker beträffande de andra gymbesökarna. Alla gör hur fel som helst.
Jag, som aldrig har styrketränat förr och är rädd för maskinerna, vet mer än nissarna som verkar tro att de äger gymmet.
Jag är så vansinnigt rädd för att göra fel och på så vis skada min kropp för alltid så nu när jag faktiskt har vågat mig över till den andra sidan av gymmet är jag extremt noga med inställningar, armvinkel, ryggstöd och "räkna två upp, och tre ned".
Och det är ju bra. Det ska man vara.
Men folk överlag verkar inte tänka så. De struntar i allt vad inställningar heter, stressar igenom varje rörelse och sitter till och med på fel håll i vissa maskiner.
När jag idag sprang på crosstrainermaskinen hade jag en man bredvid som sprang så fort att jag faktiskt oroade mig för hans liv. Jag var uppe i en hastighet av åtta kilometer i timmen, vilket gav rätta hjärtfrekvensen för mig. Snubben bredvid mig låg med överkroppen över hela displayen med benen snurrandes runt i en hejdundrande fart. När han lugnade ner sig lite och sträckte på sig, tillräckligt för att jag skulle kunna se displayen, var han uppe i TJUGO kilometer i timmen! Och det var hans lugna tempo!

Jag märkte att jag inte var den enda som oroade mig. Folk tittade bekymrat, men också lite roat, på honom.
Och han fortsatte så i säkert tjugo minuter.
Det är i det här läget som jag börjar känna att jag vill säga nåt.
Typ knacka honom på axeln och säga "Du, jag tror inte det är så bra för din kropp att hålla på sådär" Eller "Äh, ta det lugnt, va!"
Men jag anar att han inte skulle bli så glad på mig. Han verkar ju sjukt nöjd med sig själv och sin fysik.

Detta är så himla typiskt mig. Jag klarar inte av att se någon göra något som kan skada dom själva på ett eller annat sätt. Det kan handla om något så enkelt som att råka höra någon på spårvagnen prata om att de ska till Majorna och sedan vara på väg att kliva av i Haga. Sånt kan jag inte se utan att rycka in. Då brukar folk visserligen vara glada och tacksamma över min hjälteinsats.

Förr i världen var jag alltid snabb med att rätta folk när de sa fel.
Det uppskattade folk däremot INTE.
Jag förstod aldrig varför folk blev så arga. Jag hade ju uppskattat om folk berättade för mig om jag la betoningen på i-et och inte ö-et i förbise (skulle jag visserligen ALDRIG få för mig att göra!).
Men då har jag också två föräldrar som är journalister och som har rättat mig på ett vänligt och informativt vis hela min uppväxt.
Självfallet är det aldrig trevligt med folk som vill mästra en, och som självgott vill bevisa att de är så mycket bättre än du för att de kan uttala malplacerad på rätt sätt.
Men såhär tänker jag: hellre få veta att man säger fel så att man slipper göra det felet igen än att ständigt gå omkring och använda ord på fel vis och få folk som inte förstår eller tar en på allvar. Likadant på gymmet. Jag hoppades innerligt att en gyminstruktör skulle dyka upp som en skänk från ovan och informera den här hastighetsgalna typen att det inte är bra för honom att skynda så. Att han skulle kunna få en hjärtattack och dö om han fortsatte på det viset.
För JAG kan ju inte säga till honom! Han tycker säkert jag är lat som bara springer i 8 kilometer i timmen.
Han skulle förmodligen inte ens tycka att jag var en besserwisser, utan bara en lat människa som borde öka tempot lite.

Efter jobbet idag hade David och jag stämt träff på en second handbutik för att införskaffa en popcorngryta till David.
En popcorngryta är en vanlig hederlig aluminiumkastrull. Gärna ful och sliten (om inte så lär den bli det inom en ganska snar framtid).
Jag lärde mig poppa popcorn i mammas popcorngryta. Den är kolsvart och har buckligt lock efter kraften från poppande majskorn.
När jag flyttade hemifrån testade jag att använda en av mina vanliga kastruller till att poppa popcorn i. Med ett förödande resultat. Brandalarmet i det engelska personalhuset gick igång och grytan fick bearbetas med svinto länge efter detta.

Testade några gånger till. Med samma resultat. Trodde det var fel på de engelska popcornen (en självklar tanke) men det blev likadant med de svenska.
Funderade lite och kom fram till att det nog måste ha varit fel material i grytan. Rostfritt stål i all ära, men det är inte bra att poppa popcorn i.

Köpte således en aluminiumkastrull på en loppis i Lund.
Gick hem och testade.
Med brandrök och sega popcorn som resultat.
Men vad tusan!

Funderade lite till.
Vad var det som gjorde mammas slitna kastrull så bra?
Kunde det ha med det buckliga locket att göra?
Man måste prova, tänkte jag och la locket liksom lite på sniskan så att luft kunde sippra in under kanten.

Och ja.
Det var det som gjorde det.
Luftiga, knapriga, underbart goda popcorn i min alldeles egna popcorngryta!
Mitt kastrullock hade slutit åt för bra. Popcornen behövde luft för att bli fluffiga. Vem kunde ana!?
Det kändes som en stor seger.

