Åkte på tur till stan. Rusningstid. Köskoj.

Egentligen var det inte det jag ville prata om.
Idag vill jag prata om en helt annan sak.
Idag upptäckte jag att jag har blivit min pappa. Jag ÄR Peder Losten.
Jag ska förklara:
När jag var liten var min far Samarinberoende. Ni vet det där magmedlet som man släpper ner i ett glas vatten och som brusar. Ja, ni är med mig.
Jag minns hur jag kunde höra brusljudet från mitt rum när farkär stod i köket på kvällskvisten och gjorde sig ett glas Samarin.
När han drack det lät han såhär: Aaaaaaahhhh!
Som att det var jättegott!
Jag tyckte alltid det var så himla himla konstigt för Samarin är ju asäckligt! Jag sa ofta så: Uuuuööööee! Äckligt ju!
Då sa alltid min käre fader Det gör gott för magen och då smakar det också gott.
Gud, vad jag aldrig kunde förstå det där. Äckligt är ju äckligt, hur nyttigt och välgörande det än må vara.

Men så idag. Då stod jag där i köket och gjorde mig ett glas Samarin och när jag drack det lät jag såhär: Aaaaaaahhhhh!

Jag ÄR Peder Losten.

Jag kände mig som Pippi Långstrump på de sju haven! Eller en pirat! Eller, eller, eller HARRY POTTER! Nä. Inte Harry Potter. Han bor i ett slott. Är väldigt sällan ute på havet.
Men Pippi! Ja! Pippi!

Det enda som skilde dem åt var de skrubbade knäna på den ena flickan. Det kanske säger mer om deras personligheter än något annat. För vem kan hindra två personer från att vara egna individer?
Inte ens om man sätter upp deras hår i exakt likadana frisyrer med precis samma sorts hårklämmor placerade på millimetern rätt .
Deras identiteter vill ut. Genom ett litet hål i strumpyxorna.

Började semesterfärden på ett svalt tåg. Hamnade sedan i en bil utan fungerade AC. Efter inhandlandet av jordgubbar från ett stånd mitt ute i det vidsträckta fastnade vi i en bilkö. En lång sådan. Den tog en timme att ta sig ur. Bästa sättet att börja en semester på. Helt klart.
Men vi hann fram i tid till hamnfest med dans och lottdragning. Jag vann ett hopprep med varvräknare. Se där! Det visste jag inte att jag behövde!

Sötast igår var den lilla flickan vid vinstbordet som helt oprovocerat sa till mig på bredaste skånska: Min pappa jobbar gärna varje dag.
- Jasså, vad tråkigt. Svarade jag då.
- Jaaa, det tycker jag är jättetrist.

Och det får man väl ändå hålla med om. Vem vill jobba när man kan vara ledig?

Vi hade finfrämmande idag. David tog tillfället i akt att ta fram inspelningsmakapären för att få bebisljud på band. Så fort micken hamnade framför lille Elis ansikte så tystnade han. Helt knäpptyst blev han.
Behändigt, tänkte föräldrarna som haft en svår natt och undrade om de fick låna med sig grunkan hem kanske?
Till slut fick David i alla fall en intervju med det lille livet.
Vi får se vilken film han blir filmstjärna i en dag...

Det regnar. Det regnar idag.
Ändå har jag gått tre promenader.
En och en halv med paraply, en och en halv utan.

Vandrade genom stan, proppmätt på indiskt och färdig att stupa i säng efter ett dygn på jobbet. Passerar en liten verkstad. Jag kikar in i förhoppning att se skinnbitar, lödverktyg, tänger och sånt. Nästan känna doften av metallspån genom fönstret.
Möts istället av bebisar i cellofan.
Kan inte komma på något mer makabert än detta, tror jag. Eller, det skulle vara om det var RIKTIGA bebisar i cellofan då...

