Klockan kvart över midnatt skulle Laura Marling spela i Annedalskyrkan. Klockan 23 skulle kyrkan slå upp dörrarna. Vi gick dit redan tjugo i elva och trodde att vi skulle vara först. Såna puckon.
Kön var hur lång som helst. Vi höll på att tappa modet där ett slag. Helt i onödan, för Annedalskyrkan rymmer många, många människor.
Den som bestämde att Laura skulle spela just där var ett geni. Gud, så vackert.
En tjugoåring som sjunger med en hundraårings vishet. Och så humorn mellan låtarna. En svordom i kyrkan och hon slog händerna för munnen.
Vi visslade tillsammans med henne istället för det fiolsolo som annars fyller upp låten. Hon varnade för att hon var grym på att vissla. Don't be intimidated by my whistling skills.
Det var så vackert. Vi som kunde melodin gjorde vårt bästa för att leva upp till hennes nivå. Det var så häftigt. Det kändes så rätt.
Klockan halv två gick vi därifrån med ett lyckorus darrande under huden.
Ja, jag grät. Det passade.