Fyra år senare är min popcorngryta lika svart som mammas. Det svarta ser ut, och fungerar nästan som teflon. Genialt!

Nu när vi är mycket i Davids lägenhet behöver vi ju ha tillgång till en lika bra gryta hemma hos honom så det fick vara dagens uppgift.
Vi letade bland hyllorna på second handbutiken efter en kastrull i aluminum med ett inte alltför tättslutande lock, men vi hittade naturligtvis inte någon sådan.

Däremot hittade jag en fin scarf och en rulle vit spets.
Det är ju inte helt illa det heller.

När jag var liten hatade jag promenader. Jag förstod liksom inte poängen med att i rask takt promenera förbi alla mysiga ställen att bygga koja på.
Skogen formligen kryllar ju av tänkbara kojställen!
Det bör man ta vara på! Inte springa förbi dem och sen låtsas att man är nöjd med den så kallat uppfriskande promenaden!

Så länge jag kan minnas har jag alltid varit lite svag för Kojor.
Jag minns de kvällar när mamma jobbade sent och jag och far gjorde en koja i mitt rum av lakan och möbler. Sen gjorde vi stekt äggmackor som vi åt inne i kojan i ficklampans sken. Testade att bygga lakanskoja och äta stekt äggmackor med mamma en gång när pappa jobbade sent, men det funkade inte alls lika bra. Mamma och jag hade liksom redan skapat oss en tradition i att äta pocorn och dricka te iställlet. Och så åt vi Käck. Pappa och jag åt Lakritspipor.
Vissa grejor var liksom mysigt att ha tillsammans med bara den ena föräldern. Lite som en hemlig klubb med mamma eller pappa. Ja ja...sidospår...

På Österlen hade jag faktiskt mitt eget Kungarike vid en bäck som rann ner till havet. (Nu kryllar det av massa andra barn där så jag får väl erkänna mig nedstigen från tronen.) Mina föräldrar tyckte det var roligt att jag döpt det till Kungarike eftersom jag borde varit drottning. Jag minns att jag tyckte de var konstiga som sa så. Hallå! Kungen är ju alltid högst liksom. Det är ju Kungen som bestämmer (trodde jag då, ja)!!
Klart som tusan att jag var Kung!

På väg hem från jobbet går jag förbi en skog med denna "koja" skymtandes bakom träden. På sommaren syns den inte alls för all grönska. Nu ser den lite läskig ut. Som hämtad ur en skräckfilm.
Fast det ser ut som någon har lämnat ett par blåa tossor, som man har på skorna för att inte smutsa ned på vårdcentralen, i kojans dörröppning. Kanske ett fattigt vårdbiträde sover där om nätterna...

Min kojförtjusning har nog varit betydelsefull i mitt sätt att inreda mina hem på. Jag vill ha det mysigt hos mig.
Och istället för ficklampa finns det färgade lampor och ljusslingor.

Jag har alltid levt med inbillningen att jag kan somna när som helst, hur mycket jag än sovit de senaste 24 timmarna.
Jag vet inte om det är så att man ska börja känna sig gammal, folk säger ju alltid att det blir svårare att koppla av och sova ju äldre man blir, men jag vägrar tro att så är fallet.
Alltså, att jag börjar bli gammal.

För jag har perioder då jag inte kan somna på nätterna. Det löjliga är att det alltid är när jag ska upp tidigt dan efter. Det är så himla löjligt och psykologiskt!
Jag ligger där i sängen och är så trött så det värker i ögonen och om jag somnar inom 15 minuter får jag sova 8 timmar. Om jag somnar om en timme får jag sova 7 timmar och det är ju faktiskt också helt okej.

När det bara är 6 timmars potentiell sömn kvar börjar det bli mer kritiskt...
Och inte kan jag sluta titta på klockjäveln heller!
När jag har provat alla mina vanliga sovställningar börjar jag testa med de mer ovanliga. För, vem vet? Det kanske funkar den här gången?!?
Det gör det förstås inte.
Vem försöker jag lura egentligen? HA HA HA HA (elakt, hånfullt vansinnesskratt)!!!

När jag har chansen att få fyra timmars underbar sömn börjar jag gå igenom en mängd mer avancerade avslappningsövningar; så som gå en imaginär nostalgirunda i min farmors lägenhet. Titta på alla hennes fina saker, lukta på parfymen, smaka på briokaramellerna som alltid stod framme i en skål.
Och det funkar!
Tills min kropp rycker till så till den milda grad att jag blir klarvaken igen.

Kan inte säga att jag känner mig pigg och levande när klockan ringer 06:20 och jag har lyckats få ca 3 och en halv timmars sömn.
Det är så vansinnigt töntigt att jag somnar som en stock när jag vet att jag får sova hur länge som helst på morgonen.

Om man vet vad problemet är, borde det inte lösas av sig självt då?

Det gör det ju inte lättare att David sover så sött bredvid mig, snarkandes så vackert och med en nyutvecklad vana att slå mig i ansiktet i sömnen...