Nya blomörhängen. I färger av prinsesstårta eller ni minns Hoodeladihoodeladihoppsanensåndag-ringen som Marion fick av Robin Hood.
Eller helt enkelt allt det grönskande därute. Idag var gräset grönt på riktigt. Det känns som det måste hänt över natten, för inte var det väl så igår?
Tionde maj blev gräset grönt och Lotta Losten gjorde gröna örhängen.

Den där blomman igen. Den låter mig inte vara. Får mig att tänka på när man som liten målade med vattenfärg. Man droppade vattenfärg över redan fuktigt papper och såg färgerna blandas och rinna ut i olika formationer. Lite som när man hade blåbär i filen och rörde runt med skeden och skapade mönster tills hela filen var jämnlila.

Min solbränna förvandlas. Idag är den blåstäckt och med en lätt stekyta.
Det gör ont och jag är rädd för vad ljuset därute kan göra för att förvärra det hela.
Det är en mycket nedslående känsla att inte vilja synas. Att vilja gömma sitt ansikte. Att inte möta folks blickar. Dåligt självförtroende och kass kroppskänsla, visst. Sånt dras man med för jämnan. Men aldrig tidigare en ovilja att visa mitt ansikte. Ovant för mig och lite ledsamt.
Får en att tänka lite. Om någon vecka är mitt ansikte förhoppningsvis återställt och jag kommer modigt möta andras blickar igen. Men vad löjligt det är egentligen. Jag, som alltid är så noggrann, som brukar smörja in mig redan i april, som inte brukar lämna solhatten hemma vid strålande väder, jag har bränt mitt nylle och får nu skämmas för det.
Skämmas inför mig själv i alla fall.

Lite uppmuntrande är då den lilla flickan som passerar mig och avundsvärt viskar till sin pappa Titta! En Cowboy! om min förklädnad. Och det är nog bara jag som väljer att klä mig i färgstarkt blått, från strumpbyxor och hela vägen upp till hatten, med avsikten att vara osynlig.
Som en modern och korkad version av Plupp ser jag ut idag. Minus det stora leendet.

En sån underbar dag! Majorna market i Plaskdammen vid Mariaplan.
Solen brände på mitt oskyddade skinn, kavajen låg bakom ryggen utan att vara till någon nytta.
Fantastiskt trevlig stämning med musik och en massa omkringspringande barn.
Sötast idag: Pojken som dansade robotdans, helt inne i sig själv och med en oerhörd känsla för rytmer och rörelser.
Och flickorna som var framme vid bordet fyra gånger under dagen. Den ena utbrast Hon har gjort alla dom hära själv!! Den andra svarade OFTA!!?? (Detta måste förövrigt vara det roligaste med dagens unga. På "min tid" sa man Sällan, nu är den ironiska generationen här och då blir det givetvis Ofta man säger när man inte tror nåt är sant.) Och sedan sa den första att hon hoppas att hon blir lika duktig som jag när hon blir stor. Åååååh, jag är en förebild! Jag som alltid velat vara det!!
Och till sist den lilla flickan som länge och väl studerade skylten för mitt smycke Blingfittan som om hon inte kunde tro sina ögon.
Sedan lutade hon sig fram över bordet och frågade tyst med glittrande ögon Vad är det den heter?
När jag berättat sa jag Det är en snippa. Visst är det busigt?
Jaaaa, jätte!

Dagens solklara fotomodell var givetvis den här lille skrutten.

I Sverige är alla former av graffiti förbjudet. I Prag är det inte så, vilket har skapat nåt spännande i form av många, många fler olika sorters graffiti. Om man ska synas bland klotter får man vara kreativ.
Och jäklar vad kreativa Pragborna är!
Reklam för klubbar, affärer och konserter sprayas direkt på väggarna, restaurangerna låter någon duktig konstnär göra en fin logga på väggen utanför dörren.
Man hittar på nya saker!
Klottret är ju inte direkt vackert i sig, men mot en sprucken vägg och med en vit fredsduva i ena hörnet tycker i alla fall jag att det är smått poetiskt. Ett konstverk skapat av flera olika människor. Lite som en sån där rolig vikgubbe man gjorde när man var liten. Den som börjar har ingen aning om hur det ska sluta. Det vet inte heller den som blir den som avslutar verket, för hur ska man egentligen någonsin veta när väggen är färdig?

