Väntade besked hela dagen. Den där teaterrollen jag sökte i slutet av 2008... Trodde jag skulle få veta innan Sambons födelsedagsfirande klockan fem.
Men icke.
Jag tycker innerligt illa om att vänta. Så till den milda grad att själva innebörden av svaret inte betyder lika mycket som svaret i sig.
Gick nervöst hem till Sambon med ett hemmainslaget, därmed knöligt, paket. Inte nervös för Sambon, förstås. Hon är alltid fantastisk. Men för samtalet.
Efter middagen, innan tårtan, gav jag upp väntandet och tog telefonen i egna händer.
När jag fick tag i Regissören var svaret inte det positiva. Men inte heller det fullt negativa.
Jag fick veta att rollerna för den aktuella pjäsen redan var satta, men att de gärna vill hålla kontakt med mig, för de ansåg att jag var duktig och att de vill jobba med mig.
Ja, det kändes förstås ledsamt att inte få rollen nu. Men eftersom min audition kändes så bra, var det skönt att höra att de inte vill släppa mig helt.
Och det är så skönt att veta. Att slippa oroa sig mer. Nu får jag oroa mig igen om nån månad, då vi bestämde att vi ska höras igen.

Efter att jag lagt på bjöd Rhian på Raveprinsesstårta. Det är prinsesstårta med mer karamellfärg än vad som förmodligen är bra för dig. Men det smakar gott. Och alla överlevde förra årets ravecake så årets tårta tog slut den med.
Och så lite kaffe och vin på det.

Och tyllblomman jag gjort till kära Sambon passade henne perfekt! Som handen på handsken. Eller som hyacinten i julgruppen, om man så vill. Och det vill man ju.