När jag promenerar i skogen dyker alltid samma minne upp i mitt huvud. Det är ett minne från skoltiden. Ett minne från en plats som jag aldrig riktigt fick uppleva. En plats som lockade på mig men slank undan från mig och som jag sedan dess saknar, längtar till, önskar jag kunde vara.

Det var egentligen en rätt ospännande dag. Jag gick på högstadiet och vi var iväg på dagsutflykt med Ekobussen. Stadsbarn skickades ut i skogen för att klämma på lavar och lukta på mossor. Ja, ni kanske vet vad jag pratar om, ni kanske själva fått åka med en sådan buss?
I vilket fall som helst så var jag inte särskilt förtjust i Ekobussen-utflykter. Jag tyckte redan om skogen och jag hade aldrig gillat när folk tvingat mig att titta på saker bara för att de tyckte att jag borde det. Jag hittade andra saker jag hellre ville titta på, men då var det alltid dags att gå vidare mot nästa barkborre, nästa barrträd.
Och det var givetvis precis vad som hände den där dagen.
Vi var på väg mot nåt vält träd som skulle inhysa mängder av småkryp. Skogen var tät och mörk. Jag tittade uppåt, följde stammarna och skymtade himlen långt däruppe.
Jag hamnade lite på efterkälken.
Någon ropade att vi där bakom (det var fler än jag som drog fötterna efter sig) skulle skynda oss. Jag sänkte blicken och det var då jag fick syn på den.
En liten, liten glänta öppnade upp sig mitt i mörka skogen. Solen sken in genom flera lager grenar, barr och blad och värmde en yta som jag uppskattade till cirka femton kvadratmeter. Det sken om det gröna gräset som täckte marken. Det var så vackert. Jag ville gå dit. Jag stod och tittade, kanske trettio meter därifrån, och jag visste att jag inte kunde. Att det inte fanns tid att gå dit och lägga sig i gräset och blunda och lukta och lyssna.
Det var en magisk plats. Jag minns att jag tänkte att om det hade funnits älvor och féer och enhörningar så hade de bott där. Jag som inte ens trodde på sånt. Men där fanns de.
Nu var det någon som ropade igen. Jag skakade av mig min längtan och skyndade bort till de andra och det tråkiga trädet.
Nästa punkt på schemat var att vi skulle lägga oss på kalla, blöta mossan, mitt i djupa skogen och blunda, lukta och lyssna. Jag kände hur ilskan blossade upp inom mig. Jag ville ju hellre ligga där borta! I det guldgula ljuset. Där enhörningar skulle ta hand om mig. Jag tittade mig försiktigt omkring. Kanske skulle jag kunna resa på mig och springa dit? Alla låg och blundade, en del skruvade lite på sig; en sten eller en pinne i ryggen kanske? Vår skogsguide satt på en sten och tittade på oss, övervakade. Jag kunde inte smita.
När vi sedan gick tillbaks till bussen insåg jag att jag aldrig någonsin skulle få återse den lilla gläntan. Att jag aldrig fick uppleva den där magiska platsen på riktigt.
Och det är jag fortfarande lite bitter över.