Fantastiska Sonja har en Hello Kittytokig dotter som i sin Kittybesatthet fått för sig att det heter Hello Copter istället för det lite mer korrekta Helikopter.
David blev givetvis inspirerad när jag berättade det för honom.

Så varsågod Böna (Och Sonja!): Hello copter skapad till dig!

Som en katt väntar på sitt byte vid musboet. Så stod jag i Davids trappuppgång och väntade på pojkarna i igloon.
Jag visste att de kikade på mig från sitt titthål. Det var bara till att vänta.
Och plötsligt tittade en vit toppluva fram ur öppningen. Resten av pojken följde strax därpå och sedan sprang han, med sin kumpan hack i hälen, över snötäckt mark bort från kamerans sikt.
Fångade på bild!

Fick skäll för att jag inte lagt upp några bilder på snö här. Skämdes ett par dagar och sen gjorde jag nåt åt det.
För givetvis gör jag vad jag kan för att mina läsare ska vara nöjda.

När jag var liten åkte jag på sommarläger. Jag hatade det. Det enda roliga var att jag blev utnämnd till lägrets sakletare och fick diplom och allt.
Idag efter jobbet, huttrandes i en busskur, hittade jag glitter. Eller, egentligen var det trasig spårvagnskur, men det såg ut som diamanter. Det låg där på marken och glittrade i gatlyktans sken. Inte kunde jag väl låta det ligga där och glittra i ensamhet. Mycket logisk tanke, I know.

Tog hem och fotade. Glasbitarna får jag säkert användning av någon gång i framtiden. Säger som ena brodern i Äppelkriget Den kan man säkert ha nytta av! Fast han hittade en död kråka.

Har russinfingrar. Inte av överdrivet badande utan av extremstädning. Skulle kunna vara en sport. Min rygg värker efter knäskurande och allehanda disktrasövningar.

När jag var yngre och bodde hemma var min uppgift att städa lägenheten varje fredag, så när jag flyttade hemifrån var jag naturligtvis tvungen att ha en dag i veckan helt förbehållen städning.
Jag vet inte hur länge det höll.
Minns dock den gången det var två veckor mellan städningen. Jag bannade mig själv. Det blir ju värre om man inte städar regelbundet, tänkte Ordentliga Lotta som minsann hade jobbat på hotell i England och lärt sig allt om torkande av golvlister och tavelramar. Det tar inte många sekunder!

Ordentliga Lotta lever inte längre.
Det var eeeevigheter sedan jag städade ordentligt senast. Därför tog det nu två dagar av hårt slit att få det fint. Men nu är det jävlarimej fint här.

I två dagar var Ordentliga Lotta tillbaka. Jag önskar hon kunde stanna för gott.

Frukost på franska och smyckesarbete.
Skulle efter frukosten få träffa en tvåveckorsmänniska. Ville förstås komma med gåvor. Den lille sonen skulle få en färgglad mobil och modern skulle få en halsbandsberlock. Diskplockaren tittade fascinerat på. Torkade bordet bredvid två gånger.

När såg det ut så här senast, undrar jag.

Som jag minns det var det på den tiden då min kompis Johanna och jag hade gått från att göra snögubbar till att bygga de lite häftigare snödinosaurierna, och när vi kom in i värmen satte vi oss i min säng och spelade SEGA 16 bitars på en tv som inte visade några tv-kanaler utom en grynig version av fyran.

Shit. Det var länge sedan.

