Andra dagen åkte vi till Italienska staden Ventimiglia som ligger en 50 minuters havskantad tågresa bort.

Där har de en jättestor marknad varje fredag.

Staden ligger inklämd mellan höga berg. Det ser inte riktigt verkligt ut när en gigantisk, brant bergsvägg helt plötsligt reser sig rätt upp i luften.

David fyndade en hatt som fick honom att se ovanligt stilig ut. Att han blev tvungen att köpa den för att han bränt sig i huvudet behöver vi ju inte prata om.

Husse, Matte, Vovve såg ut att njuta lika mycket som vi av den fina staden.

Även här hängde det tvätt utmed husfasaderna. En gubbe följde trafiken från sin balkong och kors och tvärs genom luften löpte elledningar.

Och ljuset, åh, ljuset! Allt blir så softat och fint.

Som enorma konstverk, av fönsterluckor och tvätt på tork, är husväggarna.

Tillbaks i Nice på kvällen. Vimplarna är vackra även i mörkret.

Dagen efter åkte vi till Cannes. Där pågår filmfestivalen för fullt. På tåget trängdes vi med amerikanskt filmfolk och fjortistjejer som satt på sig extra många glittriga armband dagen till ära.
Vi stannade bara ett par timmar i Cannes. Det var en märkvärdig stämning där, all denna kändishets ligger inte riktigt för oss. Jag börjar genast tycka synd om de stackars kändisarna som inte har något privatliv. Fast vi fick i alla fall se Mads Mikkelsen prata i mobiltelefon, och så gick vi ordentligt vilse innan vi tog tåget tillbaks till Nice.

Det började regna på eftermiddagen. Efter regnet kom solskenet som värsta klyschan och återigen blev ljuset alldeles magiskt. Vi gick längs havet in till stan.

Små hus och en man i rött.

När vi gick hem hade det hunnit bli mörkt. Vi gick i armkrok och tittade på lyxbåtarna i hamnen och mannen som grävde efter mat i soporna ett kvarter bort.
Ibland undrar man om de som festar på båtarna någonsin ser det märkliga i den ojämna fördelningen av tillgångar.
När vi kom "hem" till den lilla lägenheten tittade vi på amerikanska program dubbade till franska och sen somnade vi till ljudet av hungriga myggor.