När andra ljuset brinner är snart Lucia här. Hon bjuder oss på kaffe och bud om julen bär

Min vers att läsa högt i Luciatåget på dagis. Jag pluggade så duktigt att den sitter än idag. Så länge har nog inget annat suttit. (Än i allafall.)
Men de andra verserna. Jag minns inte dem.

Vad händer egentligen när första, tredje och fjärde ljuset brinner?

Från Vattenpipor till Pokémon. Det är ett långt spann det. Allt i ett endaste skyltfönster. Vad mer kan man begära?

En nostalgisk lucka. När jag fick den här var det helt okej att kalla den stereo. Några år senare blev jag utskrattad när jag envist fortsatte prata om "min stereo" och syftade på denna lilla näpna sak.

När jag var elva var jag ihop med samme David som jag är tillsammans med nu. Det tog slut efter ett halvår, vilket är en evighet i den åldern. Då lyssnade jag mycket på Belinda Carlisle. Jag var hjärtekrossad och fann tröst i den glada musiken. Skolan var pissejobbig på alla vis men musiken jag lyssnade på var lycklig.
Idag kom David och jag att prata om låten Heaven is a place on earth och vi vände oss till Spotify för att kolla hennes låtar. Skivan jag lyssnade på då
Heaven is a place on earth fanns där. Nu lyssnar jag och blir lycklig i hela kroppen. Lycklig fast med en viss bitterljuv känsla. Trots att mina minnen från den tiden är jobbiga var musiken det som gjorde mig glad. Det är sån kraft i musik och de minnen de för med sig. Texterna sitter där trots att jag inte lyssnat på skivan sedan dess.
Mitt hjärta tokdansar. Hela jag tokdansar. Jag tokdansade på mig mina kläder, packade min väska för en journatt på jobbet och snart dansar jag nerför trapporna, ut i regnet och iväg mot jobbet.
Nuförtiden är jag lycklig med det mesta i livet.
Belinda Carlisle påminner mig om när det inte var så. Fast på ett lyckligt vis.
Konstigt va?

Inne på BR idag. Vid Rockringsavdelningen.
Det visade sig vara svårare än anat att få en vanlig hederlig rockring.
De flesta är för små. Gjorda för barn. Jag är inget barn.
Sen fanns det de som rasslade när man skakade på dem. Och vattenfyllda rockringar. Och rockringar med Hanna Montana på. Och sådana som blinkade. Tufft.
Fast inte för mig.
Jag är vuxen, jag vill ha en vanlig jäkla rockring som jag kan ha hos David. För bövelen.
Frågade i kassan (och erkände därmed att den var till mig). En titt på lagret och sen fick jag mig en lila polkagrismönstrad rockring i perfekt storlek som varken blinkar, rasslar eller plaskar.

Och på bilden här ser ni också min nya sjukt snygga kappa. Jag är mallig.

Hemma i Jönköping över helgen. På visit, får man väl säga numera.
Jag passade på att gena över barndomsgården.
Den gamla väggmålningen fanns kvar. Minsann.
När jag var liten var den nymålad, speciell, rolig och det finaste på vår gård.
Den är fortfarande speciell och rolig men den är inte längre ny, och om man skulle fråga barnen som lekte i lekparken skulle de nog tycka den nya plaströda lekstugan var det finaste på deras gård.

När jag var fyra träffade jag Johanna där. Hon var bara tre år och hon hade dagmamma i grannhuset. Vi blev bästisar då, på den gröna plätten framför väggmålningen, och vi är bästisar än idag.

Jag hejade på barnen som lekte i den plaströda lekstugan och gick sedan ut genom porten på andra sidan, promenerade förbi parken där jag för länge sedan tappade min mammas barndomsring, och kiosken där jag hittade stöldgods och fick fundera på etik och moral innan klockan ens ringt in till första lektion.
Allt det ska jag berätta mer om någon annan gång.
Idag gick jag hem till mina föräldrar och blev bjuden på världens mest välkomponerade måltid.

Mina föräldrars hus ligger i en sänka och åt ena hållet kan man se en stor skog som sträcker sig långt bort i fjärran. Jag minns när jag var liten och satt på breda balkongräcket med kofta om axlarna i den begynnande hösten.
Jag fascinerades av färgerna på träden. Det var ju inte bara en färg. Det var hur många som helst.
Jag hämtade vattenfärgerna och satte mig för att måla av den mångfärgade skogen. Efter en inte alltför lång tid blev jag tvungen att se mig själv besegrad av naturen. Det var omöjligt att få fram samma fantastiska färgexplosion på pappret som vyn framför mig erbjöd. För det var inte bara träden som var olikfärgade; vartenda litet blad på trädens grenar skiljde sig från varandra. Det skulle aldrig gå att komma ens i närheten av verkligheten.
Jag minns att jag inte blev särskilt ledsen över mitt misslyckande. Det stärkte mig bara än mer i min övertygelse om att hösten är obegripligt vacker och omöjlig att härma och efterlikna.

Nu börjar den tiden på året då löven samlas i drivor och jag tänker tillbaks på när jag var liten och krattade ihop hela trädgårdens löv för att sedan hoppa i högen så löven yrde omkring mig. Ibland sjönk jag så långt ned i den stora högen att bara mitt huvud stack upp och då var jag minst lika lycklig som Farbror Joakim i sin pengabinge.

På varsin sida av lekplatsen satt vi och viskade saker från en tratt till en annan. Ingen människa kunde höra utom vi. Inte var det någon i närheten heller så vi hade ingen att viska om. Vi viskade om varandra istället.

Fort går det. Vinden lyfter kjolen. Skrattet bubblar upp. Det känns likadant som det gjorde när jag var barn! Och av fotona att döma ser jag fortfarande ut som ett.

Gungor är inte alls bara för barn. David och jag hade minst lika skoj som barn, när vi gungade idag. Fast det betyder kanske bara att varken David eller jag har nått vuxen ålder än. Åtminstone inte i sinnet.

Jag hade tänkt ta fina foton på vattenledningsdammarna med dess mäktiga fontäner. Till vår bestörtning var vattnet inte på och dammarna var alldeles uttorkade.
Men jag är inte den som surar i onödan; jag vände det till vår fördel istället (usch, så käckt!). Kände vibbar från Vanessa Paradis musikvideo till låten Be my baby som jag älskade när den kom 1992. Där trallar hon i en gammal uttorkad bassäng.
David och jag skuttade fram och tillbaks mellan snustorra dammar och se så fint det blev.
Det är bara musiken som fattas.

Det fina i kråksången är att när den där låten kom var David och jag elva år, vi gick i femman och vi var ihop. Vi satt på hans sängkant och jag sjöng Be my baby för honom. Han sa att han tyckte jag sjöng fint. Sen pussades vi och så fort vi hörde knarret av föräldrasteg i trappan öppnade vi en Kalle Anka pocket någonstans i mitten och låtsades att vi läste.
Typ samma som nu alltså.

Det är så himla oskönt när man varit ute i regnet i flera timmar och känner sig fuktig ända in till underkläderna. Känner mig som penséerna på min balkong som förtvivlat håller ut i ur, skur och blåst. Jag är utan regnkläder men med ett prinsessparaply som gör alla glada. Folk skiner upp när de ser mig. Hejar glatt. Utbrister: Åh, vilket härligt paraply!

Jag känner att jag gör Göteborg en god gärning. Visslar på Raindrops keep falling on my head och tänker på speldosan jag hade när jag var liten. Den med en liten balettdansös som snurrade runt runt till nämnda melodi så fort man öppnade locket.
Jag undrar var jag har lagt den någonstans.

På hösten letar jag upp kastanjer att stoppa i fickan. På våren får kastanjens blommor mig att tänka på när jag som liten flicka förundrades över hur samma blomkvist kunde ha både gula och rosa blommor på sig. Fast det undrar jag förstås fortfarande. Antar att jag fortfarande är en liten flicka innerst inne.

Som körkortslös finns det mycket jag inte vet i ämnet Bilar.
Jag har aldrig känt mig intresserad av att skaffa körkort, och anser att så länge jag klarar mig utmärkt med spårvagn, buss, cykel, fötter och tåg finns det ingen anledning att sätta ett nytt bensinmonster till världen.
På senare tid har prat om bilpooler och elbilar fått mig att tänka att kaaanske kan det hända någon gång i framtiden.
Men först måste jag vinna på triss (innan dess måste jag börja spela)...

Nyligen fick jag lära mig en helt ny sak om bilar och bilägande.
En av mina kolleger har en gul bil.
En knallgul bil, som säkert är offer för många rapsbaggars ömma känslor. Men det är inte rapsbaggarna som denna historia handlar om...

Från det att min kollega köpt sin gula bil, för ett antal år sedan, har hon fått uppleva saker som en ägare till till exempel en grå bil aldrig någonsin kommer få vara med om.

För det första verkar folks åsikt om en Gul Bilägare vara att han/hon måste vara en fartdåre. Varför skulle man annars välja en så utstickande, i ögonfallande bil, liksom? (Kanske för att den var flera tusen kronor billigare...) Andra bilförare blir provocerade av det Gul Bil-statement som hon helt oventandes sänder ut.
Sen har vi den andra, viktigaste, saken: Allt som oftast började hon se barn och ungdomar som slog på varandra när hon susade förbi. De skrek nåt också. Min kollega förstod så småningom att det måste finnas en koppling mellan barnens slagsmålvilja och hennes bil.
Ganska snart fick hon lära sig om leken "Gul bil".
Reglerna är enkla. Poängen är svårbegriplig.
När man ser en gul bil måste man skrika Gul bil! och sedan slå på kompisen närmast en. Den som blir slagen sist är knäpp.
Det är allt.
Så vid övergångsställen får alltså min kära kollega vänta tålmodigt medan skolbarn smäller på varann och skriker högt åt höger och vänster.

Gul bil! Gul bil!

Tänk vad olika liv ni bilägare lever.

Små flickor vill tydligen inget hellre än att från tidig ålder lära sig allt om hur man byter blöjor, tvättar stjärt, matar och badar den bebis de kanske får om tjugo år.

När jag var liten hatade jag promenader. Jag förstod liksom inte poängen med att i rask takt promenera förbi alla mysiga ställen att bygga koja på.
Skogen formligen kryllar ju av tänkbara kojställen!
Det bör man ta vara på! Inte springa förbi dem och sen låtsas att man är nöjd med den så kallat uppfriskande promenaden!

Så länge jag kan minnas har jag alltid varit lite svag för Kojor.
Jag minns de kvällar när mamma jobbade sent och jag och far gjorde en koja i mitt rum av lakan och möbler. Sen gjorde vi stekt äggmackor som vi åt inne i kojan i ficklampans sken. Testade att bygga lakanskoja och äta stekt äggmackor med mamma en gång när pappa jobbade sent, men det funkade inte alls lika bra. Mamma och jag hade liksom redan skapat oss en tradition i att äta pocorn och dricka te iställlet. Och så åt vi Käck. Pappa och jag åt Lakritspipor.
Vissa grejor var liksom mysigt att ha tillsammans med bara den ena föräldern. Lite som en hemlig klubb med mamma eller pappa. Ja ja...sidospår...

På Österlen hade jag faktiskt mitt eget Kungarike vid en bäck som rann ner till havet. (Nu kryllar det av massa andra barn där så jag får väl erkänna mig nedstigen från tronen.) Mina föräldrar tyckte det var roligt att jag döpt det till Kungarike eftersom jag borde varit drottning. Jag minns att jag tyckte de var konstiga som sa så. Hallå! Kungen är ju alltid högst liksom. Det är ju Kungen som bestämmer (trodde jag då, ja)!!
Klart som tusan att jag var Kung!

På väg hem från jobbet går jag förbi en skog med denna "koja" skymtandes bakom träden. På sommaren syns den inte alls för all grönska. Nu ser den lite läskig ut. Som hämtad ur en skräckfilm.
Fast det ser ut som någon har lämnat ett par blåa tossor, som man har på skorna för att inte smutsa ned på vårdcentralen, i kojans dörröppning. Kanske ett fattigt vårdbiträde sover där om nätterna...

Min kojförtjusning har nog varit betydelsefull i mitt sätt att inreda mina hem på. Jag vill ha det mysigt hos mig.
Och istället för ficklampa finns det färgade lampor och ljusslingor.

När jag var liten tyckte jag det var jättehemskt att se träd sågas ned. Det kändes som att trädsågarna mördade trädet helt kallblodigt.
Jag minns när dom sågade ned det fina körsbärsträdet på vår gård. Jag stod i mitt rum och tittade på den makabra scenen som utspelade sig utanför mitt fönster, och jag grät floder.

Sen tog dom ned de stora granarna.
Visst, de var fula. Och de skymde sikten väldigt. Men behövde de verkligen dö för det?

För några år sedan skulle även ett par enorma träd mitt på gården fällas. Det tog flera dagar, för detta var särdeles höga och breda träd.
Det hängde gubbar i rep runt stammarna, med motorsågar i nävarna, och sågade ned träd som jag ansåg varit en stor del av min barndom.
Jag och mina vänner hade en gång byggt upp en stenåldersby under dom träden. I ett av dem såg det ut som det var en stor toalettstol (därav det mindre smickrande namnet Toaletträdet). Där bodde det en ekorre som blev jagad av de elaka björktrastarna. Björktrastarna bodde i trädet bredvid och de bajsade mig i håret två gånger. Björktrastar är de elakaste fåglarna för dom siktar.

Jag tog mängder av fotografier den gången.
Träden behövde dokumenteras både före, under och efter deras död.
Något som jag reflekterade över då är att nedsågade trädstammar är något av det sorgligaste jag vet, men det är också väldigt vackert.
Det är ju inte förrän trädet har sågats ned som man kan se de fina årslinjerna i stammen. Och färgerna är ju så starka.

Alltid när jag ser nyfällda träd blir jag lite sorgsen till mods.
Fascinationen för färgerna och årslinjerna hänger i, och jag var idag tvungen att stanna och plocka fram kameran för att fotografera rader av nedsågade träd.

Trädstammen ovan gör sig fint på bild.
Och nu är det någon som har sörjt dess död också.

Efter besök på Sukho thai skulle David och jag gå till bion. Men först en sväng förbi godisaffären.
Där förundrades vi över Hello Kitty-godiskamera i plast med plats för ynka liten godisbit, och andra godsaker gömda i bisarra, oftast rosa, plastförpackningar föreställande sådant som alla flickor önskar sig mest av allt i livet.
Eller vad företagen tror att de önskar sig mest av allt i livet.
För ingenstans kunde vi skymta godisleksaker riktade till pojkar.
Jo, där framme vid kassan - utförsäljning av coola djungelkikare. REA! REA! Pojkarna ville inte ha dem!

Jag blir lite rädd faktiskt.
Allt det rosa, plastiga, klämkäcka, falska, ytliga.
Är det inte sorgligt?
Är det sånt flickor vill ha? Eller är det sådant flickor får, för att de vuxna omkring dem tror att det är sådant de vill ha?

Och bakom disken hängde sedan rad efter rad med rosa kartonger: "Jewellery candy kit - Gör själv dina egna läckra godis smycken" (Ja, en särskrivning också, förstås!)

Varför inte köpa riktiga pärlor som inte går att äta, och kanske godis som faktiskt är gott?

Jag blir orolig för världen när jag ser sånt här.